Carl Hammoud - Lifetime achievement (installation)

-

Jo jag tänkte ju lägga ner det här med tyckande och skyltande ett tag men redan är det svårt att hålla, för jag vill att ni ska kolla på det här klippet. Jag var och såg Alaska - en kurs i frihet. Kvinnan bakom mig var våldsamt förkyld eller olycklig, Pustade/pep vart tredje andetag. Bounce-Benke lämnade salongen ungefär halvvägs genom föreställningen. Jag kände igen ett par personer till, en dansare, en hjälplärare. Jag gillar när människor återkommer som om det vore en begriplig värld där ute. Äh. Sen nåt om föreställningen, men jag kan inte formulera det, sitter här med skrivrutan och ba… … ja gillar´t. Dansen när den blir full av så mycket både vardagsrörelser och populärkultur i att den känns i kroppen, att den inte kan vara främmande. Det är snarare för lustigt (männen i beiga byxor flyttar pedantiskt stolar, skratt) än för svårt. Hur hamnar man där, som koreograf som nästan mer gör teater än dans, som mest är liksom rolig? (Nå, tragikomisk?) Dansen är en värld (ett rum) som inte vem som helst beträder hur som helst. Jag kommer inte längre än såhär. Godnatt.

Låt det va nog med tyckanden och tipsanden, låt det va nog. Vill skjuta alla positioneringar åt sidan och bara va - vad det nu betyder nu för tiden(?).

(/Men när man väl kommit över tröskeln är de här mörka kvällarna rum rätt lätta att befinna sig i, den bra sortens sjunka: stillna.)

Istället för blogg kom det här ivägen: Lätt omstöpt Citadel band (Loney dear) ligger nu på spotify. Lyssna på Shivering green och tro att det är vår och att du absolut måste gå nu - sönder, eller mot högre och klarare höjder.

Idag är det som att jag vore frikopplad från allting. Läste ut Buddenbrooks under natten, och blev uppriven av det. Sov så småningom,  tungt och hårt, nästan till tolv. Jämnt mjölkvitt ljus. Visste inte vad jag skulle ta mig för, var jag skulle börja. Mitt internet var nere och inga loppisar öppna. Det kokade så småningom ner sig till småskaligt pysslande, nån slags närvaro. Ut med återvinning efter mörkret inbrott (ankomst, infall?) och till Huddinge till konsum och förbi kyrkogården, kyrkan, orgel (tänk om det inte alls är djävulen som har all bra musik)).

Annars: spisa pinfärsk svensk jazz - Fire! eller Klabbes bank. Och kanske en knäckemacka med kokt ägg.

Idag är dagen då vi plötsligt minns vår barndom som den tid då vi trodde "a drunken sailor" betydde "en drunken sjöman", och var häpna, tänk ändå, över hur hemsk sången var.

Såg tre blonda bloggerskor, var det på åttan precis? Hos han Aschberg. De sa vad som förväntades av dem, var mycket väl medvetna om det ytliga och spelets regler. Hon som sa att hon är Sveriges största bloggare hade sig själv som förebild, nu när hon är störst. (Kissie? Vill inte googla det, skulle bara fastna.) Skriver inte om känslor, tror att bloggandet är dött om ett par år. Äntligen (både i samtida och lagerlöfsk mening) slog jag av TVn. Planen är att sova tidigt och vara mindre urlakad imorgon. Vi grupparbetar och ska åter bygga modeller, men för att förstå andra saker nu. Konstruktionsgrejer.

Jag måste skaffa mig ett språk som har med arkitektur att göra. Skolan har inga vetenskapliga krav på våra inlämningar, så det finns inget att vare sig hålla sig i eller gömma sig bakom. Vilset vill jag helst låta bli att skriva, helst inte avslöja mig, helst inte klumpigt slumpmässigt chansa mig fram bland begreppen. Men jag tänker att det ganska planlösa resonerandet här ska hjälpa mig. Idag är jag dock tveksam, till om vad jag har vad som krävs, om jag vill ha det, om jag vill in i den världen och slita. Nå, ge det ett tag, ge det ett tag, det ger sig.

Fortsätter läsa Buddenbrooks, P1-bokläsarna är klara nu men jag tar en sida nu en sida då och har en tredjedel kvar. Nu är det rätt mycket olust, ångest och tandagnisslan. Men den är bra! Bannemej, litteraturen…

Småpratsblogg, över och ut.

När jag var ute och fotade broar härom veckan lyssnade jag på vetenskapsradion forum. I ett program pratar de med en arkitekt (Lena Steffner) som forskat om vad människor tyckte om olika platser/stadsmiljöer (det finns här) och hon menar att nästan alla tycker lika. "Åsikterna går isär men upplevelserna är lika." "Kommer man från samma sociokulturella grupp så kan man säga då att man har en liknande upplevelse." och enligt henne sätt att se är hela Sverige är samma sociokulturella grupp. "Man anpassar sig där man bor, så att man har samma upplevelser." Jag blir skitprovocerad när jag hör det igen, av att miljonprogrammen behandlas så föraktfullt av att en massa saker jag tror är viktiga förenklas bort - men en sak har stannat. Det är det som gör att jag tar upp det över huvud taget: "Den historiska miljön har stor betydelse för människor. Den berättar något om staden, och det är viktigt."

En enkel tanke som jag ändå tycker om att få bevisad med forskning. Detta är i mitt huvud sammankopplat med a) nerhuggandet av träd, b) upptäckten av huddinge sjukhus externa kraftstationer som har LED-lampsbelysta fasader som skiftar i färg (det här är det enda jag hittat på nätet om det, notera EMD-replokalen längre ner.) och c) den märkliga upptäckten att jag inte har så mycket emot förändring här i min förort. Det är inte alls de tidsspann hon pratar om, men man får ta det man får. Är allt byggt på samma gång för tretti år sen så kan några nya förtätande tillskott vara något som placerar platsen i ett historiskt sammanhang (en slags kontuinitet) den borde ha haft från början.

