Ikväll: P2. I ett missriktat infall av huslighet står jag i mitt kaoskök och rör ihop en tigerkaka  …och påbörjar en surdeg, och en alfaalfagroddning, och, strax frukostbröd till imorgon. Vem vill bli bjuden? Ring först, jag måste dammsuga.

Mamma ringde och frågade "hör du var jag är?" jag hörde "vid havet" (vågorna).  Huvudet mitt längtar ibland så det värker efter den obrutna horisonten (men får istället torra biblioteksluften och åskvädren, blir istället klantigt drämt i bokvagnar och får värka ännu mer). Hade fötterna i havet i lördags, såg inte mycket längre än i/över en insjö men ljudet var rätt. 

(Mitt liv är bra men jag känner mig missnöjd. Cykeln är till hjälp. I Virginia-boken har vännerna börjat dö. Jag har svårt med relevans och prioritering. Äter goda saker och blir lycklig av det. Men det brummar och brusar och drar och jag kan inte koncentrera mig.)

Det är för sent för att det ska vara vettigt egentligen, men jag måste fly och befria från den här helgens kliande ouppfylldhet innan nästa vecka börjar och cykla mot solnedgångshimlen eller stan och inte bry mig om vems frihet eller längtan jag imiterar.

Vad stod det egentligen på kvällstidningslöpsedlarna igår? Jag cyklade förbi, läste i farten: "Perelli: Nu flyttar vi Israel". Kan inte komma på vad det måste ha stått egentligen

-

Mulen fredagkväll med förälskelse i luften: P1! P1! Först kör jag igenom de hittills sända avsnitten av Heliga familjen, fortsätter med lite Bruket och tror att jag är färdig men ramlar istället in på Allvarligt talat med Kristina Lugn. Programidén är att hon svarar på lyssnarbrev. Långa, långa svar. Slumpvist utvalt citat: "Jag blir så avundsjuk när jag läser om dina starka känslor. Jag är 34 år äldre än du. Ingen kommer längre på idén att krossa mitt hjärta, eller ens nagga det i kanten i förbifarten i nån korridor. Min själ hälsar till dig från sitt skyddsrum av fett." Eller: "Låt inte smärtan gå över, låt den gå över i något annat, något som gagnar dig. Vi människor är ju ytterst tillfälliga företeelser. Vi måste hålla kontakten. Du måste gå med på att hålla kontakten med mig, Jens. Ta det inte personligt." Bäddat i mjukaste jazz (Tomasz Stanko mest). Som vore jag en opinions- och vanebildare höjer jag rösten och säger: Vänner, läsare! Ge er in i arkiven och upptäck! Leve kunskapen! Leve skönheten!

Blåbär. Inte mycket, men tillräckligt (för ikväll och imorgon till frukost och för händerna).

Jag och de äldre kvinnorna: På kunskapskanalen visar de just nu författarsamtalet med Jenny Diski som jag hörde på kulturhuset härom året. Hon berättar att hon håller skrivarkurser på Cambridge där hon bestämt att ingen kreativitet får förekomma och inget uttryckande av sig själv. På pendeltåget till och från jobbet varje dag läser jag ett par sidor ut "Ögonblick av frihet" - Virginia Woolfs dagböcker i urval. Nu pratar Diski om rädslan för att döden inte är slutet som det som hållit henne från att ta livet av sig. Jag vet ju hur VW-s dagböcker slutar men försöker att inte tänka på det.

I övrigt: Mitt liv nu är smått. Jag jobbar och umgås, tittar länge på alla böcker som har hav på omslaget. 

Min vän norrlänningen har åkt hem till norrland och det var fint att ha honom här, fint att prata, nu är det lugnt att vara ensam. Jag har slutfört min arbetsvecka och fått helg på ett sätt som jag inte vet när jag fick sist. Firade fredagen med att lyssna på suset i huvudet (som ville ha rörelse och frihet) och cyklade in till stan. Det var långt, men fullt möjligt. Så länge cykelvägen går längs stora vägen är den dödligt tråkig, men den skärpte sig sen. Jag kryssade mellan hundar vid älvsjömässan (World dog show,  20000 djur på plats) och åt medhavd matsäck på södra sidan av Årstaviken. Gjorde en sväng kring slussen och söder för lite sällskap. När jag cyklade över Årstabron sen (det var innan midnatt) var staden dovblå och märkligt tyst för en ljummen kväll i juli.

