Saker. Pengar. Känslor.

Jag vill bli färdig. Det är ett problem, jag vill konsumera så att jag inte behöver konsumera mer. Konsumtionssamhället är inte uppbyggt för att det ska gå att leva så, eller för att vi ska vilja leva så. Det är ett tillgänglighetssamhälle för de flesta (ok, i väst), prylar går att få tag i för billiga pengar. Önskningar ska uppstå och uppfyllas (stickspår: Blondinbella i debattprogram "jo jag hinner längta, flera timmar ofta" (ungefär)). Små utläggningar om sånt här dyker upp i sånt jag läser. Jag köpte nya garderobslådor, de var lite mindre och kläderna fick inte plats. Jag känner mig överhopad av saker. Så? Inte dags att röja ut men dags att sluta längta utåt. Jag vet inte om det kommer funka men jag har skrivit listor, bara häromdagen en "får inte" och en "får." Får-listan är fin (mat, nöjen, resor), får inte-listan är rimlig (kläder, böcker, inredning, rymmer två-tre möjliga undantag för praktiska saker). En månad, sen skriver jag om den. Jag tänker inte sluta köpa böcker för gott, vill bara ha en chans att hinna ikapp.

Och det jag vill fästa uppmärksamheten på (min, den eventuella läsarens) är det tankeexperiment, den omställning det innebär. Att välja kläder på morgonen blir annorlunda, hur kan det bli annorlunda, hur kan det plötsligt kännas som att det är komplett? Jag finner mig i vad jag har - och det är allt. Jag hoppas kunna hålla i det, använda mig igenom det jag faktiskt redan skaffat och kanske så småningom börja rota ibland halvfärdiga projekt och bortglömda tyger. Om jag prompt vill ha förändring så får jag ha det inom ramarna för vad som finns hemma. Jag påminns om att jag tycker om begränsning, jag tycket om att ha förutsättningarna klara.

Också att fästa uppmärksamhet vid är shoppingen som aktivitet och vad man gör om man tar bort den vanan. Jag har visserligen alltid varit bra på att flanera i mataffärer och det kan jag ju fortsätta med, men att låta bli loppisar och gallerior kan nog bli spännande ett tag. Jag hoppas att det ska göra mig fri från en del av det jag vill undvika.

Jag måste skriva när det går i stöpet, är ett villkor jag sätter upp nu. Å, jag drömmer om porslinsdjur och bokstöd. Men jag tycker om projekt, jag älskar projekt. Kanske, kanske inte mer än att äga. Men kom igen, jag äger redan, mycket och väl.

Som ni kanske har märkt har filialbloggen "romantiskt lantliv i betongen - livsstil och inredning" på grund av de sparkrav vi alla hukar under såhär i lågkonjunkturtider kommit att flyttas från sin ordinare separata plats.* Flytten har under våren succesivt gått över hit till huvudbloggen Hamna. Här: mer av solnedgång och buketter. 

*fiktiv

-

Och vilket fiasko till kropp är inte min kropp som inte klarar av det här, värmen? Eller vilket fiasko till sommardyrkare jag… Vaknar innan jag är utsövd, kan inte äta ordentligt, sitter (med oacceptabla 28,5 grader) inne på jobbet och kan inget annat göra än att dricka litervis med vatten och svälja tabletter mot huvudvärken. När jag har slutat går jag och sover i skuggan i en park nånstans.

Jag lät mig, ville låta mig deppblogga en sväng. Jag vet vad jag gjorde, jag kan motivera det. Det var en känsla som skulle gå över, gick över. Nu är det lördag, solen har skinit nonstop i en vecka. Jag jobbar och har absolut inget att säga(?). Imorgon jobbar jag inte. Litteraturen är livet, människor. Om man bara finge vara i nuet, nuet och inte avfärdade sig själv för att ens längtan då och då… Jag längtar efter skogen istället. Planterar om växter hela fredagkvällen. Vad var det jag tänkte? Lånar ner en hel trave arkitekturböcker till disken, bläddrar i tidskriften Arkitektur om bibliotek. Kom igen nu. En huvudvärk tung som… sten? Vagnslaster med grus? Jag är tillfreds men… inte, men tillfreds.

Jag kommer hem halv ett med tårar i ögonen. Det finns så många förklaringar. Jag sov för lite inatt och hade tvättiden från sju, en lång dag alltså. Jag har gjort små planer för sommaren, men de slutar inte att ändras utanför min kontroll. Det blir att se sig om för annat extrajobb om jag ska ha ett till hösten. Livet är inte värt nåt utan kärlek, och då menar jag tvåsam sån. Jag behöver nån som backar upp mig, noga och ordentligt, men vet inte hur eller vem jag ska be om det. Mönstret till koftan jag stickat är fel, så jag förstår inte hur jag ska kunna montera den. Snart är jag ensam i Flempo igen. Flemingsberg är fult. Det går nog att få tag i en kolonilott men då vill jag inte ha det. Andras framgång verkar absolut, min verkar så flackande. Jag kan inte få nån sinnesfrid i min lägenhet. Jag vill verkligen inte bädda med rena lakan i den röriga lägenheten men har rivit ur de gamla. Jag är bara halvvägs med allt, och det är för långt och för kort samtidigt.

-

Två traditionsenliga firanden och två gånger samma vända om natten.