Arketypsöndag:

Sovmorgon, gråväder, internet och frukost. Buss till kungens kurva, blir lite åksjuk och får inte läsro som jag tänkt men vill inte släppa de goda intentionerna - tycker ändå att nåt med natur eller hus är rätt fint eller vackert. Köper små saker till hushållet, inte det jag i första hand åkte dit för, men får lite bättre koll på läget. Tar bussen tillbaka, nån pratar högt i telefon och jag är hunger-matt och vrider upp volymen så gott det går. Tittar in i det lilla partiet björkskog. Kommer hem, skrapar ihop en lunch, ägnar resten av dagen åt att förstrött städa och mer fokuserat diska, medan tvn står på, mest på trean. Äter nåt mer. Så lite internet igen, kolla nåt inför veckan, fixa med nåt litet ärende. Pratar med mamma en stund. Går och lägger mig lite senare än jag tänkt.

Ska försöka komma ihåg att rota lite i det här med arkitektritade vs ingenjörsritade hus. Kanske är allt det där jag skämtat om att bli arkitekt och ägna mig åt att bygga sånt som man inte förstår att nån bygger - knallblå stormarknader, små industribyggnader - byggt helt utan inblandning av nån sån där utbildad arkitekt med såna däringa idéer. Eller så finns det inom yrkeskåren pragmatiker, eller såna som går igenom utan att likriktas till kulturmedelklass-smakdomare. Fast det tror jag inte riktigt på.

Goafton. Det har just blivit vintertid och klockan är 02.12 för andra gången. Mitt hem och i säng kom av sig på pendeltågsperrongen, en tjej hade slagit sig i huvudet och jag och en annan stannade hos henne ett tag. Sen är jag bara vaken. Spontangooglade "hej mitt vinterland", tjusades av den här bilden - oavsett åsikter om privatbilism:

Första projektet är redovisat, kritikat, presenterat och vernissagat. Det har gått bra. Jag hamstrar åter böcker för att skaffa mig ett förhållningssätt.

Kalhyggen är så märkliga - eller hur träden skapar landskapet. När jag gick från Vi Pulsen idag längs hälsovägen kände jag inte igen mig. Jag vet inte vilken dag de tog ner buskarna och träden men plötsligt var det omöligt att avgöra var stigen jag brukar svänga av på borde gå. Nu kopplar jag ihop det som en (Moodyssonsk "vad gör jag här"-förståelse (det är om att öppna ugnen och känna huden brännas och sånt)) en aning om till exempel Gudruns verkningar eller de stora skogsmaskinernas. Och det är ett intresse jag tycker jag kan uppmuntra, det gåt att se ur nån slags arkitektsynpunkt - skapandet av rummet etc. Och att jämna eller få jämnat med marken. Och att sen kanske till och med jämna marken. Ingrepp.

Det är skönt att ha pluggfri helg, allt verkar mycket vänligare då. Jag kan orka läsa, känna att intrycken sorterar sig någorlunda.

(Det känns tråkigt att jag inte kan släppa det, men:) En utbildning borde kunna vara både utmanande och utvecklande utan att monopolisera, kolonisera, vilket är ordet? Lägga beslag på en helt. Och stressen och de konstiga tiderna som helt internaliserade, instutitionaliserade, rutinartade. Vad menar de att man vinner på det?

Jag vinner grå i ansiktet, olust, och sen när jag åkt därifrån en vilja att slå mig fri. Att ta nån slags revansch.

Är på jobbet nu. Åker till skolan sen, för att buffertjobba inför veckan (som jag inte alls vill tänka på).

Vänner, om ni visste hur många bilder av broar det finns i min kamera just nu skulle ni ta upp jämförelsen med hon som var gift med Berlinmuren, och ni skulle inte skoja längre. Jag stalkade dem upprymt i flera timmar i den krispigt klara höstluften.

Eller alltså det är en skolgrej. Och jag gillar nog Västerbron bättre, men Årstabroarna hade bättre fotovinklar. Det ska kopplas ihop med en modell, som nån gång idag såg ut såhär:

Sen hade jag inte ätit på många timmar och frossade lödgodischoklad medan jag väntade på tåget. Sen insåg jag att tangoträningsvärken håller på och sätter sig i armarna också. Hur? Sen gjorde jag inte så mycket nytta men var pratsamt trevlig mot en telefonförsäljerska som hette Angelika medan jag stekte Halloumi. Nu har jag enligt planen just gått och lagt mig efter en timmes effektivt hushållsarbete. Hmmm…

Två valfria avsnitt av P1:s Livet och döden, Ella Fitzgerald - Lullaby of birdland, Chet Baker sings, en rask promenad i snöfall, samt Thomas Mann - Buddenbrooks.

Bonustips från P2: Vijay Iver Trio spelar Galang (M.I.A).

Ynk, ynk. Måndag förmidag, skolan. Jag försöker komma undan känslan av att vara på gränsen till att gå sönder, för kom igen, det här kommer inte paja mig. Man vaknar, man somnar, man blir inte galen. Eh ja. Men datorn har haft virus och kanske är den fixad nu, men jag måste backuppa innan jag använder internet där igen, och jag försöker gå igenom och få ordning. Igårkväll gick jag igenom foton tills jag var åksjuk, av tusen hastade bedömningar. Idag i skolan skulle jag svara ikapp jobbmail men nånstans på vägen har kalendern försvunnit. Och hur jag skämtat om hur beroende jag är av den. Kanske hos brorsan, troligen på SJ-tåg. Jag har ett sjujävla (nä nu överdriver jag) tryck över bröstet, vet inte om det beror på föreställningen om att allt bara kaosar. Det gör det egentligen inte, men jag skäms och stressar och kan inte hantera det. Vad är det för ett liv. Det är normalt att inte ha kontroll, men sträva efter det. Lugna sig med det? Jag borde springa rakt ut i skogen och lugna mig där, få håll i sidan och huka. Visa att jag håller för nåt annat. Ynk, ynk.

