Jag är väldigt trött, på att vara välkammad och portabel. Vika ihop mig till ett rimligt kärl för den här tiden, en lämplig kugge i det här maskineriet. Att anpassa mej efter min ålder, förhålla mej till en verklighet som alla förstår.

Hej November. Jag har det bra. Jag har behov.

Jag funderar på min livsfilosofi och de uppgivna delar som gör mig handfallen. Jag tänker att de inte hjälper mig. Så jag tänker att jag kan ändra på dem. Det känns pragmatiskt, jag upptäcker pragmatismen efter hand, började för nåt år sen. För mig blir den ett skimrande verktyg och tillstånd. Om man gör den rätt. Jag tänker försöka göra det i mörkret, i smyg, undvika att flåsa ut det kbt-hurtigt i löpspåret.

Ja, det där förra var en suck över blaseringen och det där med kunskap… Det jag kan inkorporeras i mig och jag har svårt att få syn på det och att det inte alltid funnits där. Och jag vill inte häpna över och vrida vända på nåt som andra redan listat ut och avfärdat. För det är tråkigt i livet med onödig repetition av fascination och spekultationer. Kommer jag på mig med att tycka. Jag skulle inte bli en bra lärare. Tänker att det är som att se andra, mer nyanlända eller mindre diskreta turister när man är ute och reser. Deras liknande processer av att uppfatta och inordna sig stör min upplevelse av att vara min egen, av att vara på väg någonstans, mot en egen insikt. Nu tänker jag att det här resonemanget nog är ett sånt som jag kände igen mig i när jag läste om hon i Maken. (Martina). Och det är ju både lugnande och nedslående på samma gång. I sammanhanget. Den sköra stolta längtan efter att vara nåt eget. Uppgå till nåt annat än, summan av det som fanns förut.

Allt jag vet är självklart för den som vet mer.
Allt jag ser är självklart för den som sett det innan.

Och jag inser att jag har hunnit glömma, att det finns dagar som liksom tynger sig själva, eller när man tynger sig själv eller… när nånting strävt inne i en är som en tyngd inne i en och man vill inte eller kan inte förklara. Man vill fly det, men det är då det känns, å, hur det släpar.
Och i huvet lierar det sig med åskskyarna och att luften blivit några grader svalare till slut, till ett gråludet godtyckligt strävande, händerna i fickorna…

ctrl c + ctrl v

”skriv: jag vill ha en permanent paus” … ”Skriv game over!” ”- Game over vad det gäller vårt förhållande!”
…
”jag förstår inte den här tjejen, jag har gjort allt hon vill!!!”
…
säg ”jag är bög”… ”jag är muslim” … ”Säg min mamma kom på mig jag får inte ha ett förhållande, det säger jag alltid” … ”säg nu när det är ramadan”
…

På andra sidan om internet har skymningen slocknat till en matt natt.

kommer hem från skogen och har glömt vad det innebär att ha tömt kylen… det blir alltså blåbär och kantareller till frukost imorgon?

jag inte kan tackla sommarkursuppgiften “skriv motståndslitteratur”. Hittar när jag kollar igenom det här, som är rätt sant:

“beeeeeh. jag är inte en som dikterar och domderar och föreslår. Jag är en tröttis, en seis och kännis, och jag härleder det mesta till den mänskliga psykologin”

- hur orkar man vara en sån våldsamt individualistisk vänsteraktivist?

Jag kommer hem kring midnatt och vädrar ur innan jag sover. Nattvinden som rasslar genom anslagstavlorna.

Jag vill prata dalmål i stockholm.

Att man kan se liljekonvaljerna så tydligt från tågfönstret. Tandrader eller pärlband.

(Alltså vem är jag, vad vill jag? kartan kartan. Jag tror jag blir förkyld istället…)

Torsdag kväll. Allt tankearbete man inte lyckas ge uttryck för. Presentationsögonblicket så kort och så skakigt. Förvirringen när anspänningen släpper. Tomheten. Jag vill vara glad, men hur över vad? Jag vill vara lugn, men vad ska jag vara lugn med? Frågar jag istället för att sova, förnuftet säger: sov nu, sov nu. Du kan glädja dig imorgon. Jag vill glädja mej imorgon. Och börja plocka fram sommaren, fattig och oplanerad (jag tänker: veckla ut den som en karta vikt för fickformat, vända och vrida under tiden för att förstå vad som är upp och ner, vilka sidor som hänger samman). Först. Vila. I. Tomheten.

Och ja just ja jag måste verkligen städa också.

Kontor på balkongen. Först var det lite kallt, sen var det för varmt, nu rätt så kallt igen. Jag ser elden i mörkret nerifrån grillplatsen. Tänder lampan och fortsätter arbeta.

Command: _EditPtOn
Drag objects:
Drag objects:
Drag objects:
Command: _PointsOff
Command: Tro
Unknown command: Tro

Sen blir det fyrverkerier.

-
02.54
Sändningsuppehåll i P1, Notturno i P2. Fåglarna har börjat chirpa utanför. Jag drack te vid tie, kanske ska jag härleda det till det, men nu ljusnar det igen och jag sitter och försöker rita en bra 2d-tall sedd rakt ovanifrån. Klick, klick, klick. Det är svårt! Jag önskar att det satt nån i fåtöljen här bredvid som kunde prata med mig. Då vore det här nästan perfekt. På sitt sätt.

…som om höjda kollektivtrafikavgifter vore en insats för folkhälsan.

Det är mitt i natten, jag far ut i långa banor över internet: ögnar igenom byggforum och staplar länkar på hög försöker få en uppfattning om om värmebehandlat trä är nåt att ha egentligen, och så. Fredells träprofilguide är det finaste jag har hittat, som presentationsmaterial. Kolla bilden ovan eller från sidan fyra och framåt. Jag kan inte förklara, men… !

Min skola brinner och hela dagen sänder kvällstidningen webbtv från platsen. Som om världen faktiskt cirklade kring oss.

Jag tar oron över den tidiga blåbärsblomningen och de kommande nätternas förväntade frost på mina axlar. Vill så gärna ha en sommar av generöst överflöd. Vill så gärna att det här härliga, tidiga, rusandet mot sommaren, inte ska visa sej ödersdigert.

För livet är bara en ursäkt för att berätta om sig själv.
(Ska jag utveckla?)

Kom igen det här är ju typ det mest älskvärda i hela världen. Floating Castle (Ukraina). Det var nån sorts rest av en bunker.