Här skulle det kunna vara en massa bilder av färgglatt midsommarfirande nr två. Jag har tagit dem men ingen sladd med mig. Jag var tvungen att göra en blomsterkrans också, och tvungen att kommentera sexistskämten, eller den allmänna plumpheten bland folkdräkterna på scen. Var tvungen att bli simmigt mjuk i hjärtat över motljuset och hästhagen och maskrosbollarna, småbergen. Det har varit soligt och det känns helt obegripligt. Jag har varit med sekatören i min låtsaskoloniträdgård och rensat bland bärbuskarna.

Men när jag sitter här och bloggar om nätterna är det ju ljust. Jag borde igen luta mot sömnen men vill ut, jag vill ut! Igår natt hade dimman hunnit dra fram från bergen och jag gick i mjölk och nästan komplett tystnad (en fontän, en fläkt, ett sällskap på flera hundra meters avstånd, en sjöfågel (vilken?)).

Jag borstar tänderna, i allt jag ser på ser jag mönster av liggande rävar. I tangentbordet, huvudet mot tassarna. Har suttit med lego och byggt och byggt om, tydligen djupt koncentrerat. En buffé och ett stort publikt firande med fioler och folkdräkter, kransar. Kusiner. Olika bilder av mig själv som social varelse. Smälta in och dra sig undan. Det har regnat och slutat att regna, nu är det nästan klart, med dimma emot bergen. Jag går och sover? Jag går ut? Jag får se

Rangordning arkitektprovet. Kod O536, motto Sol upp. Grp. 49. Det är en garanti!

Enda nu tillgängliga fotot är från hemprovet, av favoritkaninen. Fullständig redovisning med tillhörande hybrisutläggningar väntas när jag hämtat ut min lilla låda nån gång.

Det där jag skrev igår är sant men gör mig illa till mods. Jag vill att öppningar i huvet ska bli öppningar i språket, ska gå att visa, ge resultat. Men jag har inget sånt att lägga fram.

Idag har det då inte regnat. Inatt är det nästan milt. Sommarjobbandet har dragit igång med några timmar, och det känns helt okej, helt okej faktiskt. Eh ja, jag ville bara säga det. 

än en antydan till syftningsfel för att jag ska börja fnissa lyckligt. Låt säga att det är för att det visar upp språkets möjligheter och omöjligheter. "Hittat en nyckel. återfås mot beskrivning av figuren som satt på nyckelringen." Ni behöver inte påpeka att det är ingenting. För det är det inte. Fast det är det ju! Det är sittande figurer, det är figurer som pratar i mobiltelefon, det är hela skillnaden mellan verklighet och overklighet som är satt ur spel. Det är plötsligt en lucka som låter en tänka vad man vill. 

Ok, igår kändes det som att jag skulle gå sönder/ta slut och idag känner jag mig helt logiskt lite paj. Tidningen på hallmattan är bucklig av regn. Jag har I denna ljuva sommartid (folkviseversionen) på hjärnan. Förgätmigejen är det enda ur förra veckans bukett som fortfarande står sig, har inte kommit mig för att slänga den än. Är det syndafloden? Nyss ljöd kyrkklockorna. Mitt kök är klibbigt av socker. På tåget hem igår pratade två kvinnor om feta människor "men hur kan de göra så? jag har ju självdisciplin, jag kan ju kontrollera mig" hela vägen från centralen till huddinge. Samtal på tysta tåg känns alltid som radioteater. Den här texten arbetar sig sakta bakåt. Innan jag åkte hem stod jag i regnet i åtta timmar. Nu när dropparna jagar varandra nerför rutan tycker jag fortfarande att jag känner dem kallt emot händerna.

Where the action is, was. Folk, band. Jag fattade äntligen grejen med Hello Saferide, Annika Norlin var så jävla cool. Kanske fattade jag också grejen med the Magic Numbers. Och Loney dear såklart, men det kan jag ju inte skriva om längre? För ingen dyrkar dem som jag så vem mer än jag ska finna intresse i att de öppnade med en uppdaterad sittika singalong, körde koskällelefevern som andralåt. (Everything turns to you, samma koskälla.) Kort meter marks ok sjöngs transponerad till Fever ray från andra scenen. Hard days 1.2.3.4 som jag inte minns att jag hört live sen sommar för länge sen med nian. Jag klappade takten, händerna, kravallstaketet, som varken morgondag eller självdistans. (Men det finns morgondag, och det finns självdistans, eller åtminstone tvivel. Varför så mycket tvivel?)

-

Ok, det här är det finaste med/på facebook. For the love of solnakaninerna! Skärmdump: fb.jpg

En dag full av köksplockande, regn och kusiner. Jag har köpt nya, låga gummistövlar! Så jag kunde sluta blötfrysa. Och jag har nog fortfarande brorsans betyg i min handväska. Och jag har kommit på det: rabarber, rabarber kan man skörda redan nu.

Eller imorgon då kanske…

Well the rock cried out I cant hide you the rock cried out.

