Så jag blev med skivspelare för ett tag sen och en helt ny värld av nästan skrämmande nörderi öppnade sig för mig. Avgrunder av HiFi-debatter, berg av avfärdande av allt som är billigt ligger bara en enkel google-sökning bort. Googla en skivspelarmodell eller "tvätta lp skivor" och du sitter plötsligt framför en actionfilm av blänkande svärd och dyrköpt manlig stolthet. Män och tekniskt nörderi, det är ett fascinerande kapitel för sig, fördjupning och vetenskapliggörande som ett sätt att vad heter det göra godtagbart. I Stil, drygt en kvart (18.50 just detta) in får man höra män citeras från nätet där de i en kommentarstråd nördar loss om strykning. "Olof, kan du inte skriva mer om strykjärn? Vilka som rekommenderas o.s.v." "ett inlägg om strykning skulle vara ytterst välkommet, allt från stryktips till vilket strykjärn man ska använda". Detta dock bara ett stickspår, egentligen är jag ute efter hunden, hunden på His masters voice-etiketten där uppe. 

I Sverige kallade man His masters voice för husbondens röst, det har jag fått för mig på wikipedia eller nåt. Tack vare Siri såg jag det här klippet med Lektor Carl Munthe, "specialist på att spela grammofon & LP". Han har en HMV-spelare "en läcker sak i rokoko" som han stolt förevisar.

Hunden, hunden. His masters voice-hunden kallades Nipper för att han försökte bita folk i benet. 1898, Tre år efter Nippers död målade hans husse Francis Barraud av fotot där hunden lyssnar in i tratten (på en fonograf? grafofon?). "We had a phonograph and I often noticed how puzzled he was to make out where the voice came from".

Barraud var buisness-minded. Jag pallar inte ikväll sätta mig in i hur en "wind-up Edison-Bell cylinder phonograph" funkar jämfört med en "Berliner disc gramophone" men i alla fall - när Edison-snubben sa no-no så målade Barraud om det förra till det senare och krängde tavlan till The Gramophone Company tillsammans med sloganen "His masters voice". Jag vet inte om 100 pound sterling var mycket på den tiden, det var i alla fall var Barraud fick. Och enligt egen utsago var hans lycka gjord, och hunden var odödliggjord! Nedan, statyer.

 (Råkade f.ö. köpa Vi i femman-signaturen på skiva. Omslaget är oändligt märkligt.)

Har skolstrategimöte med mig själv vid köksbordet sent om lördagkvällen. Inviger ny fin anteckningsbok med högstämd projektbeskrivning. Det ilar till när jag plötsligt inser att jag kan sammanfatta kärnan som: om relationen mellan civilisation och natur. Jag har fått det dit jag vill utan att märka det! Återstår bara att: göra jobbet. Men det känns bra. jag kan en stund med gott samvete dyka ner i det sena artonhundratalet och natursynen igen. I samtiden och densamma. Men inte ikväll, det är ju helg, istället kanske mer te, mer ljus, eller mer liksom sömnen.

Det är inte vad man gör utan hur man gör det./Det är inte hur man gör det utan vad man gör.

Alltså jag gör det, men det verkar liksom långsökt, att gå i skolan, lyssna på musik, klä sig, träna, gå till biblioteket. Jag längtar efter frihet utan att veta riktigt till eller från vad. Kanske från bilden av mig själv och de spydiga rösterna, kanske i nån slags vidare bemärkelse, från samtiden. Läser romaner från kring förra sekelskiftet och inte vore det friare att inte ha rösträtt, men samtiden och dess (läs: skolans, reklamens, gratismedias) skräpspråk får mig inte att känna mig öppen eller möjlig. Det är snävt om svängrummet här, vad man än gör blir det om man nämner att man gör det till identitetsskapande, identitetsbygge, att vårda eller vanvårda sitt varumärke (och ska man förresten ha en googlebar blogg, vad kommer framtida arbetsgivare säga?).

Och: otillräckligheten. Varje aktivitet ett slöseri. A) jag tror jag ska få ordning hemma men orkar aldrig göra färdigt B) väldigt många handlingar känns som flykt, eller bara slöseri, slöseri. Har det att göra med varandra? Är det också bilden av sig själv, vad är inte bilden av sig själv?

(Pust. Det här är typiskt sån text som får människor att säga att saker är typiskt mig och som får mig att känna mig typiskt krånglig? Varför ska jag alltid ha personliga psykologiska förklaringar på allt? Varför drämmer jag aldrig till med politiken eller systemet?)

Idag hamnade vi på Biologiska museet, öppnat 1893, nu ganska glesbesökt och mycket kyligt. Kring förra sekelskiftet rörde nationalromantiken de svenska hjärtana och samtidigt höll dioramat på att slå igenom. På bilden här ovan står det "Ensam i sitt slag" och "utan motsvarighet i världen" på fasaden. Museet består av rum med målade fonder och konstgjorda landskap och drösvis av uppstoppade djur som man ser på genom glas. Skogsmöss, kungsfågel, rävungar, bäver, björn, älg, enkelbeckasin, svanungar - alldeles stilla och noggrannt arrangerade i en koncentrerad trängsel. I det stora rummet går man som i ett litet utkikstorn, av brunmålat trä med dubbla spiraltrappor och sammetsklädda bänkar. Jajustdet, trapporna skymtar nedan.