-

23.23

D e bara inte kul jämt. Men händerna luktar av småcitrusskal och köket luktar nybakt och rosmarin, och kalendern är försvunnen, men datorn igång. Alltså 3 - 1.

Ordning och reda, nänä, inget sånt. Det svallar fortfarande högt, det är fortfarande bara allt som börjar. Skola. Jag blir ilsk och tycker att ingen har intresse av att verkligen kommunicera och sen när det ska småpratas har jag ingenting att säga. Skallen blank. Så små arga pikar mot mig själv om att jag faller in i en roll jag inte vill ha. I nya sammanhang kan man vara vem man vill, men man måste bete sig som den man vill vara också. Jag borde visa bilder eller vara konkret? Det känns så tröttsamt att försöka visa upp nåt snyggt.

Idag lång gruppworkshop på tema modulära strukturer, med det där svallandet. Jag tar det på sånt allvar. Har sen drömt om läsning men spenderat kvällen framför reklam-tv och druckit chai och fortsatt evighets-lappa och laga fodret på favoritkappan med äkta pälsen på kragen. Rusta för vintern med en massa små sömmar.

Kompromiss, blommor:

Hammershøi (Solstråler) som hängde där inne: 

Godnatt, jag kom nyss hem från tåget från Köpenhamn, insåg att jag glömt betala hyran, gjorde det. Fyradagars studieresa till Köpenhamn har varit så intrycksmässigt späckad att jag knappt ens kan skriva dagbok för mig själv om det än. Det kör ihop sig i huvudet. Men jag har tagit nästan fyra hundra bilder och de får hjälpa mig att minnas när jag ordnat och sorterat, nån stans på andra sidan om den tunga sömn jag tänker välta ner mig i. Nu.

Hej tysta bloggen.

Nu har jag gått sex veckor. Jag har fortfarande inte fått grepp om språket, allt betyder nåt lite annat. Har fortfarande inte fått fäste med tankarna, de svarar inte på det jag tycker jag frågar om. Jag blir arg över medelklassigheten och att man förväntas ha så mycket pengar att spendera. Jag blir arg över förkunskaper man förväntas ha men tar sen åt mig när de säger att en av grejerna med högskolestudier är att man får söka sig kunskapen själv. Jaja, men så brukar det inte vara? Inte "googla efter tutorials", men jag brukar inte lära mig program. Jag brukar kunna gå till texterna, texterna brukar stå i en litteraturlista och finnas i kompendium eller bibliotek.

Den tidigare lästa vetenskapsteorin har verkligen haft genomslag i mig, på mig. Tyst kunskap är odemokratisk. Hur mycket open source-tänk man än har är det svårt att överföra kunskap utan gemensamt språk. (Kom inte här och säg att tanken, ordet är blott ett verktyg, och därmed begränsad. Det mäktar jag inte med.)

Och jag skulle kunna loopa det här avsnittet i timmar:

http://www.youtube.com/watch?v=25SsmNcYt8M

skymningen tung av dofter också när det går mot höst. Äpplen och växtlighet och fukt. Gå i det. Det svalnar verkligen mot kvällen. Dimma drar in, ligger och svävar. Lampskenen. Asfalten helt gul eller med detaljerade skuggor av lövverk. Det i skenet och det utanför skils allt mer ifrån varandra, och i slutändan tänker jag på Lagerlöf igen, den hotande, magiska skogen alldeles intill.

The Mårbacka, och the Flemingsberg.

Jag återvänder till tryggheten (i att jobba) på solna bibliotek (andra gången den här veckan). Idag med bokmässa med mest lokala gör-det-själv-författare och ett par mer etablerade. Jag googlar namnen och vill ömsom raljera ömsom ömka dem. En av dem, jag tror hon har framsidan på sin tryckt på bylsig tshirt (buren över annan tröja) lånade tejp och penna och sa åt mig att tvätta händerna.

Den här hygienpaniken! "Nya influensan". Jag romantiserar fågelinfluensan i jämförelse i efterhand (med hjälp av Jonathan Johansson i nån intervju/låt). Det är nåt mycket stiligare över den sortens undergångsrädsla - svanar och döden. Naturen som hotar kulturen, eller tvärtom? Ett riktigt undergångsscenario. I år sitter vi istället på tunnelbanan under vårdguidens plakat och spritar våra händer. Rädda för varandra och samhällsekonomiska konsekvenser.

Författarna skämtade mycket med varandra i förmiddags om att inte hälsa, sträckte inte fram sina händer. För influensans skull. Den mest namnkunniga författaren kom senare. Han har fått en bit av ett bord inklämd under trappan men försöker inte sälja några böcker utan minglar snygg och artig bland all beigehet och allt åldrande.

När den här terminen är slut kommer syrran ha lärt sig mer om arkitektur än vad jag gjort? Hon går en 15 hp halvfartskurs, jag kommer fortsätta med sånt här(?):

Det där är slutmodellen för crash coursens första projekt, nu blir det gips istället. Jag har haft utläggningar hela helgen om hur märkligt det är. Annars har jag hängt med mamma i köket, plockat massor av plommon och kantareller, tagit rätt på plommon och kantareller. Åkt tillbaka till stan idag, efter lite häng i borlänge, lite småstadslängtan. Fräls oss ifrån stimulans och sinnesintryck. Jag får skylla mig själv (som druknar i det, jag kunde suttit på balkongen, typ mediterat, leviterat, istället reklamkanaler på tv). I säsong 12 av top model har de med en vit jesustjej som heter London.