Världens bästa låt? Har allt! Youtuba eller spotifya eller nåt! Har glatt suttit med rader ur den i huvet hela dan. So I run to the river it was boilin I run to the sea it was boilin. I run to the sea it was boilin. Jag försöker skriva nåt annat men måste citera. Jag såg nyss tre luftballonger försvinna in i gråblå luddmolnen. Eller gick de ner? Och om nån hade missat det har jag alltså pysslat prov, och om nån hade missat det blir jag hög på sånt. Ikväll mycket nöjd. Och det asociala börjar släppa äntligen, det är skönt att längta efter att inte vara ensam, snarare än att gå och längta till nåt ensammare, ensammare, nåt ännu längre bort och mer avskilt. Fortfarande tar det gamla olikhetsproblemet plats i huvet som en självklarhet. Det intresserar mig att "folk" kan säga "man känner ju att" eller "som man gör när man är" och andra generella saker om upplevelser och känslor och uppväxter och allt. Jag tror inte på den generella upplevelsen, den generella berättelsen. Man gör inte det, fast man kanske önskar att man skulle. Man kanske kan lära sig?

All on that day.

"Skåden liljorna på marken, huru de växa; de arbeta icke, ej heller spinna de. Men jag säger eder, att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem."

Som för att kompensera för igår:

Jag dras med melankoli. Fem sorters blommos plockade under tystnad i skymningen ger tur? Arkitektprovet imorgon och jag önskar jag hade ett guldarmband som morfar gav mig när jag var liten och han sa det här ska ge dig tur, eller ett par tursturmpor eller en berlock som jag trodde på, en fyrklöver i fickan. För jag vill att det ska vara högtidligt och dramatiskt, men det känns mest som jaeh, det ska nog gå bra… tror jag.

Cyklade förbi en massa Huddingevillor idag. Det var kallt, men inte snöigt, bilden är från februari nollsju och inte vidare nationaldagsstämningsfull, men jag återkommer till den. Folk jobbade i sina trädgårdar eller med sina bilar, mest män, med varierande grad av intensitet och intresse. Villaområdeslunk och folk som lär sina barn att cykla är så hemma, är så barndom, gör mig lugn. Barnen får sommarlov nu också, pratar om att stå på händer nu också, springer längs ängar nu också. Säga vad man vill om Flempo men det förmår inte göra mig lika sentimental.

I alla fall, på väg hem svängde jag förbi för att titta till huset på bilden ovan, en gammal bekant, en villa som fascinerade mig väldigt när det begav sig (när jag tog bilden alltså), jag tyckte den var både vacker och anskrämlig, det är nåt med vinklarna vid balkongtaket som bara… Men så idag: Jag såg det först i ögonvrån, som nåt utfrätt som snön på bilden. (Får man hänga ut folks hus såhär?) Vem som än har den har smällt kritvit puts eller nåt, alltså brett nåt slätt och lysande vitt över hela fasaden, allt tegel, allt trä, alla strukturer. Slätaste vitt. Och det nya balkongräcket var silvrigt, som rymdskeppsiteriörer i filmerna(?). Blanka stänger med mycket luft emellan. Alla fönsterkarmar och dörrar kallt gråa. Jag blev stående en stund och bara glodde, la märke till att det rörde sig i trädgården, pallrade mig vidare. Jag kan inte komma på det rätta ordet för vad det såg ut som: som att huset bara suddats ut, som att det skalats eller klätts av alla sina former.

Plus: Dagens ingoogling "arkitektprovet nervös". Svar: Jovisst.

Idle hands are the devil’s playthings.

Jag och mitt dåliga samvete jobbar stenhårt på att missrikta min energi, till oro och eskapistpyssel. Broderi, stickning, lapptäcke! Diska och dammsug och pusta sen ut, människa. (Och jag kan inte slappna av om jag inte tillägger: Läs "missrikta min energi", med en ironisk reservation för tidstypiskt schablonartad formulering.)

Mord.net (Buthler och Öhrlund) - platsar i toppen nånstans.

ingen annan hade ett liv fyllt av detaljer, eller som att du gjort dig fri från viljan att och rädslan för att vara Amelie:

Vädret är verkligen väder, ljuset är verkligen ljus. I skogarna hittar jag nya stigar och nya blommor och nya solnedgångar att förundras över varje dag. Idag kanske bara det första. Till stor del sitter jag hemma och syr, tills axlarna är stela och den logiska hjärnan tappar bort sig. Det blir ett överkast, för sött att använda är jag rädd. Jag har låtit två av pelargonerna gå i blom, de är rosa och ljuvliga. Första tomaten blommar också, jag penselpollinerar utan att veta om det behövs, och har köpt en massa färgglada kläder. Men idag var regnet och så klär man sig i mörkt blått och svart. Inatt behöver jag inte vädra ur. Jag måste bara vika ihop och lägga undan, det sista från tvätten imorse ligger fortfarande strött över sängen. Ikväll på väg hem, jag frös nästan, tänkte jag att det måste ju faktiskt inte handla om att må bättre eller sämre, allt måste inte registreras som uppåt eller nedåt. Nya glasögon ger mig sjögångskänslor, sa jag det? Det har klarnat upp, halva himlen fjunigt mörkblå, andra halvan lättare. Jag trivs rätt bra med att hålla mig undan, ibland tror jag att jag hör det jag tror att jag vill höra.

Världen är jättevacker och det regnar, jajaja. Jag får in pengar och gör av med pengar. Försöker hålla stilla tiden men den går ändå. Än sen då? Jag blir inte klok på det. Det är inte pms, men jag vill stuva undan det ändå. Stuva undan mig så länge med hänvisning till relevanskriteriet. Den här kluvenheten är inte relevant, den saknar nytta för mig eller för andra, så gå iväg, så låt mig va, så kom igen då.