På sextiotalet hade mammabjörnen som bär en barnbjörn och håller en annan i handen ingen skyddande glasbur. Träpanelerna var vita då, nu är de nog åter till ursprunget bruna. I stort sett som nedan ser det fortfarande ut i dioramat.

Jag hittade vykorten här (ANSICHT) på en sida som får hjärtat att slå dubbla slag.

Å andra sidan, när de inte böjer oss tills vi nästan bryts, när det ryms ett samtal, i skolan. Då är det roligt, då ligger det öppet. Jag vill ha det fört till protokollet.

men jag fattar inte hur man GÖR! Hur man beter sig som en naturlig del av en social miljö. Tydligen har jag dragit mig undan igen och hamnat i sammanhangens bakvatten igen och nån står med ryggen emot mig mest hela tiden och märker inte hur jag piper lite försynt. Och så blir jag så arrrrgg över hur liten jag blir.

/

Vem kan jag behöva och hur?

Nä. Det var inte kul att börja igen. Stan var vacker, solig och vitpudrad och så skulle de skuffa in oss i de där röriga ritsalarna där alla hojtar och lagom osmidigt försöker u-svänga sig till nån sorts grupparbete. Jag är ju inte färdig än, med bokhögen, med tankarna, finliret, med samlandet.

Så det går väl som det går med föresatser och allt, det går väl som det går. Har börjat på Howards end i alla fall och har matlådor i kylen. Is i magen (och en trevlig ton) fortfarande nåt att jobba på.

Jag var i norr på besök, där var det kallt, kallt och ljuset var annorlunda och gatorna breda, snön vit, husen av trä och vad mer? Där visades det gamla musikaler på datan mest varje dag. Eller bara ett par gånger men vackert vare! Jag tror inte att klänningarna har samma färger här på bilden som de hade på filmen. Men technicolor!

Den bästa årssummeringen är listan över lästa böcker. -09 in med Englunds Stridens skönhet och sorg, massor av Lagerlöf, lite Söderberg och Boye, vad jag tyckte om Boye (Kris). Lidman (bära mistel) därefter, och vad jag tyckte om den. Mer Lagerlöf, Klings Människor helt utan betydelse så sent som i mars, jag minns det som mörker och vinter, i kontrast mot bokens dammiga värme. Sent i april, halvvägs genom maj mer lättsam läsning, för aktiviteten att läsa snarare än… Jag tror jag stampade på stället och längtade bort. Sommaren i lättsam ton, en Christie, lite muminserier, såsmåningen Gaskells tegelsten Hustrur och döttrar. Johannissons Melankoliska rum har stannat kvar som referensram, Om såväl Forsters Ett rum med utsikt som Fitzgeralds Den store Gatsby var mina förutfattade föreställningar felaktiga, och särskilt den förstnämnda är njutbar i minnet. Jag kan gå på hur länge som helst, allt jag nämner har jag gillat, men viktigast i höst var sen Manns Buddenbrooks och Enqvists Lewis resa. Å låt oss höja våra röster och glas för litteraturen! Den rikaste flykt och billigaste resa jag känner!

Trött, taggad och tacksam. I vilket allittererande stämning vore det bättre att börja decenniet? …Nej det är bra såhär tack, tack så mycket.

-

Bildgooglefynd: Regnbågsduvor

Dr Westerlund slokar rejält, svårt att avgöra om det är fortsatt torka eller drag från fönster som är problemet. Jag kom tillbaka till ett stockholm i slask som idag är ett stockholm i total halka. Rör mig i de södra förorterna, har jobbat lite - äntligen nått en bra nivå av småprat och vana i Haninge. Mycket bra nivå av födelsedagstårta, vegsushi och småprat om kvällen hos stina.

Läste campingboken (Josefin Olevik) jag tänkt länge på på ett dygn. Greider i DN är positiv, annars finns bloggmissnöje. En annan blogg lyfter frågan om vem boken tänkts för, att läsa. Jag tror den är för mig. För den som inte pallar googla/kolla pdf-en så är grejen denna: Trettiårig södermalmsboende journalist, sedan länge inflyttad från Falun hyr stor och olyxig husbil för att försöka förstå grejen med campingplats-camping, åker en sommar till olika sorters campingar. Träffar folk och träffar inte folk. På grund av kulturkrocken, eller kanske själva ambitionen blir det en bok som innehåller kompisar, ragg och kriser såväl som forskningsrapporter och intervjuer. Lite avgrundsdjupa skillnader, lite försonande likhet. Hon citerar Diski, Jansson och Lagerlöf, den första i en ton som gör mig stingslig, men ändå, - jag känner mig hemma. Ullaredsavsnittet är bra mycket mer nyanserat än dokusåpan (som väl visserligen utgav sig för att vara allt annat än just det).