-

Sen ikväll hör jag en kvinna på pendeln formulera precis (vad som är fel i) hur jag känner: Hon säger "Jag hör dig lite dåligt just nu." (Och jag borde kanske, utveckla det, men misströstar lite. För att, och såhär då: det krisar lite, i tron på kommunikation som möjlighet.)

Min vän norrlänningen flög in igår från Bryssel med nästan ingen packning men en dataväska med ett TVspel i. Jag skrattade åt det. Har inkvarterat honom i vardagsrummet för ett tag. 

Idag är första dagen av mitt sommarjobbande, jag är på Bergshamra som sommarstänger imorgon och låntagartanterna nickar och säger ‘trevlig semester!’. Det åskar och jag lånar mera Woolf och Jansson. Jag är nöjd med att det blir en jobbsommar.

Fick cykeln fixad igår, det var bara däcket snett på fälgen. Cykelfixarmannen fixade på fem minuter och ropade efter mig när jag åkte "jag hoppas vi slipper se dig här igen. Men du är välkommen tillbaka!" och jag for hem med solskenet och vinden i håret och nu fick jag äntligen ett slut på cykelhistorierna. Gjorde en kunglig karlberg-huvudsta-karlberg-promenad sen, och en än mer kunglig pizzamiddag (jag blev bråddjupt känslosam, men det känns nyttigt, och jag är inte rojalist, det bara verkar så.)

Idag ägnar jag mig åt försenad mental vårdstädning: "Allt det här skräpet om rätt sätt att skriva och rätt sätt att tänka och känna om skrivandet som jag bär med mig, vad ska jag göra med det? Jag har mitt språk, och jag försöker snirkla mig fram till en plats där mitt språk kan växa (till sig) och ge mesta möjliga, enligt ett värderingssystem som jag kan ta för mitt eget. Allt det där skräpet…  (Pling.) Jag vet vad jag ska göra. Jag ska ta lådan med små klipp ur DN och för den delen andra medier, små utskrifter från bloggar och nätversioner, kassettband med påståenden ur radion, utklippt, kopierat och urrivet ur litteraturhandböcker och skrivhandböcker, skrivarkursklyschor,  anteckningar, nedtecknade samtal på baksidan av kvitton. Sanningarna om litteraturen. Jag ska röra runt i dem och de ska virvla till. Sen skjuter jag upp fönsterglaset på balkongen och det är svalt, vind i ansiktet, ljuset grått nästan vitt. Jag vänder botten upp och det rasslar och prasslar och far, snabbt som attan, som ett regn ner och sprider sig. Petar ur de sista som fastnat längs kanten, tar ett som landat på skjortan och blåser iväg det. Och det blir tomt, och det blir tyst, och det vita mulna ljuset ligger mjukt mot mitt ansikte, och sen, nästa gång jag med handen i väskan eller bredvid datorn på skrivbordet fingrar efter ett måste eller borde som ska ge sånt där tryggt dåligt samvete så finns de inte där."

Och så en allmän förfrågan: Personer som vill arbeta (eller leka) med och samtala om sitt skrivande sökes för fri skrivcirkel, med träffar på regelbunden varannanveckas- eller månadsbasis, i stockholmstrakten, med start under sommar eller höst. Att nätverka bort ensamhet och osäkerhet är målet, typ. Det är ganska lösa tankar än så länge, men jag tror jag skulle kunna tycka om det. Hör av er.

Längtan, längtan är min arvedel… Spenderar dagen med att längta efter text men inte skriva fast jag skulle kunna, sen att längta efter att cykla men veta att cykeln står trasig i cykelrummet. Jag tar hissen ner för att se på cykeln när jag googlat verkstäder en stund, jag vill stryka över ramen, se hur rostig den är, minnas hur fint den rullar och tänka vad det vore värt att spendera på att få den hel. Men då: min nyckel fungerar inte längre, jag kommer inte in. De har bytt lås till cykelrummet och inga lappar eller förklaringar står att finna. En tjejerna i nån HSBkundtjänst är inte den jag ska prata med men skriver en felanmälan till fastighetsskötaren som kommer kontakta mig nån gång. Och här sitter jag med längtan som allt mer liknar huvudvärk. Vädret är strålande och jag vet inte vad eller var jag ska göra med eller av mig.