Många timmars bokuppsättning vid deckarhyllorna, med hundratals titlar som flimrar förbi om och om igen har gett mig allt mer bestämda uppfattningar om just… titlarna. Det finns egentligen inget snyggt sätt att introducera det här. Jag har sammanställt en lista på deckartitlar som ger mig the creeps. (Creeps på fel sätt, bör kanske tilläggas.)

• Dödlig Exit (Jesper Kärrbrink) Krystad språkkorsning. Yay!
• Diagnos: gisslan (Peter Gissy) Oh come on, ordkombinationen, och ett kolon!
• Låt barnen komma till mig (Mikael Bergstrand) Hmm, låter som en bok om en kristen pedofilpsykopat? Känns fräscht. (Ibland tycker jag att titeln är ganska bra, men den Kan inte innehålla nåt bra?)
• Golfskjutaren (Birgitta Carlsson)
• Begravda hundar bits inte (Gunnar Staalesen)
• Dödligt mönster eller Ludde vid gränspolisen (Leif Woxlin) Ok, lite som att säga att buskis är smaklöst, men ändå. Buskis är smaklöst.

Och så en bunt lite djupare eller mer poetiska deckare?

• Skuggor av hat (Ingrid Kampås)
• Hjärtats mörka flod (D R Koontz)
• Smärtbäraren (Åsa Nilsonne)
• Mörk passion (Clare Francis)

Motsatsen till boktips. Begrunda!

Vidare om det med staden och natten och sömnen. Några teorier, om dragningskraften. 

A) (Den här tanken tycker jag mycket om, även om jag tvivlar på den) Staden förvandlas om natten till natur/landskap. Eller går i alla fall enkelt att betrakta på samma sätt som ett stycke skog (som givetvis inte är ett stycke skog utan nåt mycket mer… gränslöst). När landskapet töms på människor fylls de av förunderliga former. Allt det där, motorvägar och bilverkstäder och villaområden blir till synes tömda på funktion, står där nästan som symboler, ikoner. Därtill kommer avsiktliga eller oavsiktliga ljuseffekter. Inte bara lövverken, utan allting, är lövverk att titta igenom, se artificiellt ljus strila igenom.

B) Det kan ha att göra med mina ambivalenta önskningar om att vara i centrum och att befinna mig i periferin.

C) Exklusiviteten. Det avfolkade är (om man inte känner sig direkt hotad eller är mörkrädd) lättare att göra till sitt eget, att se på som sitt eget, sitt eget kära lilla miljonprogramsområde med sina egna kära vidder och berg av ljusa rektanglar från nattlampor och tvskärmar.

Min väntan på mig själv ger inga resultat. Nu börjar det regna, ordentligt, medan halva himlen fortfarande är blå och solen fortfarande nästan tar sig igenom molnen. Ingen metafor alltså, men kanske nåt som har med huvudvärken att göra. Jag är en blank yta. Jag har all tid i världen att läsa men ögonen slinter. Det här skriver jag bara för att skriva något, inget är gravt eller permanent, men jag är förvirrad. Frågor som vem är jag, var är jag, varför? Avsaknad av frågor. Regnet har dragit förbi. Om jag läser ut Didion och börjar på nåt annat? Jag stickar och ser på tv. Min kropp är ändlöst rastlös eller kraftlös. Har ingen hunger eller all hunger. Didions Bönbok för en vän började fantastiskt, nu är den klaustrofobisk. Man skvalpar framåt och bakåt i tid och rum med ett löfte om döden som kommer, snart kommer den, och man får vidriga Warrens ord upprepade gång på gång, om man bara kunde få skaka dem av sig. Fyrtio sidor kvar. Återkommer.

-

Återkommande tanke: New York - The city that never sleeps. Det är en framgångsrik och lockande beskrivning, att det bara fortsätter förutsätts vara en del av charmen. Men jag kan inte hjälpa att jag undrar (förlåt, sett på s&tc)… Vi tar det där igen. Vilken stad är det jag älskar? Om vi säger att jag älskar Stockholm så är det den ödsliga, den ensliga, den… sovande staden. Aldrig känner jag sån ömhet för Stockholm som när det bara är jag och den och gatlyktorna/skymningen (gärna cykeln). Aldrig är industriområden eller stora trafiklösningar så vackra, aldrig är staden så lovande, lockande, lovande. Det kan vara Årstabron eller Västerbron också, i stillhet, bron vid St Eriksplan, you name it. (Är det nu jag citerar Ronan Keating?)

Det är mitt i natten alltså och himlen är ljusare åt ena hållet. Och den som inte fördjupar sig i väder och årstider har inget sinne för detaljer eller stämningar. Tidigare var jag ute och cyklade. Gjorde anteckningar i huvudet, om liljekonvaljerna "pärlvita rader", midsommarblomster (och andra nävor?), smörblommor av olika sorter, det jag känner igen som äppelblom som är snyggt och verkligt - inte för skirt inte för tungt, bara lätt rosatonat, och med blad omkring. Kastanjerna blommar. Levande hare. Död ekorre, på rygg. Döda djur ligger sällan på rygg, annat än när de är tecknade.

Cyklade alldeles nära tre lugna rådjur i en lövskogsdunge. Det var förra helgen i liljekonvaljmarkerna söder om söder. Och fint.