Låter det bra? Jag känner att jag inte kan skriva det rätt, men eh, det är en utflykt till ett sommarsverige som både regnar och steker, det är att försöka förstå. Jag borde inte läst recensioner nu, vad jag vill ha sagt är detta: Jag gilla’ren, den gjorde mig gott, gillar att se undersökandet utfört på ett så handgripligt sätt. Enkla saker, som om vad man plötsligt behöver, fördjupningarna om skor. Och så triggar det igång frågorna om att vara och befinna sig, hur det skiljer sig åt men mest hör samman.

-

Semirelaterad campingbild, Norge -07. Minns, det var löv på träden, det är det om sommaren.

På tredjedan har vi så blivit klara med att träffa släkt och sjunga julsånger, sett sistaavsnittet av Gilmore girls till frukost, och jag har efter många vändor försonats med livet för den här gången, och det börjar efter obligatoriskt TP ikväll vara dags att dra tillbaks till stan. Imorgon bitti far jag. Har inte tagit några bilder på snöidyll med vita knutar - istället foton från Gagnefs fotoklubbs kalender för 2010 (traditionsenlig och uppskattad, i år dessutom extrafin julklapp, jojomän, ni skulle se maj och grammofonen i gräset! (2009 års piano i gräset var visserligen inte fyskam heller…)).

Back to basics : ekvationen lyssna på nåt SR (p1/p2) och slänga ihop ett bröd på kvällskvisten (får jäsa tills frukost) funkar varje gång! Harmonisk och tillfreds, aoum.

Jag har photoshoppat sönder min själ! Dragit i färg och kontrast, putsat och beskurit tills det enda som återstod var… tvivel?

Alltså: Projektet inlämnat, men känner ingen omedelbar lättnad. Alla andras konsekventa minimalism kanske mest var tidsbrist men gjorde mig osäker. Om fyra veckor ska vi stå och stå för det och presentera. Känns som alldeles för lång tid, jag vill gå vidare, vidare.

Hade ett lyckligt ögonblick av tillhörighet i skolbiblioteket, pratade klassificerings- och biblioteksdatasystem med bibliotekarien. Lånade en bok om kyrkor och en bok om vägar.

Läslistan för jullovet redan orealistiskt lång: Tove Jansson - Det osynliga barnet, Selma Lagerlöf - Gösta Berlings saga, Erik Kjellbergs Jan Johanssonbiografi, boken om frikyrkor och boken om vägar från skolbiblioteket är de jag kommer på på rak arm sådär.

Jag går inte upp tidigt och tvättar imorgon va?

Plötsligt (nåja) är världen oregerlig, lägger upp vallar och kammar, sopar kvickt igen alla spår. Naturen reser sig med ett vrål, täcker över civilisationen. Ja, nåt sånt. Jag kvicknar till och blir Filifjonkan som älskade katastrofer. Fönsterrutan här inne till hälften täckt av snö, utsikten gul och grumlig som under vatten.

Äsch terminen fortsätter ju egentligen efter jul, poängmässigt och så. Men tisdag innan jullovet:

Jag var väldigt uppe i varv sedan, igår, kunde inte somna på flera timmar. Alltså inte utvilad och dåligt rustad för preliminärinlämning med preliminärkritik, för en gångs skull verkligen kritik - om vad man borde göra med de sista dagarna eller borde ha gjort istället. Det låter som en ganska bra grej, en möjlighet att väja tabbar, men var lite knäckande. Att ha jobbat järnet som vi gjorde igår för att sedan bara få fokus på vad som inte gjorts, och få göra om en del igen, tänka att det kanske varit bättre att spara sig, att man aldrig kan jobba sig i kapp, utan bara skaffa sig mer jobb ändå. Andan Ska vara i halsen mot slutet, det ska den. Känner du dig lugn och nästan färdig? Ta det ett varv till, ge dig svårare uppgifter.

Också en brysk påminnelse om att allt man gör i skolan görs för att det (förhoppningsvis) intresserar en själv, för att det ska ge nåt åt en själv, inte någon annan. För dem kvittar det väl vad jag tänkt och varför, bara jag tänkt nåt. Jag går runt och längtar efter dialog, var har jag fått den idén, var har jag haft det utbytet?

Det handlar (också) om att bli (mycket) bättre på att ta för sig. Man kan ofta koka ner det till det. Är du missnöjd? Tuffa till dig. Ta för dig. Du lever bara en gång.

Den är labil den här terminen, minsann.