Vi bygger i skolan abstrakta pappmodeller utifrån bristfälligt defininerade uttryck. Men jag lånade referensböcker och definierade det för mig själv och föll på nåt sätt rätt snabbt in i det. Jag kan göra det.

Imorgon har vi första redovisningen, jag kommer vara vansinnigt trött, eftersom jag är uppe än - endorfinhög efter tangoklubben, men jag tycker nog mer att det ska bli roligt än skrämmande. Är nöjd och tänker därför inte på negativ kritik nu men oavsett: det första, nåt att utgå ifrån. (Refererar inom mig till Englund (i text eller radio? bägge?) och konstaterandet att barndom och ungdom är en tid av första gången. Kanske fokuserar han på sistagångerna därefter? Jag står vid instiftande av vanor, upptäckt av nya delar av stan.) Jag känner det röra sig inom mig och känner mig med ens oändligt mycket yngre. Saker kan ligga framför såväl som bakom. Det som ligger bakom är en fond, det framför ett fält. 

Och jag börjar förändringen, för att lära sig är att förändras, på det där smygande sättet: sinnesintrycken förstärks, det kan delvis ha med stress och för lite sömn att göra, men det är nån sorts rumslig och formmässig medvetenhet. Ljud, rörelser, människor, mönster eller vad som helst kan studeras och läggas i fack nånstans i kroppen/hjärnan: betraktar på ett mer abstrakt sätt än vad jag minns att jag brukar. Kanske vill jag snart inte längre sätta ord på? Närå. Orden och jag. Kanske kan jag snart sätta ord på andra saker.

Egentligen ligger jag tröttkraschad i sängen, men det fanns lite att sortera och ordna för imorgon. Det går så fort att bli seriös med så märkliga påhittade grejer. Jag tror det är en fördel.

Ett par bilder:

Byggt

Biprodukt/konsekvens

Jag försöker alltså undfly konsekvenserna av mitt eget val. Jag har sökt in och kommit in och registrerat mig och börjat på en utbildning som på fem år ska ta mig härifrån till arbetslivet. Och jag dammar ofrivilligt av en vilsen motvilja. Nån slags utsatthet, ett "Men, nej!". Jag vet inte om jag ska göra nåt med den. Jag har ingen annan plan. På nåt sätt måste jag ta mig härifrån till arbetslivet, det vuxna livet. På nåt sätt måste jag acceptera att jag har ett liv, ett enda, och att jag gör så gott jag kan med det utifrån vad jag kan komma på.

Jag vet inte hur jag ska gå till väga, hur jag ska förhålla mig till livet annat än motvalls, motvilligt.

Jag vill inte acceptera att jag har ett liv, ett enda.

-

Efter en stund och ett telefonsamtal är det hela såpass avdramatiserat att jag nästan kan hantera, eller inte behöver hantera det. Jag väntar mig att avgörandet ska ha fällts varje dag, men det funkar inte, jag funkar inte så.

På en vecka nu har jag köpt mer än tjugo böcker. Under samma tid har jag bara läst en halv. Några har jag gett bort, men de flesta travar jag hemma. Den poetiska/filosofiska/psykologiska tolkningen är att jag tarvar efter (va? att det som hägrar är) öppna möjligheter, en alternativ att jag griper efter vägledning, en hand att hålla.

‘Utflykt: böcker’ gjordes idag i en annan skala. I det personliga arkivet: Har räknat mig igenom en trave fickalmenackor, och hittat 517 anteckningar om jobb på solnabibliotek.

-

Titta på det här:

Självhjälp från 1905! Kapitel XXVI heter "Det rättas slutliga seger". Innanför pärmarna (vad heter det? borde jag inte kunna sånt?) ser den så här blommigt underbar ut:

-

Nån annan fick min Antikrists mirakler i julklapp 1897.

-

Råd och rön. Samlade, prövade och utgivna av Fru Märta. "Icke nödan utan kvinnan var uppfinningarnas moder har en lärd man yttrat." Den är en ungdom i sällskapet (tryckt 1927) , men förmår ändå sätta samtiden eller en själv i perspektiv med råd som de nedan.

Kretsar kring studierna i tröga tankar.

Jag har varit så trött, jag har känt mig så otrygg. Det kan kännas som att stå invid stup, men jag tror inte det är särskilt mycket att fästa sig vid. Jag måste ge mig tid, jag är sån, lite långsam, och det är en stor omställning. Magen har äntligen slutat göra ont nu. Jag var i soliga skogen idag och tog mig sen igenom disken. Lingon, framsteg. Balanserar i tankarna. Analyserar mig själv i den nya situationen och upplever nåt helt kluvet, introvert och socialt "ansvarstagande", engagerad och frånvarande, löjlig och tillräckligt värdig. Men även om jag inte är omedelbart fantastisk får jag fortfarande vara där och försöka. Tid. Måste ge det tid att falla in i mig, och jag i det. (Från början fanns det ett "fortfarande" i förra meningen, men efter att ha gått en vecka verkade det lite överdrivet. Jag upplever ett "fortfarande".)

Inatt drömde jag att jag reste mig från stolen, hade fått fläckar i baken. Drömmarna tolkar sig själva, jag är så rädd för att bli avslöjad. Inte ikväll efter ha gått Tullinge trädgårdsstad-vändan i mörkningen och häpnat över hur mörkt mörkret kryper närmre, hur mjuka pölarna av ljus är. Men annars kanske, när jag tvinnar mig till nåt spänt och högst osäkert. Idag har jag brukat mitt passerkort, men fortfarande inte lyckats besöka biblioteket. Imorgon? Finns tilltron till det skrivna där? Eller finns det i mig. Har haft Allvarligt talat-programmet med Elsie Johansson i spelaren, och när hon i den mörkblå kvällningen med allt glänsande gatlyktesken över stammar och ståtliga kronor pratade om träden och melodierna medan slutvinjetten tonar upp vill jag gråta. Oavsett vad de säger i de där programmen är de så vansinnigt allvarliga att jag vill gråta av lättnad. Överdriver jag nu? Dagen har tillbringats i och kring ritsal och containrar.