Jag har kommit fram till att det är att återuppfinna (reinvent, vad använder man på svenska?) mig själv jag försöker göra. Men jag gör det med redan kända medel och verkar bli rätt likadan, i den nya versionen, också. Tror inte det gör nåt, det är processen jag vill åt. (Man skulle kunna säga att jag skickar mig själv på remiss till mig själv. Godnatt.)

Även om man inte tror på karma. Så är det så svårt att i sin dramaturgiskt skolade hjärna, drillad med handling och konsekvens, gyllene regler och what you give is what you get trycka in att livet bara händer, att det inte finns rättvisa, inte finns garantier för någonting.

Det är ingen stor oförrätt/olycka som gjorts mig/hänt mig. Det är bara den kommande jobbsommaren som blir sämre än de tidigare jobbsomrarna, fastän jag varit duktig o så duktig och tillgänglig och trevlig och snäll. Och i höst kanske jag inte får vara kvar alls. Och min hjärna kämpar och kämpar för att sortera och begripa varför, provar känslor och teorier, vill inte släppa taget och acceptera. Den fortsätter, fortsätter fast jag rationellt vet att det inte finns nåt varför annat än pengar, sparkrav, pengar, sparkrav, pengar.

Man kan tröttna på att besjunga skönheten, men fortfarande inte längta efter att insupa nåt annat.  Jag borde kunna vara fri här, jag längtar alltid efter ett rum att arbeta i.

Vardagsrummet luktar liljekonvalj. Mamma och mormor har varit här. De har fått visning förbi marmornymferna, lärt mig ett nytt växtnamn (Häggmispel), gett mig en till pelargon och fyllt min kyl (tackartackar).

Syster: "Man ska rösta, det har min mamma lärt mig!"

Mamma: "För annars…"

Elin:"…kommer Hitler till makten!"

ESC tar aldrig slut.

För jag väntar mig att växternas forsande (jag skojar inte, på väg till tåget, syrener!) ska stå i förhållande till min forsande, utveckling alltså. Jag ska på tå och kvickt och smidigt, inte visa ett spår av en tröstätarvinter och inte ett spår av vilsen eller desillusionerad…

-

Vilket jag självklart gör, för jag är kött och blod och trötthet. Skriver jag och känner mig tillfreds.

För vad är ett liv utan riktning? Utan dramaturgi? "Alla kostar i Sverige" säger den halvgalne mannen. Kollegan ringer sin dotter och surfar på tårtor. Jag är förvirrad. Känslan av våldamt forsande framfart kommer och går. Huvudvärken kommer och går. Tomheten kommer och går. Vad mer? Låntagarna, dagarna, nätterna, regnen, solen, böckerna, kommer och går.

Ytterligare ‘jag svingar mig’. Läser fortsatt mycket, huvudsakligen "lätt litteratur". Märker hur jag oreflekterad identifierar mig också med det långsökta. Hur jag när jag lagar mat eller gör nåt annat helt vardagligt tar hänsyn till faktumet att jag är ju strippa nu, jag är gravid nu, jag är ju kär nu, eller, jag är ett naivt franskt våp nu. Brukar jag göra så? En liten bit av mig blir det jag läser. (Borde jag akta mig?)

Forsythian är nästan överblommad men förtjänar att nämnas. På spirean (den vita, brudspirean) hänger blommorna i klasar och slånbären är igång. Namnen, att kunna och upprepa dem, är en besvärjelse.

-

Och jag gick till andra omgången på arkitektprovet! Stirrar lite drömmande på listan under Vad ska man ta med sig till provet? For the love of pyssel//kontorsmaterial. Fortfarande är det bara bokstäver på en skärm, men banne mig, hösten kommer närmare. Så sommaren kommer närmare, jag gör listor och uträkningar och scheman för den, bokar flera omgångar biljetter.

Jag och min cykel åkte på fest. Sen kunde jag och min cykel inte sluta cykla. Förra nattens genomgång givetvis bristfällig. Alla fruktträd jag inte kan skilja åt, alla blommande lövträd jag inte kan skilja åt. Det odlade - tulpaner. Det som doftar nässlor (är det nässlor?) i vinden. Nästan alla andra dofter är häggen. Häggen, häggen, häggen. Som luktar bubbelgum, nej mjukmedel, nej kiss, parfym, nej flytande sol-vitaminerna, mjuk och tung som yrsel hänger lukten där som moln att åka in i ut ur in i. (Halvtvåtåget korsade min väg, jag åkte tunnel under det i Älvsjö, såg "Södertälje C" klart och tydligt. Jag och tvåtåget bromsade in samtidigt i Flemingsberg. Jag skriver inte skarpt nu, men känner mig, skarp och lätt och glad. Måste leta reda på lamporna.)

Att jag postar bilder av träd är helt i linje med tillvaron. Våren kräver att jag uppmärksammar den. Noga, och länge, det förändras hela tiden och jag får inte missa det. Just nu blommar blåbären och i Bredäng är harsyran igång, (ådrade tunna blomblad). Räknar med att liljekonvaljerna spricker upp efter helgen. Har plockat in skogsvioler och vitsippor. Regnen gör gräsmattorna så mycket tätare, mjukare. Vi såg gullvivor. I Fatbursparken faller blombladen över en. Vita prickar i annat gräs lär vara tusenskönor. Fåglarna är överallt. Ljuden genom fönstren förändras, blir tyngre av löv. Björkarna där nedanför fortfarande rätt glesa. VIndarna blåser förändring. Allt detta relevant.