Kom nyss hem från skolan, men ikväll kändes det bra. Imorgon "genrep", nån sorts preliminärpresentation, preliminärinlämning. Andra halvan av teamet höll fanan högt i helgen och tog oss därmed över puckeln, så idag kunde jag andas, till och med i datasalen, och med lika delar ängslighet och diktatorskap försöka styra upp planscher. Vi har författarinnor istället för vanliga skalfigurer. Det är fint.

en berg och dalbana det här livet. Igår sov jag tio timmar, sen var jag motvillig och klantig i skolan, hade inte ätit lunsch och och lackade ur, och köpte ett kontantkort för att kunna ringa mamma och gick i ymnigt snöfall åt Sibirien till och vältrade mig i det hopplösa. Sen hem, bytte om och åt proteiner, började skriva uppbyggliga listor och åkte på fest, besluten om att mjölka ledigheten (till måndag morgon nu då) med mesta möjliga ledigt. Kom hem vid fyra (nykter och upprymd), och pysslade lite med böcker och klisterlappar. Idag gör jag upp julklappsplaner, fortsätter lyssna på SR klassisk jul (nu en jättefin Stilla natt med kör och några fioler som liksom slingrar sig runt melodin) och känner mig lugn men ska iväg om en stund, fler människor att träffa, mer garn att köpa. Ska jag äta lunch först idag kanske?

Idag, trösthandlat: En kanelbulle, fyra nystan ullgarn. Litterär middag på indiern bredvid stickaffärn.

Nedtecknat (jag tyckte det var fyndigt): Jag har lärt mig lyssna på min kropp, men ännu inte lyckats lära den att tala rent.

Borstar tänderna, har slutat försöka tvinga nåt produktivt ur den här kvällen, och blir då plötsligt lugn. Tidigare: En optimal avkopplingshelg med trestegskonsert i filadelfia (langley sisters, loney, harcourt), syskon (bror) och simonssonskan om fredagen. Farföräldrar och sen sällskapsspel om lördagen. En söndag med lite väl mycket regn och hellre hade jag väl inte jobbat och… Men förra veckan känns angenämt avlägsen. Är fortfarande orolig att jag ska fortsätta känna mig intellektuellt värdelös och köra mig i nånslags botten, menöööh. Det tanklösa tillståndet är mjukt och snällt. Det blir som det blir.

Nu spelar sr-jul-webbradion O Helga Natt med Jussi Björling, Borlänges stolthet, och han artikulerar som en vansinnig. Hittade en bok i skolbiblioteket om frikyrkorörelsens byggnader i mellansverige. Då kände jag mig hemma minsann. Jag vill vara P O Enquist och skriva folkrörelseromaner digra av dokument. Jussi Björling-muséet är knappt ens ett stenkast från missionskyrkan där morfar var pastor och mamma och pappa vigdes och jag och brorsan barnvälsignades och sjöng barnkör och bar påskliljo och allt såntdär. Jag förklarar associationen, det är vad jag håller på med.

-

I alla fall ett par rätt snygga exempel från förra veckan nån gång, på vad vi håller på med i skolprojektet. Jag har lånat Darwin också.

Vad är meningen med att skriva ner det?

Vissa dagar gör det ont att finnas, de är sällsynta men de händer. Man kan då möjligen tänka sig a) under täcket eller b) yla mot månen, men inte c) det civiliserade livet. Det är en alldeles full, skarp måne, eller kanske inte alldeles full, den bländar en, det syns inte om nån liten skärva saknas.

Kan man beskriva det så? Har känt olust idag inför allt och mig sälv och lite till. Tankarna så tröga att den andra inte kan ta vid där den ena slutar. Hänger fritt istället. Som ett eko i dimma. Vad menar jag? Jag bevisar min poäng? Nej jag tänker på det gnistrande vita gräset istället, bara frostat men alldeles vitt. Hela förorten glittrade som ett julbokmärke när jag gick till affärn. Olust är ett dåligt ord, stumhet är bättre. Som en dimma utan ekon. Jag tror jag är trött och sorterar konstigt bland signalerna, eller hör dem inte. Jag tror jag är jättetrött, jag tror jag är stressad. Jag tror inte jag har tid med det.

Känner mig som en mes. Folk klarar ju sånt här? Nu ska kylvarorna in, sen blir det te och fikon och uppsats? 

Man gör sina val och så är det med det.

/

Jag är så hemskt trött att jag egentligen somnade för längesen. För att vakna utvilad.

Nämen jag får väl göra´t på mitt eget sätt då. Vad betyder det? Det är ett försök att lägga kinden emot. (Vad?) Livet typ.

-

Hellre förr än senare-taktiken

Att läsa tegelstensromaner är så skönt personlighetsförändrande. När böckerna går parallellt med en både så länge och så intensivt att de, både ämnen och personer, hinner bli en del av ens liv. I tankarna, i språket. Att det kan vara svårt att nästan skilja - det var någon jag tala med som sa, ifrån - det var något jag läste.

Jag blir så arg. Så ofta, jag blir så arg. Ska det vara såhär? Och sen ångrar jag mig och tänker det är mig det är fel på, överkänslig och dan…

Skolan såklart, har varit hemma hos mamma och pappa och bepansrat mig med att jag är x och jag tycker y och klarar av att förhålla mig till z. Så kommer jag tillbaka sent på söndagkvällen, och timingen är ju mitt fel eftersom jag inte kollat lärarlagsbloggen under dan, och då har de lagt om schemat för veckan hipp som haver, och allt mitt slit med texterna som skulle läsas hade inte alls behövt vara till imorgon, bara det jag prioriterat som steg två. Och som bara är påbörjat. 

