jag tänkte åka och simma så jag packade badkläderna och kom ihåg badhuskortet som jag köpte i höstas, och gick hemifrån och hade gjort upp en dagsplan som började i sundbyberg och sedan gick mot solna till och sådär och så när jag var nästan vid brommaplan (bussen) så kom jag på att jag inte hade nåt schampo med mig, så jag gick in på konsum och köpte det, och det var lång kö och när jag stod i kassan precis kom jag på att jag inte hade nåt hänglås, och då började alla ljud och ögon komma alldeles för nära dvs gick allting åt helvete i huvudet, och jag åkte hit (solna) på en gång istället.

inatt lyssnade jag på shivering green (loney dear - citadel band) om och om och grät och grät inte och better leave it all behind, och nu är det så vår att alla börjar vara kära utomhus.

jag är så slav för känslorna, de kastar mig så upp och ner och talar om för mig ibland, att jag borde skita i allt, som i allt. men då finns det ju i alla fall saker som instrumentalpartiet i slutet av den låten och så. nån gång på tärna letade jag ord för samma sak ungefär, resultat "…jag sopas gator med, jag är på trottoarerna, rinner i gatubrunnarna. Det är jag som regnar det är jag som snöar och jag är gräset som blir översnöat…"

och igår talade två fulla engelska eller amerikanska killar om för mig att jag borde skaffa linser.

hur kommer det sig att tågen alltid kallar på mig, att högtalarrösterna alltid vill dra/drar mig åt det ena hållet eller andra? jag är på centralstationen, de talar om borlängetågen mellan plingelingandet och jag är trött som en vad var det och tung som en vad var det och min nacke knackar som granved(?) som elden som fick mig att tänka på lucky luke alltid när jag var liten i storstugan i mångeln på kvällarna när ljuset var sådär varmmörkt, och gnistgallret stod för, eller så minns jag mer än vad det var, men min nacke, knakar.

igår började jag på en dagdröm/fantasi/inbillning - en inbillning om en av de som är rätt ofta på seveneleven det var nånting, han såg mig i ögonen eller nåt, och det behövs inte mycket

men jag känner mig så värdelös på jobbet, jag tappar mynt och tar fel cigaretter och känner nånting gräva djupt ner i magen, kalla det raspa och funderar på vad magsår är egentligen, inte för att men…

i alla fall idag var han in och jag vet inte handlade inte, hämtade servetter, det regnade, jag såg hans rygg på vägen ut och det gick kanske upp för mig att jag inte skulle har gett honom mer än nåt gråfånigt skämt (i nivå med ordvitsar) och han skulle knappt se ögonen på mig under kepsen, eller inte ens försöka och så skulle det bara bli obehagligt och ärligt talat, vad skulle du svara om en fumligt sevenelevenbiträde försökte bli vän med dig?

chefen ville utvärdera lite sådär i förbifarten hur jag trivdes nu då, och vad kan jag säga? han vill att jag ska säga att jag tycker att det är Jätteroligt och Verkligen en Utmaning tror jag.

eller så är jag bara feg fortfarande, men frustrationen knappar in på fegeheten och lyssna på mig, nu är jag sådär, såpass att jag pratar om mina känslor som saker, eller djur igen, och det är att vara för långt in och. jag är feg. men jag fick åtminstone mina bibliotekspengar, så jag är inte alls så fattig som jag trodde.

- tack men nej tack och ingen påse tack hej kanske.

jag lider av (?) viljan att hålla allting öppet. att inte bestämma eller begränsa än. Jag tittade på stinas villalägenhet i danderyd igår, det är jobbigt att börja tidigt om man har så långt till roslagsbanan eller mörby centrum. Imorgon ska jag till västra skogen (solna), läget är bättre, villkoren sämre, det är inget att ha helt själv, vi får se. idag har jag diskat och haft nånslags invärtes diskussioner (låter inte det skitäckligt?) jag tror jag börjar tröttna på jojolivet (kalla det bergochdalbana om du vill men det är mindre riktigt) jag tror jag behöver en hållning, är jag förhoppningsfull nån slags nu vänder det nu vänder det nu, eller är det mest känslan av tyngdlöshet (som att i ett svart utrymme vara helt utan vikt, dvs sväva, med en stickande känsla i fingrarna).