-

I smådesperat önskan om en snygg dramaturgisk kurva och ett lyckligt slut på dagen (och för all del, en cykeltur) tar jag buss 705 in bland villorna mellan huddinge och stuvsta där jag köper en sexhundrakronorscykel från åttiotalet. Den är ful och saknar stöd, men smidig och har fem växlar. Han som säljer den är en familjefar från östergötland med motorcykelmeckargarage i källaren. Han kallar mig för ‘fröken Sara’ och ’fina damen’ och visslar till när jag säger att jag jobbar på bibliotek i sommar. På vägen hem är det solsken och fartvind, men så när jag närmar mig Kvarnbergsplan börjar nåt med bakhjulet skeva och hacka lite för varje varv hjulet går. Jag försöker se vad det är, hittar en utbuktning under det torra, torra däcket, får min dramaturgiska kurva i huvudet och ångrar hela företaget. Ringer pappa som låter mig gnälla inför hela familjen på högtalartelefon. Sen ringer jag cykelsäljarmannen som säger ‘kom förbi imorgon’. Han ska titta på det, vet inte riktigt vad det tjänar till.

(Bakom blå och gröna husen nu går sommarens (vad jag sett) första luftballong ner, framför ulliga blåhimlen som börjar gulna. Driver in i bild från vänster gör den andra, sen den tredje, sen den fjärde. Sen den femte, och vänta nu, de går inte ner. De far norrut och uppåt och drog man ett streck mellan dem skulle det rita en streckfågel, konturen av en mås.)

-

Mumindelen av Tove Jansson-läsprojektet har kommit till ‘Sent i november’, det är sista boken. På tredje (s. 7 enligt pagineringen) sidan: "Det finns de som stannar och de som ger sig av, så har det alltid varit. Var och en får välja själv, men han måste välja medan det är tid och aldrig nånsin ge efter."

Paddlandet gick bra, har bara blivit lite öm i kroppen, inga blåsor. Vädret var kallt och ombytligt, skurar, men ingen välte och ingen bröt helt ihop. Vi såg bäver, såg rovfåglar cirkla över tallar och jag fick ordning på Lommen, hur den ser ut och hur den låter. Sov djupt i tältet.

Jag är tillbaka i Flemingsberg sedan igår och det är ljuvligt. Börjar jobba först nästa vecka. Jag får lust att brodera bonader med ‘Hem ljuva hem’ att pryda väggarna i hallen, för hur det än gått till är det här min plats i världen. Sandra har vattnat blommorna, så både tomater och pelargoner står raka och vackra på balkongen. 

Hittade det här i ett utkast. Det är inte precis som jag känner idag, men jag gillar det: "Saker man kunde göra: a) Flytta ut ‘på landet’ och bli fri från det snävt urbana perspektivet.  b) Försöka lista ut vad det är jag vill förespråka nu när min fascination över de sociala visionernas folkhem minskar till en trötthet, samtidigt som motviljan inför nutiden ökar till ett illamående. c) Försöka lätta några droppar ur informationsfloden: Sluta skriva sånt som inte tydligt har mål och syfte, eller som är del i en privat korrespondens. d) Göra mitt liv till mer av privat korrespondens mindre av ett försök till en tillfilad rad frågeställngar och snygga resultat framlagda och däremellan en process med vetenskapligt godtaglig transparens. För jag kommer aldrig kunna sammanställa den fullständiga källförteckningen till mitt liv."

I Djurås på midsommardagen med förberedelser för förestående paddelutfärd. Vi far till vildmarken efter traditionsenligt midsommarfirande i Rälta ikväll, om allt går som det ska.

Jag längtar efter skrivandet så det drar i mig. Det tar emot att lämna möjlighet till dator och stängd dörr. Jag har (som vanligt) ingen egentlig riktning med det, men går in i rummet bredvid köket, gömmer mig från pratighet och irritation och trummar ner det en stund.

Men naturen har sin frid att stryka över en? Jag får hoppas, familjen får hoppas att det är så.