Besked kommer att samtal om huruvida vi ska åka till Tokyo, flygbiljetter ska i så fall bokas senast nästa måndag, samtalet tar vi på torsdag. Huruvida och i så fall när och allt vad det är…

Det är väl inget att vara arg över? Förutom att jag är van vid att kunna planera mitt liv, säger jag och låter lite ovanpå. Förutom för att jag… Det handlar om pengar, det där med tokyo på en vecka under ett helt vanligt skolår. Men kan säga att det handlar om klass.

Kan man älska text och syssla med ett ämne som producerar till största delen vidrig text, motbjudande text?

Irritation, allt annat än förlikning, över och ut.

Tid - fingrar - sand. Sand - tid - fingrar. Fingrar - sand - tid.

REGN.

Var kommer vi komma ut på andra sidan av det här molnet?

Ockockock, det blir väl som vanligt.

Idag på föreläsning om perspektivlära ritade jag ugglor istället. Jag borde ha antecknat noga, men jag lyssnade i alla fall, och ugglorna gjorde mig så glad. Det bekanta i klottret, det skeva, och naiva tog emot mig som nåt mjukt och varmt. Inte precis som ugglor, men ändå.

Jag drömde att jag på impuls, utan att ha kollat på det, köpte ett stort hus i en sluttning. Det låg längs vägen upp mot Mora, i en backe med skogen i ryggen. Sen var vägen, sen var träd och vatten. Det var sommar såklart, jag var där för första gången. Vinden var enorm - en masksinhall eller ett varv, fullt av bråte överallt. Diffust ljus, det måste varit stora matta fönster i taket. Jag tänkte med glädje på den bråten, den skulle bli nåt. Och sen gick vi ner till vattnet, jag och någon, kanske skulle vi paddla. Sen vaknade jag och skulle gå upp, sen snoozade jag och längtade jag tillbaks. 

-

Det var inte alls om det här jag drömde, men kanske i natt?

Varför vara sammanhängande om man kan vara storslagen? För att det kanske kan vara en god kombination. Men jag har koffein och en fiktiv stjärnhimmel i skallen. Imorgon bitti ska jag slå in pelargoner i papper. Jag har inte gjort nån matlåda, men ibland bryr man sig inte om tröttheten där borta i tunneln, som kommer att komma emot en som… ja ni fattar, ljuset som är ett tåg och som manglar en till sängen, under täcket. Det tungt durrande (dunkande vore än bättre men inte sant, och sängbordet är en god resonanslåda) snoozandet - den tjatiga väckningen - att rycka till och vakna om och om igen. Varje gång med samma nyans av "å, nej, bara lite till". Och sen antingen rakt ner i sömnen, eller i bästa fall en lättjefull tanke som kastar ett göromål överbord, nej jag behöver inte duscha nu på morgonen, jag kan köpa lunch i skolan, läsa tidningen på tåget, ta ett lite senare tåg. Optimera! Sova lite till, bara lite. Tillbaka: Oavsett hur levande och färgglatt man i natten kan skriva det för sig är den glada klarvakenheten ändå allt, och den egentliga förståelsen för konsekvenser, kopplingen med det kommande obefintlig. Allt vi har är nu, allt vi har är idag, allt vi har är himmelen i skallen.

Jag är inte så förryckt som jag låter(?) men har haft en lång dag med gott flyt - skola, middag, litterär salong, jazzklubb. Har koldamm i näsan, känner mig som en gruvarbetare men har bara tecknat kroki och lekt med ljuset i en tallkotte.

Ikväll på TV pratade Anna Vnuk om dans och klass. Om vem man är och vad man gör och vem som ser det. Och hon är ju inte Heilborn (och jag har inte sett hennes föreställningar) men det svarade ändå fint på det jag tänkt, fortsatte där jag tappade tråden häromdagen. Med sensmoralen eller det självklara svaret att man gör det man måste göra, man gör det man vill göra. Man gör. Det är huvudsaken. Det är sanningen.

Så mycket tappade trådar. Jag letar fram ett A3-block, kommande vecka konstvecka. Istället för bygga ska vi rita modeller. Lägenheten är idel tappade trådar. Försöker svara på jobbmail, men februari-mars verkar så långt fram att planera. Försöker styra om den här trögstyrda skutan från det skrajset motvilliga till nåt lugnare. För det finns, jag kan, jag kan känna det, minnas att jag är nånstans jag inte trott jag skulle kunna vara. Vara stolt. Ur vissa vinklar, och då är det inte alls omöjligt, då är det en storslagen och lite läskig vandring i skogen. Vad skriver jag? Jag menar det men jag är sömnig. En dag ska jag vara sammanhängande dessutom.

(Tips bara för den som vill och bara en månad framöver)

P2(P1?). Lördag 23.56: "Ja, Gerd, är musik sexigt?"