-

Och så kom regnen. Både vårtbjörkarna och tallarna gjorde egentligen större intryck än det på bilden, men bara på mig, inte på kameran. Tallarna är så höga, så höga. Litenhetskänslan de ger är vacker och går så bra ihop med tanken på liv och död. Björkarna är så i otakt överallt, vissa kvar i det nyspuckna nästan bruna, vissa har börjat mörkna från det där stickande ljusa. De klippte gräs, lukten gör mig helt svag i knäna. Kände grönskan lukta igen ikväll när jag gick genvägen över skolgården.

Dagens tankar om livet och döden: Jag vill inte dö. Jag vill kremeras (mest för tanken på maskar), ha en liten grå sten, kanske en liten rosenbuske framför. Jag föreställer mig att det vore värdigt. Jag vill ha barn, inte ge mina flickor för mjuka namn.

Jag läser som att slänga eller svinga sig från gren till gren utan att nudda marken. (Ekorre eller apa.)

Fredag en bok om döden och kärleken där föremålet (för bägge) ses bära färgglada ylletröjor och betraktas medan hon ser på konst. Lördag en bok om filosofi och kärlek där föremålet för kärleken önskar sig färgglada ylletröjor och iakttas medan hon ser på konst, Weltschmertz förekommer i förbifarten som smeknamn (på han som ser). Söndag läser jag en bok om att vara  psykisk sjuk och ha självmordstankar, ordet weltschmertz återkommer (jag minns inte att jag känt till det innan igår) den här gången i ett mer givet sammanhang.

(Bok 1: Sortland - Vad är så skört att det bryts om man säger dess namn. Bok 2: De Botton - Kärlek - en betraktelse. Bok 3: Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.)

-

Stockholm. I eftermiddags överhörde jag två intellektuella unga män som över kaffet talade om skapande och kurser, och förde en lång och spydigt skämtsam dialog om människor som inte kan uttala eller stava Bourdieu*, utan stammar sig igenom det eller säger det som om det vore ett vin, gled över i att travestera slogans. Deras röster var omöjliga att stänga ute, de var provocerande. Hade det kunnat vara jag?

* av princip googlar jag inte stavningen nu utan går på instinkt.

Nej, jag demonstrerar inte. Jag läser istället en bok i solen, kurerar fortsatt förkylning, läser bitar ur Klassisk musik för dummies (och den är outhärdlig men ändå vad jag är ute efter), lyssnar runt på slumplånade samlingsskivor men fastnar för samtida grejer (Hauschka - spotifylänk), hämtar fler äggvitor hos syster, bakar fler maränger med påhittade smaker och rör ihop sorbeter, är sådär huslig och fixig, i sånt skriande behov av en riktning och ett mål.

Det händer att det slår över en, med kraft eller bara svalt, vilket överflödsliv man har. Typ vilken vardagslyx själva vardagen är. Eller så borde det slå över en. 

För närvarande har jag mer än jag behöver av följande, gör anspråk:

• tomatplantor
• paradisträdssticklingar
• maränger

-

Haha, jag fryser och hostar och orkar inte ta mig för nånting. Lucky me. Fler muminböcker? Kanal 3?

Hittade det här:

Såg en hackspett.jpg också. Ihärdig. 

är det jag läst av Joan Didion. Essä- eller artikelsamling, texter mellan 1961 och 2005. Idag blev Didiondagen, hade bokklubben kring den, och på tåget hem läste jag sista sidorna. Och jo jag har läst för mycket för fort, känner mig lite åksjuk och fullproppad.

Här några lösrycka meningar: Att berätta historier för sig själv och andra, för att förstå. Att ständigt se på världen och landet omkring sig som på väg att falla samman och isär. Hon skriver om "den hösten", "den våren" som om de vore de slutgiltiga, vore då undergången faktiskt kom. Kanske gjorde den det varje gång, kanske kändes det bara så. Att vara elegant och skicklig kan ge sken av otillgänglighet, att observera kan verka otillräckligt. Jag vill läsa kompetenta texter, men om det ska vara fakta/facktext vill jag inte bli för känslosam, inte känna mig duperad, jag vill kunna se botten. Ibland vill jag att hon ska uttala ett program eller en tolkning. Den sista texten förklarar eller kanske nästan(?) (nä?) ursäktar avsaknaden av program. Hur man kan vara personlig men ändå nästan osynlig. I stället blir berättelserna (när jag som inte är amerikan och inte var född på sextio- eller sjuttitalet läser dem) först och främst känsla. En liksom både orolig och svindlande känsla av att saker hänger samman. Men att de kommer att, håller på att falla isär. …Och så det där med det upprepade om hennes åsikt om det allmänt fruktlösa i mänskliga strävanden. Jag tar nog inte det helt på allvar, mer som en kall underström en bakgrundston eller så. För dagen. I texterna finns hela tiden det växlande, ett  sammankopplande mellan jag och vi eller ni. Det blir pampigt, jag menar det bra pampiga, och så skriver hon om vindar eller vatten. Landskapet och människorna.

Annars påminns jag gång på gång om att man minns långt ifrån allt man läst. Det är trevligt att omläsningar kan göra en glatt förvånad, men kanske mest beklämmande. Som om bildningsprojektet nånsin skulle bli färdigt även om man mindes allt.