Jag tänkte berätta lite här idag om… nä.

Arkitektprovssida (A3 scannad i A4-scanner). 

Mottagningsveckor. Jag smet från festen ikväll, med huvet surrande tomt. Ordet "nätverk" upprepat under dagen som ett mantra. Byggbranschen har kört runt oss i bussar, försett oss med mackor och kaffe och ett föredrag om ledarskap och att prata inför folk. Jag visar inte prov på häpnadsväckande nätverkarskills - tvärtom (jag hittar en till bibliotekariewannabe och vi pustar ut med varandra som alibi). Inatt drömde jag att jag flera gånger blev hotad med kniv i idylliska miljöer. Nu gäspar jag så ögonen rinner, bollar med förkylningsteorin som ursäkt. Den är nog nåt. Men snabb anpassning har heller aldrig varit mitt signum. Se tiden an. Hittills ger arkitekterna (skolan) inte intryck av att ha mycket till övers för det skrivna ordet, den nedtecknade kunskapen. Det kan jag inte förhålla mig till.

Förhållningsordern är: sova mycket, vara i det, och i övrigt se tiden an.

är sommaren slut. Nu kommer hösten. Och jag lever mer läsårsvis än kalenderårsvis (dessutom fyller jag år imorgon) så: godnatt och happy new year!

Det är märkligt med somligt, att det är så sammanhängande - att att få syn på det ena är att få syn på det andra och så är det ihopgeggat så att det bara med medveten tankemässig ansträngning går att skilja åt. Det ena blir det andra blir det tredje. Jag ska vara mer konkret:

Jag har läst en bok (min första blok) om köpstopp (Köp inte den här boken och är väl inte direkt oumbärlig läsning, men var precis vad jag kände för). I anslutning till det började jag tänka på det där. Att tänka "nej jag ska inte handla, för nu drunknar jag i prylar här, och jag bara begär och begär och begär" är plötsligt och outtalat liktydigt med "vi måste ta ansvar för vår konsumtion, och handla rättvisemärkt, och ekologiskt, och Kvalitet" som i sin tur plötsligt är liktydigt med att sätta strömbrytare till alla apparater som har standbylägen som drar ström, att ta korta duschar och att sluta köpa fryst mat för att kunna stänga av frysen. Inget av det är moraliskt förkastligt, men det är ändå ett trollerinummer som förvandlar nåt som verkar som en egoistisk tanke till en altruistisk tanke, som det där med att köopa loppiskläder. Köper jag egentligen loppiskläder för att det är sjysstare mot jord och miljö och alltihop eller gör jag det för att det är enkelt och jag får känna mig härligt individualistisk och egensinnigt självständig? (Fast jag egentligen vill ha en blek nittitalsjeansskjorta som alla andra.)

Ett enkelt motiv är ett enkelt motiv.

När jag borstar tänderna kryper en myra framför mig, uppåt på badrumsväggen. Varifrån har jag tagit in den? Ikväll hittade jag äntligen ett ställe där vildhallonen är stora och inte glänser av snigelslem. När jag kom fram till blåbären lite högre upp var det nästan mörkt och själva bären gick inte att urskilja. Jag rafsade lite på måfå och fick ihop så det räcker till frukostfilen. Tidigare i skogspartiet mellan här och centrum skådade jag ekorre medan jag förstrött läste första sidorna i den store Gatsby. Ibland är ekorrar så vackra, och ofta är de bara i ögonvrån. Avocadokärnsgroddingen tog verkligen lång tid (månader), men nu har den börjat växa åt båda hållen och är satt i jord. Första tomatfrukten nästan färdigrodnad, andra har precis börjat skifta. Nästa år vill jag ha en sort med mindre frukter. En av klängväxterna verkar jag ha torkat ihjäl, prassel prassel. Gnisslarna (är det syrsor här, nej det är gräshoppor?) är ihärdiga där ute i natten, som inte på något sätt ser varm ut. Det var veckans lediga dag, .

Intryck/tankar:

Filadelfiakyrkan vid St Eriksplan har affischer uppe som meddelar att att gå i kyrkan i sommar ska vara lite som "upplevelsen att gå på husvisning". De "kommer att glänta på dörren till olika rum och fundera på hur livet med Jesus ser ut". (Här kan man se pdf-programmet, formuleringen på affischerna har jag glömt men jag tror de är klatschigare. Bilden är samma.) Hur tänkte de då? Formgivningen passerar i min blick verkligen som mäklarreklam, framstår mest som att de funderar på att sälja eller starta egen mäkleriverksamhet. Och hur kan de vilja att ett kristet liv ska associeras med homestylade homestageade vad heter det, sterilt upp-piffade och bostäder? Utan fotografier och med ett fräscht fruktfat på köksbänken. Om jag vore s.a.s. på marknaden, en verklig sökare och ville ge religionen ett försök - inte vore det nåt man skulle ha skoskydd i, inte vore det nåt blanktorkat som min längtan skulle svara emot. Inte ville jag gå och glutta på nåt som kanske, om jag spelade korten och skötte mig snyggt kunde tillfalla mig rent formellt, men som jag sen skulle behöva… möblera. Bilden tappar kraft här, jag far egentligen efter nåt annat. 

Om man liknar gudstjänster med husvisningar, vilket (litet) djup tilldelar man människan och vilken syn tror man att hon har på sitt liv/sin själ? Vill man anspela på människors ärliga verkliga drömmar eller vill man man vara så skojig och drastisk? Jag kan inte avgöra, jag vet inte vad jag ska tänka om målgrupp. Men jag kommer till punkten som längtar efter samhälle eller samfund som inte kommer att tänka på målgruppsanpassning.