Carl Hammoud - Lifetime achievement (installation)

-

Jo jag tänkte ju lägga ner det här med tyckande och skyltande ett tag men redan är det svårt att hålla, för jag vill att ni ska kolla på det här klippet. Jag var och såg Alaska - en kurs i frihet. Kvinnan bakom mig var våldsamt förkyld eller olycklig, Pustade/pep vart tredje andetag. Bounce-Benke lämnade salongen ungefär halvvägs genom föreställningen. Jag kände igen ett par personer till, en dansare, en hjälplärare. Jag gillar när människor återkommer som om det vore en begriplig värld där ute. Äh. Sen nåt om föreställningen, men jag kan inte formulera det, sitter här med skrivrutan och ba… … ja gillar´t. Dansen när den blir full av så mycket både vardagsrörelser och populärkultur i att den känns i kroppen, att den inte kan vara främmande. Det är snarare för lustigt (männen i beiga byxor flyttar pedantiskt stolar, skratt) än för svårt. Hur hamnar man där, som koreograf som nästan mer gör teater än dans, som mest är liksom rolig? (Nå, tragikomisk?) Dansen är en värld (ett rum) som inte vem som helst beträder hur som helst. Jag kommer inte längre än såhär. Godnatt.

Låt det va nog med tyckanden och tipsanden, låt det va nog. Vill skjuta alla positioneringar åt sidan och bara va - vad det nu betyder nu för tiden(?).

(/Men när man väl kommit över tröskeln är de här mörka kvällarna rum rätt lätta att befinna sig i, den bra sortens sjunka: stillna.)

Istället för blogg kom det här ivägen: Lätt omstöpt Citadel band (Loney dear) ligger nu på spotify. Lyssna på Shivering green och tro att det är vår och att du absolut måste gå nu - sönder, eller mot högre och klarare höjder.

Idag är det som att jag vore frikopplad från allting. Läste ut Buddenbrooks under natten, och blev uppriven av det. Sov så småningom,  tungt och hårt, nästan till tolv. Jämnt mjölkvitt ljus. Visste inte vad jag skulle ta mig för, var jag skulle börja. Mitt internet var nere och inga loppisar öppna. Det kokade så småningom ner sig till småskaligt pysslande, nån slags närvaro. Ut med återvinning efter mörkret inbrott (ankomst, infall?) och till Huddinge till konsum och förbi kyrkogården, kyrkan, orgel (tänk om det inte alls är djävulen som har all bra musik)).

Annars: spisa pinfärsk svensk jazz - Fire! eller Klabbes bank. Och kanske en knäckemacka med kokt ägg.

Idag är dagen då vi plötsligt minns vår barndom som den tid då vi trodde "a drunken sailor" betydde "en drunken sjöman", och var häpna, tänk ändå, över hur hemsk sången var.

Såg tre blonda bloggerskor, var det på åttan precis? Hos han Aschberg. De sa vad som förväntades av dem, var mycket väl medvetna om det ytliga och spelets regler. Hon som sa att hon är Sveriges största bloggare hade sig själv som förebild, nu när hon är störst. (Kissie? Vill inte googla det, skulle bara fastna.) Skriver inte om känslor, tror att bloggandet är dött om ett par år. Äntligen (både i samtida och lagerlöfsk mening) slog jag av TVn. Planen är att sova tidigt och vara mindre urlakad imorgon. Vi grupparbetar och ska åter bygga modeller, men för att förstå andra saker nu. Konstruktionsgrejer.

Jag måste skaffa mig ett språk som har med arkitektur att göra. Skolan har inga vetenskapliga krav på våra inlämningar, så det finns inget att vare sig hålla sig i eller gömma sig bakom. Vilset vill jag helst låta bli att skriva, helst inte avslöja mig, helst inte klumpigt slumpmässigt chansa mig fram bland begreppen. Men jag tänker att det ganska planlösa resonerandet här ska hjälpa mig. Idag är jag dock tveksam, till om vad jag har vad som krävs, om jag vill ha det, om jag vill in i den världen och slita. Nå, ge det ett tag, ge det ett tag, det ger sig.

Fortsätter läsa Buddenbrooks, P1-bokläsarna är klara nu men jag tar en sida nu en sida då och har en tredjedel kvar. Nu är det rätt mycket olust, ångest och tandagnisslan. Men den är bra! Bannemej, litteraturen…

Småpratsblogg, över och ut.

När jag var ute och fotade broar härom veckan lyssnade jag på vetenskapsradion forum. I ett program pratar de med en arkitekt (Lena Steffner) som forskat om vad människor tyckte om olika platser/stadsmiljöer (det finns här) och hon menar att nästan alla tycker lika. "Åsikterna går isär men upplevelserna är lika." "Kommer man från samma sociokulturella grupp så kan man säga då att man har en liknande upplevelse." och enligt henne sätt att se är hela Sverige är samma sociokulturella grupp. "Man anpassar sig där man bor, så att man har samma upplevelser." Jag blir skitprovocerad när jag hör det igen, av att miljonprogrammen behandlas så föraktfullt av att en massa saker jag tror är viktiga förenklas bort - men en sak har stannat. Det är det som gör att jag tar upp det över huvud taget: "Den historiska miljön har stor betydelse för människor. Den berättar något om staden, och det är viktigt."