oavsett, så lyssnar jag fortfarande. häromdagen   "Någon annan får låra er att dansa, för jag törs inte träffa er igen." samma dag "Jo det var bra. Mycket folk och mycket eh, ehm, ehm…" och en minut "och sedan EG ba ah yo yo". och de har ingenting med varandra eller mig att göra, egentligen.

jag lyssnar på worst-taste-in-music-singeln/epn, har inte vågat köpa albumet än. och nånstans i mig kommer nog min sparsamhet ihåg att jag är fattig. och nu är min telefon blå. och nu ska jag gå, och vitsippor och allt.

jag tror jag har en ny favoritutsikt. att ha en månad till sådär. jag hade ensampicknick häromkvällen. och på nåt sätt siktar jag ändå mot hoppfull. vintern 06 var skitdålig, jag hoppas våren är bra. för ensamhet och visst, men viljan, det är viljan och det, ni vet, det jag alltid krånglar kring, och jag ska gå, hejhej.

det borde vara en vårtext till bilden där uppe nu. men ändå. mitt hår luktar bullar (= jag gick upp sådär tidigt idag, och nu är det så vår att solen går upp när man sitter på tunnelbanan över bron mellan alvik och kristineberg) kings of convenience - versus.

Jag är vid medborgarplatsen på en spontaninternetdator. efter jobbet har jag varit på svanströms och grafittiaffären här i trakten och handlat saker till projekt som är halvhemliga till och med för mig själv, en sprayburk, så jag kan måla om min piggelinfärgade, flagnade mobiltelefon. det är konstigt. jag mår inte så dåligt som jag borde, jag mår inte så bra som… , jag lånar vind, det känns som att jag lånar nån annans, och naturen och det, vad det är, är nästan tillräckligt för att leenden och det. Men det är ryckigt.

chefen stressar mig, han har alltid sin lilla kille med, och lilla killen är överallt, och så fort han (chefen) ser mig fastna med blicken eller nåt, inte omedelbart vända mig om, för att rusa säger han Har du inget att göra och ger mig en uppgift, och så fort jag säger nåt om det frågar han om jag är trött och då ger jag nån förklaring och då driver han med den osv.

och min telefon bara söker nät, jag gick ju med på att byta nånting, jag vet inte om det är det den har gjort nu i tio timmar, hem och kolla brevlådan, men så nån vet. nån som brukar ringa. 

16.49 och så solna. kvava solna centrum med all sin dragningskraft. för att jag är vanemänniska, för att jag ska köpa lunchmat till imorgon och kanske mjukglass och skriva ut litegrann. och avocado. livet som köplista (skrev nästan av misstag kölapp) nån liten kille sjunger på en markooliolåt, jag har sett fyra, fem halvkändisar idag, och två tjejer som jag nästan känner/borde känt. och jag sprider ut mina förhoppningar, det räcker med att man har lockigt hår och en tygkasse det står biblioteken i luleå på, det räcker med bara nåt sånt.

jag fick låtsaspåsklov, familjeutflykt som kom till mig i torsdags, tillbaka till dalarna igår. det var soligt och så. det är soligt nu också. jag är på väg till jobbet/gör ärenden, men kan inte förmå mig att vilja ringa upp nån om lägenhet. det är klumpar och magen och klumpar, som jag får skjuta åt sidan för det är ju solen och våren och allt annat vad det är också. jag tror jag är matt, arbetsveckan börjar om en timme. ge mig boktips eller blommor, jag syr en massa väskor, större eller mindre, jag bär runt på en massa saker, jag tänker på livet mer eller mindre, för min egen skull bara eller nånting mer. allt detta, allt det, nu ska jag äta mackor och skaka på huvudet.