Det här är det femhundrade blogginlägget på Hamna. Det kommer nog inte bli spektakulärt. (Ballonger och serpentiner.) Jag kommer nog inte beröra faktumet mer än genom att säga: Det var längesen jag började, jag var yngre då än nu. Mer förvirrad då än nu. Jag tycker om att bli äldre (även om 22 kanske är lite ungt att säga såna saker. Läste ut Mrs Dalloway, där var det mycket om åldrandet, och som en välsignelse mest, ett mjuknande).

Jag har varit i Stockholm några dagar, eller mest i Flemingsberg. Rastlös i lägenheten, plockat, bakat, pysslat. Har fått igång Brus igen, får se för hur länge, men nu finns det lite nytt där. (Klicka länken till höger.) Jag bollar med mitt språk och längtar efter att veta vad jag vill med det. Far upp som en sol och ner som en pannkaka, i hybris och självförebråelse. Men oftast lite flinande, slår jag händerna i bordet över nån detalj. (Igår skrev jag på ämnet: "Jag fullkomligt frikkin dignar av språk, jag myllrar av märkliga kopplingar som gör realistiska texter till hoppiga texter och som får mig att hoppa i stolen för associationer är kanske min favorithobby, näst efter eller jämsides med blommorna". Och skrivandet som enkel glädjekälla är också okej, (jag har ju sommarlov) (och juryn i mitt huvud säger "tillåt, tillåt!"))

Det är dags att packa mig bort från stan igen idag. Jag ska diska och samla mig. Det enkla nöjet i att packa en ryggsäck väl (osv). Det enkla nöjet i att vattna blommorna på balkongen. Sommaren är en tid för enkla nöjen, livet är… jajaja, nu blir det livsvisdom och ganska högtravande ändå. Låt gå… (en tid för enkla nöjen.)

Det är nästan midnatt och jag börjar närma mig tillståndet jag har letat efter hela dagen.

Jag reagerar barnsligt, tänker att det är dumt, tycker att det nästan känns taskigt. Eller bara så olägligt. ES i EST är död, och här sitter jag och måste sluta vela över om det vore värt att köpa tusenkronorsbiljett till stockholm jazz för att se dem och nästan ingen annan. Det hade varit värt det, och nu går det inte. Jag såg dem aldrig. De man beundrar ska bli odödliggjorda genom storhet, konstnärsskap och världsrykte. För att man beundrar dem. Men det är obevekligt, det funkar inte så.

Stödord: Studenten. Årssummering. Skolavslutningar/nostalgi/återblick.

Var i Falun och såg utspring och hängde blommor och såg flak och parad och tusentals människor. Det fick mig att tänka (förstås?) på hur saker har varit och hur saker kunde varit annorlunda. Jag tog aldrig studenten. Jag har alltid tänkt att det bara var skönt, men idag saknade jag det lite. Jag fick en fest av mamma och pappa efter komvux och lånade brorsans mössa. Det var våren 2005. Mitt skolslut bestod av att jag gick ut från sista träffen med samhällsläraren där jag fått god kritik på specialarbetet. Jag har säkert berättat det för alla, men idag blev kontrasten så tydlig. Studenterna sprang ut på trappan och sjöng lite och skrek lite och letade sen på sina familjer. Jag gick ut på skolgården (Mockfjärdsskolan - låg-, mellan- och högstadium med komvux i en av högstadiebyggnadens grenar) och alla andra måste fått sommarlov, för det var alldeles tomt, hela asfaltsplanen. Himlen var hög och blå och allt var helt stilla. Jag ringde pappa, han hade skjutsat mig och var i närheten med hunden, vi gick en sväng ner på ängarna mot älven. Sen åkte vi hem.

Inte nån skolavslutning i år heller. Lösa kurser slutar bara, man säger hejdå till varandra på håll och går hem. Jag försöker göra klart vad det senaste läsåret har lärt mig. Littvet I och Littvet II. Kommer bara på abstrakta, men ganska trevliga saker. Jag har blivit en mer avancerad läsare, har höjt min bekvämlighetsnivå. Jag har fått bättre självförtroende (och mer "skinn på näsan"), akademiskt och inför skönlitteraturen. Jag har blivit bättre på att veta vad jag tycker. Framför allt det sista förvånar mig.