En enkel tanke som jag ändå tycker om att få bevisad med forskning. Detta är i mitt huvud sammankopplat med a) nerhuggandet av träd, b) upptäckten av huddinge sjukhus externa kraftstationer som har LED-lampsbelysta fasader som skiftar i färg (det här är det enda jag hittat på nätet om det, notera EMD-replokalen längre ner.) och c) den märkliga upptäckten att jag inte har så mycket emot förändring här i min förort. Det är inte alls de tidsspann hon pratar om, men man får ta det man får. Är allt byggt på samma gång för tretti år sen så kan några nya förtätande tillskott vara något som placerar platsen i ett historiskt sammanhang (en slags kontuinitet) den borde ha haft från början.

Arketypsöndag:

Sovmorgon, gråväder, internet och frukost. Buss till kungens kurva, blir lite åksjuk och får inte läsro som jag tänkt men vill inte släppa de goda intentionerna - tycker ändå att nåt med natur eller hus är rätt fint eller vackert. Köper små saker till hushållet, inte det jag i första hand åkte dit för, men får lite bättre koll på läget. Tar bussen tillbaka, nån pratar högt i telefon och jag är hunger-matt och vrider upp volymen så gott det går. Tittar in i det lilla partiet björkskog. Kommer hem, skrapar ihop en lunch, ägnar resten av dagen åt att förstrött städa och mer fokuserat diska, medan tvn står på, mest på trean. Äter nåt mer. Så lite internet igen, kolla nåt inför veckan, fixa med nåt litet ärende. Pratar med mamma en stund. Går och lägger mig lite senare än jag tänkt.

Ska försöka komma ihåg att rota lite i det här med arkitektritade vs ingenjörsritade hus. Kanske är allt det där jag skämtat om att bli arkitekt och ägna mig åt att bygga sånt som man inte förstår att nån bygger - knallblå stormarknader, små industribyggnader - byggt helt utan inblandning av nån sån där utbildad arkitekt med såna däringa idéer. Eller så finns det inom yrkeskåren pragmatiker, eller såna som går igenom utan att likriktas till kulturmedelklass-smakdomare. Fast det tror jag inte riktigt på.

Goafton. Det har just blivit vintertid och klockan är 02.12 för andra gången. Mitt hem och i säng kom av sig på pendeltågsperrongen, en tjej hade slagit sig i huvudet och jag och en annan stannade hos henne ett tag. Sen är jag bara vaken. Spontangooglade "hej mitt vinterland", tjusades av den här bilden - oavsett åsikter om privatbilism:

Första projektet är redovisat, kritikat, presenterat och vernissagat. Det har gått bra. Jag hamstrar åter böcker för att skaffa mig ett förhållningssätt.

Kalhyggen är så märkliga - eller hur träden skapar landskapet. När jag gick från Vi Pulsen idag längs hälsovägen kände jag inte igen mig. Jag vet inte vilken dag de tog ner buskarna och träden men plötsligt var det omöligt att avgöra var stigen jag brukar svänga av på borde gå. Nu kopplar jag ihop det som en (Moodyssonsk "vad gör jag här"-förståelse (det är om att öppna ugnen och känna huden brännas och sånt)) en aning om till exempel Gudruns verkningar eller de stora skogsmaskinernas. Och det är ett intresse jag tycker jag kan uppmuntra, det gåt att se ur nån slags arkitektsynpunkt - skapandet av rummet etc. Och att jämna eller få jämnat med marken. Och att sen kanske till och med jämna marken. Ingrepp.

Det är skönt att ha pluggfri helg, allt verkar mycket vänligare då. Jag kan orka läsa, känna att intrycken sorterar sig någorlunda.

(Det känns tråkigt att jag inte kan släppa det, men:) En utbildning borde kunna vara både utmanande och utvecklande utan att monopolisera, kolonisera, vilket är ordet? Lägga beslag på en helt. Och stressen och de konstiga tiderna som helt internaliserade, instutitionaliserade, rutinartade. Vad menar de att man vinner på det?

Jag vinner grå i ansiktet, olust, och sen när jag åkt därifrån en vilja att slå mig fri. Att ta nån slags revansch.

Är på jobbet nu. Åker till skolan sen, för att buffertjobba inför veckan (som jag inte alls vill tänka på).

Vänner, om ni visste hur många bilder av broar det finns i min kamera just nu skulle ni ta upp jämförelsen med hon som var gift med Berlinmuren, och ni skulle inte skoja längre. Jag stalkade dem upprymt i flera timmar i den krispigt klara höstluften.