 

och så den eviga frågan. hur gör man för att träffa folk egentligen? Hur gör man för att förtsätta höra av sig och inte vara korkad och släppa alltihop, låta falla?

och så den eviga frågan 2. varför skriver jag inte, när jag vet att det är det jag vill och behöver och får mig att känna mig allra mest?

Verkar jag inte snäll? och menlös och vänlig och allt. Jag har fått några svar, inga som får mig att säja Jiho, men fler än jag väntat mig. Det känns bra på nåt vis. Jag tar mamma och pappa till hjälp tror jag sedan. (Jag får familjebesök från imorgon, eller de åker på utflykt och jag råkar vara där de hamnar eller. jaja. det känns fint allafall.) Jag sitter och lyssnar på gamla kings of convenience-låtar, både aukustiska och remixade. Det följer också musiksmaksmönstret. Det kommer efter postrockelektronikan, aukustiska gitarrer och blipp blipp. (erlend öye hela dan). Jag vaknade imorse med såndär tillförsikt, den sjunker under dan, sådär som den alltid sjunker, men jag hann ta hand om mina krukväxter, sy en tvättpåse, fortsätta på blå väskan och älska solskenet lite. Jag längtar hem till dalarna. Av världens kanske fånigaste anledning. Jag vill köpa virknålar, och handarbetesgrejer köper jag bara secondhand, och på de billiga secondhandaffärerna här har de inget sånt. Och jag vill gå på emmaus i timmar, och prova igenom nästan alla kläder och det är på det viset jag kan konsumera utan att må dåligt av det. Det är saker som inte har tillverkats för att jag ska välja dem köpa dem och ha dem tröttna på dem och slänga dem, det är sånt på nån slags övertid. Och nu sjunger de på franska. Nåt om lyssna och fönster. Och apropå slänga. Jag har försökt titta på kanal 3:s från koja till slott (ja, jag har försökt titta på nästan allt) men det går inte, det öppnar sig ett svart hål i magen när de kör ner pianon för trappor så de får sönder, när de kastar stora lådor med porslin, bryter av benen på stolar, och sedan väger det de rivit ut. För det är en hel loppis varje gång. Nog för att många har för mycket grejer, men grejer kan så länge man inte har sönder dem bli pengar och varför i hela fridens namn ringer de inte bara till emmaus eller myrorna? Det känns så föraktfullt mot historien och de som inte har ett tvteam eller så.

 

ps. jag ska försöka sluta med småord. förringande och förlöjligande är vad de är.

hej kära tysta läsare.

sytråd i solna centrum hittar man i syaffären, den har flyttat till centrumslingan eller vad den heter och affären ligger vid stadshusingången av det inglasade solna centrum. så den som sökte får reda på det.

annars verkar det inte hända så mycket. Jag är trött som ett stenröse och tung som en trädstam, eller kanske tvärtom. Öppnardagar på seveneleven igår och idag. Det är ljust redan innan fem nu, så ni vet. Stressdag idag också, och så dök det upp en prao som ville veta vad hon skulle göra hela tiden och jag visste ju inte ens att hon skulle komma dit. Och chefen skickade pikar och hade sin son med sig (och växlade alltså mellan Så kan du inte göra, och Lalalajajaja ja? är du lite trött gubben?(inga exakta citat)) och mitt hår luktar bullar (och faller av). (och det var inte läge att fråga om den oavlönade arbetstiden. jag har åtminstone fått skriva på ett anställningspapper) jag tror mitt huvud kommer göra som det gör på han här (lillasysters flashfilm). det bultar och har sig.

igår fick jag reda på att jag missat martin (på grund av den dumma nya tekniken) men att han var i stockholm kort, och jag gick i bromma och pratade telefon och blev sådär drastisk och generaliserande och världen var svart och vit och grågrön med sol genom regn och smått nytt gräs. Sedan drog regnet vidare och två regnbågar dök upp och den tydligare av dem började/slutade vid taket på bromma begravningsbyrå.

nu ska jag skriva ut kurstexter och titta på vad det var jag slarvade iväg egentligen.  och leta lägenhet. har nån en lägenhet? som jag kan få ha? och så ska jag få damm i ögonen och tänka att nu är det damm i ögonen, och vår. hejhej.