Jag sitter i rummet bredvid köket och mitt ben har somnat. Jag har ätit en portion pastasallad till, framför datorn. Det finns två hela tårtor kvar, kanske går de att frysa och ha till midsommar. Nere ser de på fotboll. Jag kan inte tänka här längre (i huset eller på orten, vet inte vilket) det är märkligt. Jag börjar tänka på nåt och sen tar det stopp, sen börjar jag diffust att längta hem (till lägenheten, stan). Jag försöker skriva, men det stannar vid enkla bilder, det vill inte lossna, inte koppla sig till kedjor. Här är jag en family girl som skär sallad och följer mamma genom rummen.

Igår på väg från tåget i bilen, en svartklädd tjej med trasiga byxor och trassligt hår på cykelväg. Jag sa ‘titta en emo’, mamma log och sa ‘ja, titta vad sött’. Började prata om när hon hämtade mig och syster från kalasturnén i säter och det var såna kids överallt och ‘de var så söta, och sen kom ni och ni var också så söta’. Idag i falun en tjej med svarta blommor och stjärnor ritade över halva kinden. Jag såg på henne, log lite. Mamma såg på mig, log. Min falutid var det jag med trassliga rödhåret, rödsvarta kläder, stjärnorna och eyelinermålningen. Linjebussarna fastnade mellan studentflaken. Ett tag var det jag och dem och cdspelaren (och nu kommer en lite för tillsnyggad styckeavslutning:), jag och bussarna med rödsvarta ränder.*

*Sen fick jag oönskade associationer. Obs: de röda strecken var inte på mina armar.

Jag är i Dalarna och hjälper till att stryka glasyr på chokladtårtor mamma bakat. Systern tar studenten imorgon. Har tjuvhämtat björkar. Har läst arkitekturtidning och Woolf och tappat en penna i huvudet på mig själv på tåget. Innan dess gick jag över en timme bland bokhyllorna på Möjligheternas hus. (Igår på moderna på Eklips hade Michaël Borremans små målningar med möjligheternas hus, ett annat hus, men (också) fina. Jag var där med Jaanus och sen var jag sarkastisk om den andra, den italienska utställningen, och pratade om att göra hemmacovers av konstverken. Det var igår, jag vet inte riktigt om jag pallar.) Läste titlar tills jag var yr. 

Den stormande lyckan har lagt sig, en liten frånvarokänsla jag inte riktigt förstår mig på har smugit sig in. Men marken har fått lite regn, det gröna friskare igen. Det såg man utanför uppsala, utanför sala (och ängarna översållade av ängsklockor), utanför borlänge. Nånstans hade de slagit gräset, delat upp det i ljusgrönt stubb och mörkgröna vallar. 

Men längre än jag hade tippat håller det i sig. Jag tvättar och jobbar och skickar mer eller mindre märkliga mail och socialiserar lite och är pirrande lycklig. Imorse när jag vaknade regnade det. Och det gjorde mig så glad. Sen var det blåsigt och soligt, och det gjorde mig så glad. Ett hormon- eller signalsubstansförråd nånstans i min hjärna har sprungit läck eller kanske fått upplirkad en dörr som varit igenkilad, rostad eller skev, sen mycket länge. Och det funkar väl inte så men nåt rusar i mig och det är ljuvligt. (Tåg som lämnar stationer, acceleration. Vind som river i träd. Rytmer, ihärdiga, som inte ger sig förrän man är helt inne i dem.)

Tillbaka från skogen med roddturer, bad och sällskapsspel vaknar jag tidigt måndag morgon utan att kunna somna om. Först tar jag det som ett tecken på att något är i olag, sen är jag bara vaken, sen blir det en hel förmiddag att ägna åt ett pladdrigt ordbehandlings- (ordbehandlar? dark room hursomhelst, .txt-) dokument. Det är soligt och blåsigt och vårterminen är långt långt bakom mig, syns knappt vid den bakre horisonten.

Och jag är optimistisk och lycklig på ett sätt som aldrig kommer hålla i sig och jag öppnar fönstret fast det blåser så det rasslar i lapparna på anslagstavlan. Känslan av att nu börjar det är vad jag har, är allt jag kan begära.