Jag har velat fram och tillbaka om det här citatet, men här är det:

"… Nä. Pappan drog ett svart streck över funderingen. Han övergick till det magra kapitlet med Fakta. Nu kom den igen, den hisnande tanken att havet inte hade några lagar alls. Han avvisade den hastigt. Han ville förstå. Han måste komma underfund med havet för att kunna tycka om det och för att kunna bibehålla respekten för sig själv."

Pappan och havet alltså. Kanske är kommentarer överflödiga, det är så uppenart vad/varför jag känner för det, men jag tillägger ändå lite: hur det när pappan ett tag senare uppretat bestämmer sig för att havet har dålig karaktär, och att det är hela problemet, både känns som ett antiklimax och som precis way to go.

Jag har skaffat linser. För att utmana min identitet eller fåfänga. Mina ögon kliar, av det eller av våren. Jag är kropp. Jag är nästäppa. Jag är mikroekonomi. Jag har köpt skor. Jag har stött på beröm och patrull på biblioteket. Jag har sett tre avsnitt Gilmore girls med min syster. Jag är så vansinnigt trött. Jag är kropp, jag har slirat med ögonen i Didion-boken. Vad tycker jag egentligen?

Jag läste Lagom finns bara i Sverige igår och blev lite besviken. Det borde jag ju kunnat räkna ut, att en bok som sysslar med att sabla ner och motbevisa myter ("populära folkliga föreställningar") inte tänker vara särskilt positiv eller uppbygglig. Men när konceptet mest går ut på att nej så är det inte för det vore inte vetenskapligt seriöst att säga eller nej det verkar bara osannolikt kommer jag inte från att jag glider genom läsningen och saknar nån som kavlar upp ärmarna, nån som själv lägger ner jobb eller åtminstone skriver noter*, nån som kan ge ett svar, inte bara en utläggning som med personligt tilltal och några populärkulturella referenser valsar igenom det sannolika och osannolika och i slutändan får en att känna sig lite duperad, men inte klokare.

Gör det bättre själv då!? Är den snobbig, min uppfattning om vad som borde finnas i böcker? Kanske är den naiv, jag vill hitta Svaren. Idag har jag huvudvärk och ett gråväger drar in, annars skulle jag kanske vara mildare. Läser Pappan och havet (igen), och den är så bra! Ganska så märklig och liksom flyktig, men så bra.

*Jag har fått förklarat att förlag hatar noter, men kom igen! Det skapar en trevlig känsla av seriositet.

Här kommer som ett brev på posten för att följa upp den förra posten en liten utläggning om kärlek och föreställningar om människor:

Jag är insnärjd i den logiska/cyniska föreställningen om att förståelse mellan människor är omöjlig. Jag har därutöver en stark längtan efter något som kan betecknas sann förståelse. Jag landar därför i en både rationell och känslomässig tro på att man kanske inte kan, men måste försöka med att förstå. Förståelse betyder ungefär att saker som sägs ska kunna mottas i närheten av hur de avses. Gärna ska humör korrekt kunna avläsas. Mina föreställningar av kompatibilitet (som ofta står till grund för intresse) är föreställningar om möjligheten till förståelse. Det kan röra sig om de mest godtyckliga saker. 

Och vad är fakta och vad är känslor? Min bild av människor har ju så mycket att göra inte med saker jag vet utan saker jag förväntar mig, i goda fall hoppas. Är det Söderberg som skriver (i Doktor Glas i såna fall) ungefär att kärleken består av de ljusaste förväntningar och förhoppningar om en människa? Att tro gott. Drömmen om kärlek är, förutom drömmen om omsorg och att bli vidrörd, en dröm om gott som ska kunna ske, och förutom det drömmen om att någon man tycker är fantastisk ska tycka man är fantastisk.

Och hur gärna vill jag inte ha min bild, hur hårt håller jag den inte? Så gärna vill jag ha den. Jag har kommit på mig själv, kan komma på mig själv med att sortera undan och vifta bort fakta och utsagor som inte stämmer med det jag hoppas på, delar av den jag vill älska som inte är det jag vill älska. Nu är det här ett resonemang på avstånd alltihop, men det bekymrar mig. För visst är det en förenklande faktor, om den bild jag vill se inte måste finnas för att jag ska kunna se den, och enkelt är ju skönt. Men visst är det en försvårande faktor, för jag kommer inte undan, det är sanningen jag vill åt. Jag vill ju inte älska nån som inte finns, stå och gapa efter en massa tomma förhoppningar. Människor…

(Rubriken är alltså en pil, typsnittet inte lämpat.)

-

Ok. Jag är inte särskilt nöjd med ovanstående text. Den ser ut som att jag försöker krama drama ur en sten - dagens sanning är dramafri och jag tänker på sånt som varit och kunnat vara. Jag vet inte om det blir vidare trovärdigt. Och egentligen är jag mer fascinerad över attraktion. "Folk" verkar tycka att det är nåt som inte kan och inte bör analyseras, som bara är - att man bara gillar det man gillar. Jag köper det inte, men ska inte dra igång med en ramsa till, det får vänta.