Igår cyklade jag till loneydear och kände mig överlistad och lite dum (och where did it go, the flame you had, where are you going to now?) och hade dålig kondition och hamnade under nockebybron och andades ut en stund. Inte i vattnet förstås, bredvid. Sedan cyklade jag nästan vilse, och blev lite besviken när jag dök upp och nästan var hemma.

Det var första gången jag cyklade i arbahamsberg och när jag skulle få in cykeln i cykelrummet igen började jag i skallen skälla ut stadsplanerare eller arkitekter eller bara de som tycker att trappsteg, höga trösklar, och dörrar som inte går att ställa upp hör ihop med cyklar. Men luften luktade vår, och nånstans i folktomma villaområden hade nån eldat löv, och nån annan grillat korv och det luktade lugn, så, lugn.

Om en timme börjar min jobbvecka. Och jag tror jag måste fråga min chef när jag träffar honom, om det är så att jag jobbar och ska jobba oavlönat ungefär en halvtimme varje dag. (i fredags stod jag med mensvärk och huvudvärk utan rast och värktabletter, i åtta och en halv timme, hurra. lång fredag, ja.) 

En pensionerad lärarinna sa åt mig att inte läsa historia, men när hon fick klart för sig att jag inte tänker bli lärare var det nog rätt okej ändå.

Min sociala situation känns mer och mer åt helvete. Sanningen är väl inte riktigt sån. Verkligheten är väl inte riktigt sån. Det är den inte.

torsdag. Jag har städat. men inte så mycket som jag tänkte så jag är ändå besviken på mig själv. liten svidande besvikelse. Jag är på yrselgränsen, så jag dricker dyr blodapelsinjuice för c-vitaminerna och hoppas kunna hålla i mig. Jag ska jobba från tre. Jag ska jobba alla röda dagar den här påsken. Det blir med andra ord ingen påsk för mig. Jag har skickat högskoleansökningarna, vet inte om jag valde rätt eller fel. Jag börjar alla mina meningar med jag och vet inte vad annat vad annars. Vill text och tyger (och människor, kan inte låtsas annat) men det blir bara tv. Igen, viljeruset drog iväg med mig och Kanske denhär gången då, kanske den här gången allt, och så går det en stund så känns det hur fallet börjar dra i magen, och handen efter fjärrkontrollen och så sköljer dagen över en i tvvågor, tills det tar slut. Och sen nästa, nästa gång allting då?

Jag är tillbaka på loney, dear-dieten (river fontana, redux nu). Jag har köpt hårsnoddar och strumpor, och kuvert att skicka mina ansökningar i, för jag ska skicka dem idag. Jag ska be nån här på biblioteket att bevittna (vidimera?) mina kopior, för det var såklart glömt. Och så ska jag hem och städa och tvätta, det är outsägligt skönt att vara ledig idag, men imorgon kommer hon som ska få lägenheten första juni och tittar, och jag behöver lösa detdär med vart alla mina möbler, och så jag ska ta vägen. Sista maj. Då är det nästan sommar, det började blomma lite igår vad jag såg. och om martin eller cecilia eller kanske olof skulle läsa dethär. Jag har försökt få tag i er, jag försöker få träffa er, är det så svårt att förstå, eller svara i telefon.

Jag hatar telefoner som det inte svaras i. Det är antagligen väldigt enkelt och logiskt, bara svårt att ha ett huvud som ritar streck diagram och tendenser över allt, och inte… jaja. bevittna kopior var det.

Idag har jag och storebror varit och köpt duktiga skor båda två på kupolen. Kupolen är stor, fast man har vairt i stockholm.

Sedan har vi varit hos mormor och blivit bortskämda som vanligt. När jag ringde i förmiddags och sa att vi tänkte komma förbi sa hon som vanligt Vad får jag bjuda på då då? lunch eller fika? hon bjöd på semlor Och chokladbiskvier och jag blev helt salig av allt fett och socker.