Läs: "Den påtagliga individualism som präglar resenärskulturen ställs mot den sociala konstruktionen av en biografi: å ena sidan uppmanar resandets/samlandets individorientering resenären till att samla för samlandets egen skull av personlig hängivelse och nöje och inte av instrumentella skäl, men å andra sidan bör de individuella upplevelserna placeras in i ett sammanhang där de blir socialt meningsfulla." (Lätt omkastat citat ut Erika Andersson Cederholm ‘Det extraordinäras lockelse’, sid. 200) Det går att läsa överfört, större om livet och livsprojektet, spelet mellan individualitet och tillhörighet. Kanske är det en uttryckt självklarhet, men jag tycker det är fängslande uppställt såhär, tydligt som en ekvation. Att man ska vara hängiven för sin egen skull, men hålla det inom ramarna för vad som kan användas till "den sociala konstruktionen av en biografi". Såna är reglerna.

Idag har vi begravt ämnesrådet. Det var ett trevligt engagemang men nu kom sommaren nu får det räcka.

Skatteåterbäringen har kommit. Nu har jag reskassan för september tryggad. Återstår bara resten: Hur, var och varför. (Och så resandet förstås.) Tipsa mig gärna om vackra lövskogar, slitna små städer vid havet eller respektingivande bibliotek. Ramen än så länge är inte snävare än: Europa.

Till helgen: sommarstugan.

Terminen är slut, jag har huvudvärk. Bristen på riktning är uppenbar, och förvirrande.

Om en minut har solen gått ner bakom det gröna och det blå huset. Jag sitter framför skrivbordet, med det stora fönstret vidöppet, vädrar ut.

Det har blivit juni. Det är inte längre försommar. Lönnlöven är mörka och tjocka. Asparna hänger med löven, är törstiga. Stigarna spricker upp i torkan (de gapar och man kan se ner i det mörka). Jag har ägnat dagen mest åt att gå igenom det. Såg älgspår, stora och torra. Gick under lövträd och barrträd, höga och låga. Kände i skuggan varmaste, ljuvaste doften i vinden av liljekonvaljer. Doppade fötterna i det grönbruna vattnet. Knyckte syrener och rosor i ödeträdgårdarna. Sen bokklubben och jag strödde kärlek över Woolf och de andra stämde in lite sådär. Malin hade markerat samma Rhoda-stycke som jag citerade sist. Jag har läst Orlando också i veckan, och den var också mycket bra, gott folk, mycket bra. Sen var det skymning och så tyckte jag att jag behövde gå lite till. Gick från Rissne, förbi koloniträdgårdar och golfängar och de båda sjöarna och bort till Solna station. Gjorde liten omväg och glodde på huset i Ör som vi bodde i. Det såg främmande ut, och litet. Alla hus jag bott i ser små ut nu när jag återser dem. Är det så för alla - är det en effekt av att växa upp/att platser förlorar i affektionsvärde/inte är centrum för ens värld - eller är det för att huset jag bor i nu är gigantiskt?

Solen fortsätter att skina. Balkongen är min fågelholk skyddad från världen, fast världen äter glass och ler och är väl helt okej. Jag har läst ut Vågorna och har suttit och satt en massa postitlappar på ställen till vilka jag ska återvända innan jag lämnar ifrån mig den. Tänkte spara citatet till nästa vecka efter opponeringen, men kan inte hålla mig:

(Det är Rhoda. Hon sitter på tåg) "Så frigör jag mig från sommarterminen. Ryckvis, med stötar plötsliga som tigersprång stiger livet fram, lyfter upp sin höga vågkam ur havet. Det är vid detta vi nu är fjättrade; det är vid detta vi är bundna, så som kroppar vid vilda hästar. Och ändå har vi uppfunnit mönster för att fylla ut klyftorna och dölja sprickorna. Här kommer konduktören. Här har vi två män; tre kvinnor; där är en katt i en korg; själv sitter jag med armbågen på fönsterkarmen - detta är här och nu. Vi drar vidare, vi sätter fart genom susande fält av gyllene säd. Kvinnor ute på fälten är förvånade över att de blir lämnade kvar där med sina hackor. Nu börjar tåget att stampa tungt, att andas rosslande, medan det klättrar allt högre och högre upp. Till slut är vi högst uppe på heden. Här lever bara några få vilda får; några få raggiga ponnies; och ändå har vi alla bekvämligheter till vårt förfogande; bord att lägga våra tidningar på, ringar till våra dricksglas. Medförande dessa apparater kommer vi farande över heden. Nu är vi uppe på höjden. Tystnaden kommer att slå samman efter oss. Om jag ser mig om över det där skalliga huvudet, kan jag se hur tystnaden redan slår samman och molnskuggorna jagar varandra över den kala heden; tystnaden slår samman efter vår övergående framfart. Detta, säger jag, är det nuvarande ögonblicket; detta är den första dagen av sommarlovet. Detta är en del av det vidunder, med vilket vi är bestämda att införlivas." Virginia Woolf, Vågorna, sid. 58.