Några portar bort ett arkitektkontor av det kritvita slaget, upplyst jag vet inte var ifrån, där en ung man sitter och öppnar och stänger en bärbar dator, sätter sig tillrätta på stolen (torsdag, ca 21.20). Lite tidigare berättas om väns pojkvän som går arkitekt, och hur de är tighta för alla har de tröstat varandra klockan fyra på natten innan inlämning när förtvivlan var som värst. Lite tidigare har jag pratat om sex timmars arbetsdag. Vad håller jag på med? Vad ska det bli av alla mina boktravar och syprojekten, stortavlan som ännu inte är klar? Samtidigt, jag längtar efter att användas, använda mig. (Motsvarigheten: jag tar trappen upp för backen, men går stora steg uppför barnvagnsrampen. Lutar mig framåt. Känner benmusklerna ta spjärn.)

Jag försöker läsa lite om arkitektur… och mest är det planlöst och mest blir jag förvirrad, men ibland blir jag glad. Som här! Ett blogginlägg om ett nytt brittiskt IKEA-varuhus som är lite snällare än de andra IKEA-varuhusen. Det är fult som skrutt såklart, gulblått enligt standard, men de har gångavstånd från stan, bergvärme och nån slags lokalt system med vatten som jag inte riktigt begriper. Och så det bästa av allt (varför blir jag så till mig av det här?) - de har en 60000 liter stor vattentank under marken för att samla upp regnvatten. Vattnet används sen för att spola toaletterna  med och "for landscaping" (vilket jag antar är att vattna blommorna och träden? eller i fontäner?). En jättestor regntunna under marken helt enkelt.

Nedladdad radio medan man till exempel åker pendeltåg, viker tvätt, plockar bär eller broderar. (Bara autentiska exempel, jojo.) Det säger ju sig själv att det är en bra idé om programmen är bra. Jag rekommenderar: Allvarligt talat, helst med Kristina Lugn, Heliga familjen - andra sommaren, Biblioteket - program från temavecka om shopping/konsumism (22/7). Nu sitter jag och klickar runt och blir sugen på Vetenskapsradion Historia. Kanske imorgon?  Nog för att konventionell radio är rätt underbart för att saker bara dyker upp (diskade till vanliga sändningen av Odla med stadsgrönt), men oftast när jag slår på radion verkar det vara ring P1 eller Studio ett och ring P1 blir aldrig annat än en rätt bra tanke?

Och så lite folkbildning i egen regi. För de som undrade hur fjäll ser ut under snön. Det kan till exempel se ut såhär (jag reste utan flora och försökte inte i första hand dokumentera marken, därför är allt lite oprecist):

På marken: Ljung, blåbär m.m.

På marken: Gräs, små daggkåpor, bäckar, stenskravel(?), skogsstjärnor(?) m.m.

På marken: stenskravel, mossor, lavar (vilket jag nyss lärt mig av en barntipspromenad är en alg och en svamp i symbios, och jag vägrar acceptera det) m.m.

Eller vad kallar man det när augusti kickar in? Natten är mörk inatt, fönstret vidöppet.

Jag har åkt bil Stockholm-Djurås-Grövelsjön och tillbaka igen, försökte absorbera allt jag såg. Alla de öppna fälten, alla de lutande ladorna och uthusen. Alla tallplanteringar, granplanteringar, alla rallarrosor. Allt som utgör motsatsen till eller grundvalen för det urbana. Jag vill ha det i mig. Falurött, vajande ax på en åker, älvar med tillflöden och forsar, småskalig centrumbebyggelse, värdiga små gårdar. Ljung. Myrar. Grustag. Jag gör bären till symbolen för alltihop. Plockar den med mig i burkar och påsar, plockar direkt i munnen. Med kylen full av sylt, frysen full av bär ska jag inte kunna glömma det land ur vilket jag är sprungen, ska jag inte kunna tappa taget, tappa bort mig.

jag gick och skaffade flickr. Jag vet inte, men bilderna är i alla fall större där. http://www.flickr.com/photos/saraparsson/

För om mina händer kan göra nånting är det mer värt än allt vältrandet i oron och krånglet. Både förströelse och resultat. Idag glömde jag stickningen hemma. Grämer mig lite - dagen innehåller fyra pendeltågsresor. Har varit med mor på Nordiska museet (eller säger man bara Nordiska?) idag, första gången på skitlänge (det var lekstugan som gällde sist) och blivit till mig över folkkonsten, pappersblommorna, kurbitsen, vantar fulla av blommor och ett skåp fullt av moln. (det är det jag hittade bild på, ovan.)

De har en liten Fair fashion?-utställning, om hur mycket vi handlar och vad det har för konsekvenser. 24 kilo kläder per person och år, låter inte det helt vansinnigt? Ok nu kommer jag dragande med åsikter: kom igen. Den här begärskulturen, den här säsongsfixeringen, och så feng shuis rensa ut, spara inte, på det. Det är vansinnigt. Det är så lätt att haka på. De här behoven! Behov, behov… Är det här åsikter? Jag försöker att det ska vara det.

Jag vill luta mig över det som redan finns och göra det nytt eller vackert. Kunna låta bli att jaga, men ändå… få längta, få göra. Men inte köpa kläder på länge än.

Det är synd(?) att det är så mycket som är fult, av handarbetesmönster och instruktioner. Ikväll står jag och muttrar över ett nytt nummer av Kreativa kvinnor, ett förhatligt magasin (slogan: "när hobby är en livsstil", den handlar ändå mest om att handla, och så lite om customize-ande). Jag hittade den enkla sjuttiotalspärlan Korsstygn på kläder på biblioteket (den finns långt ner här med en glad blond kvinna, det fanns en massa annat att se på också). Blir sugen på att brodera tröjor fulla av kaniner. Men så fort jag gillar nåt blir jag nervös över att jag börjat tappa greppet. Så mycket jag vill avskärma mig från, det är både det smaklösa och det överdrivet estetiserade. Ett riktigt, snyggt liv av kött och blod ska det försöka va.