Och så hade hon varit hos optikern och skulle prova ut nya glasögon, vilket gjorde att hon provade (och vi provade) gamla glasögon, som ett par gigantiska bruntonade som kinderna fastnade i, när man log det minsta lilla. Och det var svårt att förstå riktigt, sådär som det är, att hon haft dem eller nån haft nåt som liknar dem på allvar. 

Jag tror det blir samtidshistorian till hösten. Det har varit nästan alla väder bara idag. Jag ahr en fönsterplats på tåget tillbaks. Stockholm är en ensam stad, men det är alla, när man inte känner någon.

11.30

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, för sedan gick jag därifrån och sprang in i/gick fram till lotus, och anima var där också, och det var helt oplanerat och de var på väg från glimåkra mot skarpnäck, och jag träffade dem igen igår, med lotus lillebror som går på min lillasysters skola i falun, och lotus och anima var korta och söta som vanligt och lite sköra. de behöver varandra så väldigt mycket.

och sedan, mindre än ett dygn efter att jag träffade lotus vid bagageförvaringen på stationen (det var år och dar, på riktigt, sedan jag träffade honom sist), satt jag på golvet bredvid en surrande affischtavla, en trappa ovanför och storgrät tröttgråt och ringde mamma och bad om hjälp, hjälp.

igår gick alla små sakerna emot mig (nämligen). Morgontunnelbanan var sen, såjag fick halvspringa genom halvläskiga brunkebergstunneln. Jag hade rätt siffror men fel ordning till inre larmkoden på 7-eleven, så securitas ringde och ville ha en kod för att de inte skulle skicka vakter, så halv sju på en lördag fick jag ringa och väcka chefen och leta på papper med nån kod som han kunde ringa och avlarma med och jag hade fortfarande inte rätt kodnummer, så han fick ge mig det, och jag tror att jag skrev ner det och sa jag att jag hade fått ungefär fyra timmars sömn den natten? Och sedan gick dagen sin gilla gång med högpuls och översöt bulldoft och jag hade ingen lunchrast och min avbytare kom dit fem minuter efter att mitt pass skulle sluta, och verkar inte bli en vän för livet, han heller. Jag fick med mig en nyckelknippa därifrån när jag gick, men det skulle jag inte märka än. att jag hade soprums- och tidningslådnycklarna med mig märkte jag när jag hade bråttom till tunnelbakan igen och letade efter hemnycklarna i bakfickan och fick upp den nyckelknippan istället, jag slängde den på byrån i nån slags panik, och sprang till tunnelbanan, och missade den med en halv minut. det var tio minuter till nästa, och då skulle jag behöva springa för att hinna till tåget, och pulsen tickade och nån tjej tittade konstigt på mig och jag ville kura ihop mig till en boll och så kom tunnelbanan och jag stod upp för jag var för rörig för att sitta ner och pulsen, och så gick det jättesakta att åka men vi kom fram och jag väjde genom folkmassa och folkmassa som en äkta stockholmare, och sprang på mina spagettiben (med för lite sömn, för mycket kundstress i) bort till spår fem eller sex där dalarnatågen alltid går ifrån. utom tydligen lördag kvart i sex. på tavlan stod det spår 11 och jag sprang åt andra hållet istället för att om jag hann springa ner under vad det är och när jag kom till fönsterrutorna innan trappan såg jag Mora-skyltarna på ett tåg, som precis när jag såg det, började rulla.

och hela tiden hade jag tre låtar på hjärnan, nåt outhärdligt romantiskt med michael buble, tomas ledin, man måste gilla läget gillalalalala läget, sahlene, this woman´s gonna rise, she´s only getting stronger… (slutet av en vers, she knows that what doesn´t kill her makes her strong…). Det är tre låtar jag inte kunnat sjunga med i för en vecka sedan Tack, tack Rix fm, för att ni spelar "ny och fräsch musik" som tillexempel james blunts goodbye my lover, som jag hörde på p3, som rebecka winterbarn elg inte kunde låta bli att bli sentimental av sa hon och jag tänkte nåt sarkastiskt, men hon är ju så cool ändå, och det alltihopa var dagen innan jag och olof gjorde slut. det är nästan tre månader sedan. och som ny och fräsch på rix fm spelar de den, de spelar sönder min skalle. och jag hade en ask niveasalva i min väska igår, den är rund, och när jag rotade runt efter nånting kände jag den och tänkte "snusdosa" och jag har aldrig snusat i hela mitt liv. liksom min hjärna förråder mig, den spelar skitmusik och tror att jag skulle kunna ha en catch licuorice mini white portion i väskan.