Avslut: uppsats slutinlämnad, extrahemtenta ihoprafsad. Gick runt Kungsholmen med Eileen idag, det tog exakt två timmar. Cirkelrörelsen är vacker (tänker på Diski, hon skriver om hatkärleken till cirklar som gör snygga slut (’främling på tåg’)). Att gå under broar är vackert. Syrenerna börjar blomma över. Sen på jobbet, där gick vi i utrymmningstrapp och där målade de en vägg i en grön färg som fick låntagarna att svära när de gick förbi. ‘Fyfan vilken ful färg! ska det vara sådär?’ sa de, och vi nickade och log. Åttiotalsgrönt är det, nån sa: träningsoverallsgrönt. På pendeltåget satt jag bredvid en kvinna som hade de mörkaste lila syrenerna i väskan. När hon rörde sig rörde sig doften. Sen satt jag bredvid en kille som ursäktade sig och hälsade och lite raggade på en tjej som han sa hade sett brukade åka samma tåg ett halvår. Hon var upptagen. Båda satte på sig sina hörlurar. Jag förbereder mig för ett möte med studierektor. Jag förbereder mig för att så småningom falla ut i ledigheten, sommaren. Livet är banalt och jag läser ‘vågorna’ allt långsammare. Har tjugo sidor kvar, de första femtio var vackrast. Livet är prosaiskt, och fullt av detaljer, och jag vet inte hur man gör för att hålla rytmen eller inte tappa, jajaja…

I Flemingsberg rev de Regnbågen. (Den var en bro.) I Ingentingskogen på andra sidan stan ligger postbyggnaderna som två strandade valar eller fartyg.

Namn är märkliga. Satt ett tag igår förundrad över att man som människa får sitt namn och (i de flesta fall) godtar det, blir det. Att de sa ‘Sara’, och jag blev Sara. En kvinna på biblioteket häromdagen hade ett fantastiskt namn (men jag tror sånt är sekretess). Hon hette en blomma, sen nästan en vulkan. Så mjukt och så hårt.

Jag ägnar söndagen åt lokala arkitekturböcker och får veta att det välvda huset i Masmo, (som jag ju tycker om) har det hemska namnet Ormen Långe och att det på sin tid var Storstockholms största bostadshus, och mycket omdebatterat förstås. (Nån gång ska jag ta bilder på det som får er att fatta varför det är vackert.) Jag får också veta att mannen som ritade det fina kommunalhuset.jpg i Huddinge som jag tror jag skrivit om innan heter Sture Frölén och att jag måste gå runt det och in i det nån gång. Såna utsökta vinkar!

-

Empirin säger: Melon + balkong + frivilligt inhämtad kunskap = lycka.

-

Länktips: Önskar du dig nästan dagliga uppdateringar om byggnationerna i Flemingsberg? Då är Grantorps-Extra bloggen för dig!

Och Sara ganska proudly presents: fanfiction-esque text in english, available at Loney, dear Non-fiction.

-

Nu flyger måsarna snabbt mot det rosa i skymningen. Nu är jag melankolisk.

Fyratimmarsnätter alltså… Jag bestämde att jag var färdig med uppsatsen halv tre, somnade vid fyra. (Vilken fågel låter alltid som längdskidutflykter, ti-tu ti-ti-tu ti-tu, typ?) Handledaren skrev ett konstigt mail om att det var bråttom så dokumentet blev skickat utan genomläsning vid halv nio. Jag drömde, innan dess, att jag reste med mamma, flyg, skepp och pendeltåg (alla färdmedel på nåt sätt samtidiga) till Seol. Nu är det tjugofem grader i min lägenhet, solen ligger på, persiennerna nere, jag har hämtat upp fläkten. Jag är precis mittemellan att fungera och inte fungera. Observerar mig själv fortfarande fascinerat. Tankarna är hala som jag vet inte, såpade golv, renskrubbad potatis? Jag åt färskpotatis. Halvsov på balkongen innan det blev för hett. Vill lyssna på jazz och skriva, vill ge mig åt sömnen hel och hållen. Att vara trött är som att leva ett annat liv. Ja? Kanske. Att uppleva ett annat. Det är ganska lätt att vara klingande lycklig över potatis eller balkong eller klänning, men skuggorna drar över en som molnskuggor över berg på håll, lalala, man kan se, det blir mörkt, allt är språk, jajaja (jag kommer in och stänger dörren bakom mig, säger bap-bap-bap) innan jag blir dadaist, eller ja, jaja, nu får det räcka.