Hej skissartade tankar. Hejhej.

Allt är halvfärdigt. Utom småkuddsfodralen (alltså inte till kuddarna på bilden), men de kuddarna sitter nog mamma och läser emot. Och förresten är ljuset för dåligt. Och nä Linnea jag ångrar mig, min kamera är inte bra.

Jag har kommit på kant med vädret. Det känns som ett surighetsrace jag aldrig kan vinna. Oavsett hur jag förbannar det kommer det inte att lägga sig på rygg med tassarna i vädret. Okej, kanske gäller det där mer än bara vädret…

Högsommardepp föder behovet av tröst föder pysselprojekt. Skönhet och förströelse skänker båda lugn. Och när man har gjort nåt vill man säga "titta, titta!". Så i min dump till lägenhet funderar jag på att röja fram ett fotograferingsbart hörn och blogga "titta titta!"

Dagens cravings (materiellt): stramalj (gles väv för broderisyften, oj vänta, nu hittade jag ett glest bomullstyg precis bredvid mig som kanske kan funka!) och en fingerborg. Får jag av mamma när hon kommer nästa vecka om jag bara kan vänta.

Löjliga vilkor, löjlig lydighet: Jag har misslyckats med ickeköpandet och avger härmedd rapport. Igår köpte jag plastburkar och en plastkanna (2x10 kr) idag skulle jag få köpa en bärplockare om de hade nån på loppisen. Loppisen var stängd men clas ohlsson hade (69 kr) och dessutom bärrensningsgaller och habegäret slog till (24.90). Well well. Jag är en dålig flicka. Och det gick inte ens särskilt mycket bättre att plocka med plockaren än händerna. (Kanske är det för tidigt - för mycket kart?) Men jag tycker verkligen om blåbär.

 - Det här är en trailer för bilder från elefantkyrkogården i Brattfors, kommer kanske ikväll, missa inte, domedagsstämning utlovas. -

Jobbar bara eftermiddagen, bara i Haninge idag, och förutom för att jag oväntat slumrade till på bussen hit och blev förvirrat tung av sömn känns det bra. Det är eftermiddagstimmarna som besvärar mig, som kliar och skaver när jag är sysslolös.

Jag är fortsatt dämpad, tycker små motgångar är stora, men upplever viss frihet i tankarna. Det är att ha varit borta som lättar vanorna, skjuter undan slentriantänkandet, slentriangörandet, öppnar för "den här gången ska jag". När jag kom tillbaka var det dags att binda upp tomaterna. Fingrarna gröna.

Bären har mognat, smultronmania förra veckan vid sommarstugan, blåbärsris i motljus på väg till affären i förmiddags. Dignande. Arbetshypotesen är att med en blåbärsplockarpromenad vore det idealiska sättet att spendera kvällen. Det är nåt fel med propositionerna, prepositionerna i förra meningen. Fingrarna blå.

-

Så kom då regnen. Så kom då den lediga veckan.

-

Är det dags att gå den där kursen i att förlikas och försonas? Att tankeöva mig till början, inte slutet. Eller visualisera allt väl, hur skulle det se ut. Tankarna om att livet är fult och världen banal eller var det tvärt om är egentligen nåt annat. Lågtryck eller pms eller dåligt självförtroende. Nåt man kan vänta ut? Det finns alltid en förklaring? Pendeln svänger alltid tillbaka. Jag ville kalla det här Sara och rädslorna och skriva om dem: galenskapen, bitterheten, dödligheten, obetydligheten, vart och ett en risk eller ett faktum som vill skena mitt hjärta, men jag ville, vill samtidigt inte visa det för nån, finner det genant, för pendeln svänger tillbaks, och sen är det här inte mer sant än nåt annat, men mindre smickrande. Jag kan lägga min hand i mammas, men jag kan inte förklara för nån för jag vill inte förklara för nån, för jag har gjort det förut och det blir aldrig riktigt sant och det är aldrig annat än falskt alarm för sen går det alltid över. Det ovärdiga över själva jävla livet och det ledsamma med det neutrala och hur allt för enkelhets skull vill upplösas i fulhet, och banal oordning.

Den muttrande förorättade hemulen som kastar okvädningsord omkring sig. Jag saknar muminböckerna, lägenhetsbiblioteket som jag bara varit ifrån i några dar. Jag saknar vad jag tycker att de senaste åren borde ha gjort med mig.

Saker. Pengar. Känslor.

Jag vill bli färdig. Det är ett problem, jag vill konsumera så att jag inte behöver konsumera mer. Konsumtionssamhället är inte uppbyggt för att det ska gå att leva så, eller för att vi ska vilja leva så. Det är ett tillgänglighetssamhälle för de flesta (ok, i väst), prylar går att få tag i för billiga pengar. Önskningar ska uppstå och uppfyllas (stickspår: Blondinbella i debattprogram "jo jag hinner längta, flera timmar ofta" (ungefär)). Små utläggningar om sånt här dyker upp i sånt jag läser. Jag köpte nya garderobslådor, de var lite mindre och kläderna fick inte plats. Jag känner mig överhopad av saker. Så? Inte dags att röja ut men dags att sluta längta utåt. Jag vet inte om det kommer funka men jag har skrivit listor, bara häromdagen en "får inte" och en "får." Får-listan är fin (mat, nöjen, resor), får inte-listan är rimlig (kläder, böcker, inredning, rymmer två-tre möjliga undantag för praktiska saker). En månad, sen skriver jag om den. Jag tänker inte sluta köpa böcker för gott, vill bara ha en chans att hinna ikapp.