Eller alltså det är en skolgrej. Och jag gillar nog Västerbron bättre, men Årstabroarna hade bättre fotovinklar. Det ska kopplas ihop med en modell, som nån gång idag såg ut såhär:

Sen hade jag inte ätit på många timmar och frossade lödgodischoklad medan jag väntade på tåget. Sen insåg jag att tangoträningsvärken håller på och sätter sig i armarna också. Hur? Sen gjorde jag inte så mycket nytta men var pratsamt trevlig mot en telefonförsäljerska som hette Angelika medan jag stekte Halloumi. Nu har jag enligt planen just gått och lagt mig efter en timmes effektivt hushållsarbete. Hmmm…

Två valfria avsnitt av P1:s Livet och döden, Ella Fitzgerald - Lullaby of birdland, Chet Baker sings, en rask promenad i snöfall, samt Thomas Mann - Buddenbrooks.

Bonustips från P2: Vijay Iver Trio spelar Galang (M.I.A).

Ynk, ynk. Måndag förmidag, skolan. Jag försöker komma undan känslan av att vara på gränsen till att gå sönder, för kom igen, det här kommer inte paja mig. Man vaknar, man somnar, man blir inte galen. Eh ja. Men datorn har haft virus och kanske är den fixad nu, men jag måste backuppa innan jag använder internet där igen, och jag försöker gå igenom och få ordning. Igårkväll gick jag igenom foton tills jag var åksjuk, av tusen hastade bedömningar. Idag i skolan skulle jag svara ikapp jobbmail men nånstans på vägen har kalendern försvunnit. Och hur jag skämtat om hur beroende jag är av den. Kanske hos brorsan, troligen på SJ-tåg. Jag har ett sjujävla (nä nu överdriver jag) tryck över bröstet, vet inte om det beror på föreställningen om att allt bara kaosar. Det gör det egentligen inte, men jag skäms och stressar och kan inte hantera det. Vad är det för ett liv. Det är normalt att inte ha kontroll, men sträva efter det. Lugna sig med det? Jag borde springa rakt ut i skogen och lugna mig där, få håll i sidan och huka. Visa att jag håller för nåt annat. Ynk, ynk.

-

23.23

D e bara inte kul jämt. Men händerna luktar av småcitrusskal och köket luktar nybakt och rosmarin, och kalendern är försvunnen, men datorn igång. Alltså 3 - 1.

Ordning och reda, nänä, inget sånt. Det svallar fortfarande högt, det är fortfarande bara allt som börjar. Skola. Jag blir ilsk och tycker att ingen har intresse av att verkligen kommunicera och sen när det ska småpratas har jag ingenting att säga. Skallen blank. Så små arga pikar mot mig själv om att jag faller in i en roll jag inte vill ha. I nya sammanhang kan man vara vem man vill, men man måste bete sig som den man vill vara också. Jag borde visa bilder eller vara konkret? Det känns så tröttsamt att försöka visa upp nåt snyggt.

Idag lång gruppworkshop på tema modulära strukturer, med det där svallandet. Jag tar det på sånt allvar. Har sen drömt om läsning men spenderat kvällen framför reklam-tv och druckit chai och fortsatt evighets-lappa och laga fodret på favoritkappan med äkta pälsen på kragen. Rusta för vintern med en massa små sömmar.

Kompromiss, blommor:

Hammershøi (Solstråler) som hängde där inne: 

Godnatt, jag kom nyss hem från tåget från Köpenhamn, insåg att jag glömt betala hyran, gjorde det. Fyradagars studieresa till Köpenhamn har varit så intrycksmässigt späckad att jag knappt ens kan skriva dagbok för mig själv om det än. Det kör ihop sig i huvudet. Men jag har tagit nästan fyra hundra bilder och de får hjälpa mig att minnas när jag ordnat och sorterat, nån stans på andra sidan om den tunga sömn jag tänker välta ner mig i. Nu.

Hej tysta bloggen.

Nu har jag gått sex veckor. Jag har fortfarande inte fått grepp om språket, allt betyder nåt lite annat. Har fortfarande inte fått fäste med tankarna, de svarar inte på det jag tycker jag frågar om. Jag blir arg över medelklassigheten och att man förväntas ha så mycket pengar att spendera. Jag blir arg över förkunskaper man förväntas ha men tar sen åt mig när de säger att en av grejerna med högskolestudier är att man får söka sig kunskapen själv. Jaja, men så brukar det inte vara? Inte "googla efter tutorials", men jag brukar inte lära mig program. Jag brukar kunna gå till texterna, texterna brukar stå i en litteraturlista och finnas i kompendium eller bibliotek.

Den tidigare lästa vetenskapsteorin har verkligen haft genomslag i mig, på mig. Tyst kunskap är odemokratisk. Hur mycket open source-tänk man än har är det svårt att överföra kunskap utan gemensamt språk. (Kom inte här och säg att tanken, ordet är blott ett verktyg, och därmed begränsad. Det mäktar jag inte med.)

Och jag skulle kunna loopa det här avsnittet i timmar:

http://www.youtube.com/watch?v=25SsmNcYt8M