(nu i winamp - kings of convenience, singing softly to me, mjukhet som mjukhet ska vara)

jag kom hem i alla fall, tack vare snälla fixiga mamma och pappa. jag grinade ur mig lite sedan fick mamma mig att ringa chefen och säga till om nycklarna, och jo, det var de sista som fanns, så det var ju viktigt att de kom tillbaka, och sista tåget mot dalarna hade ju gått, men jag åkte hem med mina väskor (och 30 tulpaner till mamma som visade sig bli bra tacktulpaner för all snällhjälp) och hämtade nyckelknippan som jag hade paniklagt på byrån, och halsade lite nyponsoppa och tog ett kokt ägg i ena handen och en knäckemacka i andra och kände mig småprmitiv, och med väskor och tulpaner tillbaka och lämna nycklarna på 7-eleven, till stirriga killen som jobbat där länge, tillbaks till stationen för att hämta ut biljetter som snällpappa eller snällmamma beställt och så vänta lite och så 20.10 i alla fall börja åka åt rätt håll. tåg stockholm - uppsala. sedan ett till tåg uppsala - tierp, sedan en buss mellan tierp och gävle. i gävle var det en välkomstpatrull eller vad man ska kalla det. mamma och pappa och elin i toyotan som hade åkt dit för att hämta mig. så dirigerade jag dem till max så jag kunde låna toan, och så åkte vi hem. och kom hem sent.

det märks att det var länge sedan jag var helt utanför stan. idag när jag gick upp satt mamma och pappa och läste tidningen och åt frukost, och det ar så tyst. det låter som en klyscha. men det slog mig, hur tyst det var. och åkrarna och skogarna man kan åka bil förbi. jag älskar mitt fula sverige lite, och jag ritade en ful skumpig buss-serie om det. kanske gör jag den finare och visningsduglig nån gång. nu har jag nog redan tagit mycket längre tid på mig än jag sa, jag ska med mamma och gå. det är kallare här, det är snöigare här, men det är skönt att vara hemma. pappa var ute lite med motorsågen igår, jag vet inte om han fått hem det han tog ner, men han sa att det kan finnas nåt att hugga, den här gången eller nästa. ved.

23.38

Det har blivit mycket självömkan den senaste veckan, här och överallt. det har varit svårt att hålla undan. Men det får bli ändring på det, för jag är ingen idiot, jag klarar av jobbet på 7-eleven, det är stressigt, men får dagarna att gå, och ger mig en inkomst. Och hastighet ger hastighet, små viljor/idéer börjar skissa upp sig. Det är bara att äta som folk och sova som folk och hoppas att vintern ger med sig nån gång.

Hej det är fredag, tror jag, och jag sitter på centralstationen i stockholm, under kallt ljus vid betaldator och lutar mig bort från en kille som nästan lutar sig bakåt så han lutar sig mot mig. Det är trångt mellan dedär sakerna som datorerna sitter fast i. en halvmeter till kan väl inte kosta så mycket extra? Jag lyssnar på logh, många gånger om, varvar med lite namur, (igårkväll var det namur på kafe 44, jag var där själv, och det var bra), en liten kille spelar fotboll med en liten fotboll här. Det drar kallt från dörrarna, men jag är barn av vilken tid det nu kan vara, jag behövde mitt internet en stund. jag jobbade nio-nånting timmar igår, åtta-nånting timmar idag. imorgon öppnar jag, det känns som att jag kommer att tappa allting. rent mentalt är det inte lika illa längre, men händerna darrar och all sån skit.