Arton timmar innan deadline. På universitetsbiblioteket, där jag lär sitta några timmar till. Det är vatten över huvudet. Nåt hinner jag klart med, men kanske inte nåt bra. Såll. Vatten och läckor och inte hinna laga. Jag menar, jag längtar som en idiot efter texten, skönlitteraturen. Läsa och gräva och skriva. Igår halvgrät jag när jag läste vågorna på pendeln. De betraktar sig själva och varandra så, de väver och väger varandra så, bygger upp och sågar, både sig själv och de andra, och det är förälskelse mellan mig och boken, och än mer eftersom jag sitter här utan den. I Det extraordinäras lockelse skriver hon mycket om begär och önskan, behovet av brist och av avstånd. Och jag längtar efter den boken också, knastertorr och med milsvid räckvidd. Okej okej, kanske uppsatsdags igen. Kanske inse allvaret-dags. Jag satt och raljerade över min seghet och senhet på en workshop, sen på ett möte, och nu gör jag det igen. Solen skiner över skärmen. Jag sov ordentligt inatt. Jag förstår inte tidspressen, det är fascinerande. Arton timmar kvar.

Idag är det hästhovar som krafsar i, sparkar marken i mig, det är myrstackar i skallen, ett brunsvart myller som aldrig står still aldrig står still. Det är fågelflockar där emellan, det är, meningarna kommer upp upphackade, oordnade ur mig.

Jag har misslyckats med att sova ordentligt två nätter. Vaken och vrida mig och försöka tänka lugnande stillbilder men de rör sig eller jag förflyttas varje andetag, annan plats, annat minne. Jag sitter med händerna och skrivbordet och uppsatsen (och tanken på nåt jag ombads göra som jag tyckte dög fint men som inte dög kanske) och slår med fingrarna mot bordskanten och håller handflatorna för ansiktet, omväxlande. Söker ro, försöker fästa blicken (eller säga att det kvittar).

Jag kommer tycka att alla bibliotekets låntagare har konstiga brytningar, frågor och helt obegripliga önskningar, idag också. Det blåser ute. Det blåser rakt igenom mig. Borde jag köpa naturläkemedel? Inget är fast mark.

"’Nu har de givit sig av allesammans’ sade Louis. ‘Jag är ensam. De har gått in i huset för att äta frukost och jag står ensam kvar bland blommorna vid väggen. Det är mycket tidigt, innan lektionerna börjar. Den ena blommen efter den andra slår ut som stänk på det gröna djupet. Blombladen är clowner i brokiga dräkter. Stjälkarna stiger upp ur det svarta djupet under dem. Blommorma simmar som fiskar av ljus på det mörkgröna vattnet. Jag håller en stjälk i handen. Jag är stjälken. Mina rötter sträcker sig ner till världens botten, genom jord som är torr av tegel, genom fuktig jord och förbi ådror av bly och silver. Jag är idel fibrer. Alla skälvningar skakar mig och jordens tyngd pressas mot min bröstkorg. Här uppe är jag en gosse i grå byxor och ett bälte med en mässingsorm till spänne. Där nere är mina ögon utan ögonlock som en stenfigur i öknen vid Nilen. Jag ser kvinnor komma förbi med röda krukor på väg till floden; jag ser gungande kameler och män i turbaner. Jag hör trampande, skälvande rörelser omkrig mig.’"

Jag läser (äntligen) Virginia Woolfs Vågorna (ovanstående citat från sid 8-9) och blir hänförd. Det är sånt överdåd av bilder och ändå rör det sig så lätt. Jag får läsa sakta och försiktigt, jag måste läsa sakta och försiktigt. Annars regnar det och är tre grader varmt och jag är i dvalaläge. Sorterar lite tvätt, hasar runt.