Och det jag vill fästa uppmärksamheten på (min, den eventuella läsarens) är det tankeexperiment, den omställning det innebär. Att välja kläder på morgonen blir annorlunda, hur kan det bli annorlunda, hur kan det plötsligt kännas som att det är komplett? Jag finner mig i vad jag har - och det är allt. Jag hoppas kunna hålla i det, använda mig igenom det jag faktiskt redan skaffat och kanske så småningom börja rota ibland halvfärdiga projekt och bortglömda tyger. Om jag prompt vill ha förändring så får jag ha det inom ramarna för vad som finns hemma. Jag påminns om att jag tycker om begränsning, jag tycket om att ha förutsättningarna klara.

Också att fästa uppmärksamhet vid är shoppingen som aktivitet och vad man gör om man tar bort den vanan. Jag har visserligen alltid varit bra på att flanera i mataffärer och det kan jag ju fortsätta med, men att låta bli loppisar och gallerior kan nog bli spännande ett tag. Jag hoppas att det ska göra mig fri från en del av det jag vill undvika.

Jag måste skriva när det går i stöpet, är ett villkor jag sätter upp nu. Å, jag drömmer om porslinsdjur och bokstöd. Men jag tycker om projekt, jag älskar projekt. Kanske, kanske inte mer än att äga. Men kom igen, jag äger redan, mycket och väl.

Som ni kanske har märkt har filialbloggen "romantiskt lantliv i betongen - livsstil och inredning" på grund av de sparkrav vi alla hukar under såhär i lågkonjunkturtider kommit att flyttas från sin ordinare separata plats.* Flytten har under våren succesivt gått över hit till huvudbloggen Hamna. Här: mer av solnedgång och buketter. 

*fiktiv

-

Och vilket fiasko till kropp är inte min kropp som inte klarar av det här, värmen? Eller vilket fiasko till sommardyrkare jag… Vaknar innan jag är utsövd, kan inte äta ordentligt, sitter (med oacceptabla 28,5 grader) inne på jobbet och kan inget annat göra än att dricka litervis med vatten och svälja tabletter mot huvudvärken. När jag har slutat går jag och sover i skuggan i en park nånstans.

Jag lät mig, ville låta mig deppblogga en sväng. Jag vet vad jag gjorde, jag kan motivera det. Det var en känsla som skulle gå över, gick över. Nu är det lördag, solen har skinit nonstop i en vecka. Jag jobbar och har absolut inget att säga(?). Imorgon jobbar jag inte. Litteraturen är livet, människor. Om man bara finge vara i nuet, nuet och inte avfärdade sig själv för att ens längtan då och då… Jag längtar efter skogen istället. Planterar om växter hela fredagkvällen. Vad var det jag tänkte? Lånar ner en hel trave arkitekturböcker till disken, bläddrar i tidskriften Arkitektur om bibliotek. Kom igen nu. En huvudvärk tung som… sten? Vagnslaster med grus? Jag är tillfreds men… inte, men tillfreds.

Jag kommer hem halv ett med tårar i ögonen. Det finns så många förklaringar. Jag sov för lite inatt och hade tvättiden från sju, en lång dag alltså. Jag har gjort små planer för sommaren, men de slutar inte att ändras utanför min kontroll. Det blir att se sig om för annat extrajobb om jag ska ha ett till hösten. Livet är inte värt nåt utan kärlek, och då menar jag tvåsam sån. Jag behöver nån som backar upp mig, noga och ordentligt, men vet inte hur eller vem jag ska be om det. Mönstret till koftan jag stickat är fel, så jag förstår inte hur jag ska kunna montera den. Snart är jag ensam i Flempo igen. Flemingsberg är fult. Det går nog att få tag i en kolonilott men då vill jag inte ha det. Andras framgång verkar absolut, min verkar så flackande. Jag kan inte få nån sinnesfrid i min lägenhet. Jag vill verkligen inte bädda med rena lakan i den röriga lägenheten men har rivit ur de gamla. Jag är bara halvvägs med allt, och det är för långt och för kort samtidigt.

-

Två traditionsenliga firanden och två gånger samma vända om natten.

Här skulle det kunna vara en massa bilder av färgglatt midsommarfirande nr två. Jag har tagit dem men ingen sladd med mig. Jag var tvungen att göra en blomsterkrans också, och tvungen att kommentera sexistskämten, eller den allmänna plumpheten bland folkdräkterna på scen. Var tvungen att bli simmigt mjuk i hjärtat över motljuset och hästhagen och maskrosbollarna, småbergen. Det har varit soligt och det känns helt obegripligt. Jag har varit med sekatören i min låtsaskoloniträdgård och rensat bland bärbuskarna.

Men när jag sitter här och bloggar om nätterna är det ju ljust. Jag borde igen luta mot sömnen men vill ut, jag vill ut! Igår natt hade dimman hunnit dra fram från bergen och jag gick i mjölk och nästan komplett tystnad (en fontän, en fläkt, ett sällskap på flera hundra meters avstånd, en sjöfågel (vilken?)).

Jag borstar tänderna, i allt jag ser på ser jag mönster av liggande rävar. I tangentbordet, huvudet mot tassarna. Har suttit med lego och byggt och byggt om, tydligen djupt koncentrerat. En buffé och ett stort publikt firande med fioler och folkdräkter, kransar. Kusiner. Olika bilder av mig själv som social varelse. Smälta in och dra sig undan. Det har regnat och slutat att regna, nu är det nästan klart, med dimma emot bergen. Jag går och sover? Jag går ut? Jag får se

Rangordning arkitektprovet. Kod O536, motto Sol upp. Grp. 49. Det är en garanti!

Enda nu tillgängliga fotot är från hemprovet, av favoritkaninen. Fullständig redovisning med tillhörande hybrisutläggningar väntas när jag hämtat ut min lilla låda nån gång.