ochpocketversionen av tillsammans är man mindre ensam (anna gavalda) har kommit och jag använde lite pocketshoprabatt och har den i väskan nu. det är en sån bok som ska stå i hyllan och vara ett löfte om tröst, nånting att återvända till när det svajar…  nu lutar han sig på mig. och om det är min egen oförmåga att bre ut mig, men jag blir så arg på såntdär. men igår. det var sådär du vet att det kändes som när nån bänder upp bröstkorgen på en och sedan bara kan hamra in vad som helst hur som helst och det är svårt att säga om man vill sjunka ihop eller hålla takten, le, grina, både och. nej men det var en billig bra och nykter konsert, som gav mig lite hemkänsla och hemlängtan, det var lite som valla i falun, eller haffas i ludvika, det var lite halvdåligt med folk och alla satt i gäng och kände alla (utom dem, som jag tillhörde igår, som stryker längs väggar…)

Jag har tackat nej till ett skitbra erbjudande om ett hyfsat säkert boende. Någon annan som inte har självständighetsnojor kan tacka ja.. eller. Jag måst bo själv får jag för mig, jag kan inte utsätta mig för apati-risken. höstar är nog farliga ändå, eller jag vet inte, men på nåt sätt är det så det måste bli och det springer ungar precis förbi här hela tiden och jag börjar tro att det är han som lutar sig bakåt som är pappan och jag vill dra ner rullgardinerna (som inte finns) och få låta bli att märka om folk ser på mig eller vad det är. Nu fick jag ett sms med kod, mamma eller pappa har bokat en tågbiljett åt mig, imorgon ska jag till dalarna en sväng och det var länge sedan sist. och jag saknar det och jag känner mig som en rasist för att jag blir arg på småungarna och han som lutar sig mot mig, jag känner mig som en snustorr svensk (och jag börjar lära mig alla snus- och cigarettsorter nu). mina axlar gör ont, och om lite dryga tio timmar börjar jag jobba igen, och jag visste inte att 33 timmar i veckan i själva verket betydde 40 och uppåt. det var mycket jag inte visste när jag var trevlig på intervjun inne på mörka stökkontoret. Och nu skjöt jag tillbaks stolen så den åkte in i han som lutade sig tillbaka och han vände sig om och satte armbågen i ryggen på mig och hamnade nära mitt ansikte och flinade sa "är det okej är det okej är det okej för dig det är okej, går det bra är det okej för dig" fast lite mer omständ(l?)igt.

"sjs ankommande regionaltåg från…" när jag kom in på stationen pratade de om ett tåg som skulle gå, hem till mamma och pappa, arga hunden och snön, min coola internetkändis till lillasyster, och min viljestyrda lillebror som gör allt ordentligt, men ändå inte verkar kunna bestämma sig, som en lampa, till eller från. Och idag har jag sålt en banan och en skvallertidning till en dokusåpa-c-kändis som rymde från något, han nästan skakade och pratade hackigt och ringde efter en taxi från mynttelefonen.

Tänk er att jag står i röd tshirt och grön keps hela dagarna och skramlar med mynt och plockar cigraettpaket och måste säga vadsadu två gånger när en man med kostym och grovskånska och inget hår på huvudet vill köpa kondomer och förväxlar stora och små kaffe:ar och de vanliga kaffe:arna med stor eller liten latte och tar fel snusdosa och får kassadiff och måste räkna om kassan tre gånger för att minnas vad jag räknade högt för mig själv. fast chefen sa med sin lite dragiga (inte som luftig, utan som att den drar på vokalerna och lite varstans och han läspar lite) "fan… du har ju lärt dig rätt fort asså" Jag vet inte varför, men jag skulle vilja rita prosodin på detdär. men det gåår ju inte på en lånedator utan det mesta och jag tror skillnaden mellan tal- och skriftspråk, som med möjligheterna att göra sina syftningar tydliga är nånslags nytt skallprojekt jag har. Om några dagar ska högskolepappren in. Ijhjk, tänker jag och känner mig som sexton. 