Jag gick in på hans facebooksida idag, och det sköljde över mig som en våg, gjorde mig låg. Han har varken skrivit eller ringt. Jag kan inte acceptera att han finns och existerar men kan låta bli att behöva mig. Jag försöker men kan inte förstå att det är logiskt, har hunnit glömma varför eller får det inte i huvudet. Han angår mig, då måste jag angå honom? Nej. Nej? Nej. Varken eller.

Det är så mycket som ska hinnas med. Eller vad säger jag? Solen vräker sig ner över oss, trastarna går i gräsmattorna. Det är jobb och ärenden och vänner och tillställningar, promenader. Jag vet inte om Linnea gick hem igår och målade den impressionistiska/surrealistiska målningen, antagligen inte. En man i blå täckjacka satt på marken i sluttningen ovanför tunnelbanan Solna centrum. Backen var kornblå av scilla och han stirrade tomt framför sig. Jag tyckte jag kände igen honom som en av stammisalagarna, solen sken, han hade benen utsträckta rakt framför sig. Den perfekta kompositionen - kombinationen skönhet och tragik. Stora stråkorkestern. Våren sliter och drar i mig. Idag var det kallt så in i märgen, men ändå. I skymningen koltrasten (svenskans koltrast kontra engelskans blackbird roar mig. Det är liksom samma ord, men svenskans är mer precist i båda leden) från skogen här nedanför. Mina grannar, de som har ett tidningsurklipp på utsidan av ytterdörren som det står Pippidagen på ("pippidagen är en dag för sjuka barn som anordnas av Astrid Lindgrens barnsjukhus." säger google (som väntat), jag säger ???) har bjudning ikväll, har spelat hög musik och skrattat. De satt i rummet bredvid mitt och jag kände att jag borde urskulda eller skämmas för min ensamhet. På trapphusgolvet står en ljuslykta på var sida om dörren, med släckta eller slocknade värmeljus i. Nån annanstans kunde det se naturligt ut, men här i det institutionsaktigt aprikossvampade, på det spräckliga plastgolvet i det skarpa ljuset… Som nåt nån har tappat. Egentligen är jag tillfreds, men trött. Sömn är en lyx man ska tillåta sig. Hjärnan, ögonen går på högvarv, vill inte missa någonting. Om förmiddagarna när man kommer ut genom porten på orangea sidan av huset står solen ofta tillräckligt lågt för att lysa genom gräset, få det vara så grönt att allt annat grönt är låtsas, få det se så mjukt ut, som nåt att stryka över, ett djurs päls. Och så rasande fort, stora trädens stora knoppar, som knytnävar fast mindre. Rosenbuskarna på väg att veckla ut sig. Vitsipporna är stora och små, tussilagona stora som maskrosor och maskrosorna börjar stå emot husväggarna.

Igår kväll när jag kommit med tåget såg jag en man i rock som rökte och såg ut som döden, hela han var bruntonad och dammigt blek. En annan man, mer beige, stirrade på tågtidstavlan, lutade mer åt galenskapen, men döden också han. En nervös man med en stor reva i byxorna som bollade med sin mobiltelefon. Han skulle till Flemingsberg såklart, höll upp dörren åt mig på stationen, var vanlig vänlig förortsfulhet.

Annars: Jag har lämnat in ett gulligt arkitektprov, hämtat ut och skickat in betyg för behörighetskomplettering. Det är övervägande soligt, jag känner mig ung.

Som sagt, projekt. Jag har målarfärg på händerna och träningsvärk av ved i halva kroppen, håller på att spåra ur eller har bara roligt. Hur som helst: jag vill vara sysselsatt, jag har knåpat ihop 2/3 av arkitektprovsinlämningen, jag är färdigvirkad med sommarängen, jag har bara börjat riva i gräset runt bärbuskarna bredvid pappas nya kontorhögkvarter. Annars träffar jag släkt och familj, blir åksjuk av bil, suger på bowling.

Dalarna, och jag bullar upp med projekt (rita, virka, lista, måla om liten hylla(?)). En mening som dyker upp och kommer tillbaka i huvudet försöker formulera sig fram till klarhet, den har hittills åstadkommit mitten tror jag, "att tro att man kan häva sig upp ur sin egen subjektivitet". Jag har lite det vanliga problemet med människorna (de är så många!) och deras världsbilder (de är så olika!), tillsammans med det skiftande mellan sällskapssjuka, att hänga mamma i kjolarna och att smyga undan i akut rastlöshet, barnslighet och liksom vuxen konversation, som familjesamvaron har med sig. (Jag är så många/ingen!) Igår kväll spelade vi barngeni, och det var trevligt att konstatera att jag lärt mig en del sen sist, att vi kunde nästan allt det där nu: Japans huvudstad, att avocadon är en frukt och inte en fågel, att Sverige haft Olympiaden (1912) och att de första olympiska spelen hölls i Grekland, att ljud hörs under vatten och vatten kan ha fast form, att elefanter får sina ungar med två års mellanrum, vad Polo hette i förnamn, att Gagarin var från Sovjet.

Jag har flyttat plantorna ut på balkongen och bestämmer, jag tror inte ens det är djärvt, att glasrutorna och huskroppen uppväger frostrisken, att de nog är flyttade för säsongen. I morse var det grått och dant, men dörren ut stod på glänt som om ut emot en trädgård och jag gick ut och kände på jorden där jag sådde häromdagen, fortfarande fuktig. Och nu: Jag jobbar sista dagen innan ledighet, är en sackande tyngd och en stegrande lätthet.