Jag har samlat lite på avlyssnat på sistone. Ni får lite. Med skorrande r (r:en är viktiga), ute, mobiltelefon  "För hundra spänn? herrejääklar, det är mycket frukt" (slut på skorrande r och mobiltelefon) tunnelbanan "och så måste jag köpa ett till svärd" tunnelbanan igen "Det är ingen dans på rosor" "nej inte direkt, man blir alldeles för yr." igen "polsk polsk polsk polska polska" tunnelbanan "diamanten är ju på fritids nu." Allt sagt av relativt vuxna människor, till andra vuxna människor.

 

och nu känner jag mig som magnus carlson (icke-barbados-magnus) eller jag vet inte när jag hörde den sist men ett kungadöme för en kram. rätt mycket för någon att luta sig mot en stund. fast nej, inte som mannen precis bakom mig lutar, inte så. måste gå, hejdå,

hej. det är onsdag, jag har ägnat mig åt sömn mest. och skrivit en (hel) text som jag tror jag tycker om, även om nästan allt jag skriver och vill kalla poesi har nåt desperat över sig, det luktar lite svagt av nånting läskigt. jag vill ju så gärna, så väldigt gärna… nästan pinsamt gärna. min hals raspar, de vackra tygerna ligger orörda på mitt skrivbord, röran ligger rörig. jag ska skriva ut texter här och åka hem medan jag läser dem, kanske göra våfflor, försöka ha aptit. imorgon tänker jag åka från jobbet direkt ner på söder och se namur på kafe 44 om jag får plats fastän jag kommer komma försent (eftersom jag tydligen alltid jobbar över). vill någon följa med? det kostar nästan ingenting.

jag tror mitt huvud försöker gå i bitar, och hela tiden glömmer jag bort att bestämma mig för vad jag ska göra i höst. men inatt sov jag nästan tolv timmar utan problem, och trots att maskinerna är alldeles utanför igen. nu måste jag gå till en dator som inte hatar disketter. hej.

i helgen ska jag banne mig hem till dalarna. oavsett skitväder och allt vad det kan vara. och vet ni? nu är det en hel vecka tills jag behöver gå upp fem nästa gång. det är tröstande. det för att jag nästan tror att jag skulle kunna stå ut. men arja från biblioteket hade ringt idag igen när jag jobbade och det sviider förstår ni, kära läsare, att tänka att man skulle kunna jobba en del på biblioteket, bara inte lika mycket och lika säkert men att man skulle kunna få jobba där (här, jag sitter här nu, jag hamnar hela tiden här ändå) i lugna ljuden och torra bokluften, som visserligen är lite jobbig, men som hör till och smygtitta på vad folk läser om. att man skulle kunna jobba på biblioteket och inte börja före tio på förmiddagarna, och få bättre timlön för det. imorgon är jag ledig. då ska jag ägna mig åt min förfallna stackars lägenhet. tänk om det är sant, att jag har skrivit 2,0 på högskoleprovet. (eller tänk om det var ett låtsasprov. det var ju första april.) familjen, ringde pappa och aprilskämtade nånting från örebro? han är elak på detdär, som i bra, att vi trodde på att farmor och farfar hade flyttat, bara sådär, tillexempel. nu är det en halvminut kvar. hejhej.

idag är ljud som känns lätt overkliga, kronologiskt: koltrastarna mot ödestystnaden, maniskt mumlande om kastrera alla våldtäktsmän mamma sa alltid och systern såg ut som ingrid bergman, rulltrapporna, hur det så tydligt hörs att det är tomt ovanför dem, steg bakom mig, -åtta timmar långt oväsen-, plinkig 1700-talsgitar(det är en mandolin eller cittra eller vadvetjag) i långa (brunkebergs?)tunneln "det är mozart" när jag gick förbi, tunnelbaneskrammel, tre röster som samtidigt säger Nej, nej, nej, när vi saktar in.

idag är en kamp för värdighet, jag vaknade vid fyra, kunde inte somna om ordentligt, klockan ringde vid fem, tröttheten sätter sig i öronen och jag satte i halsen på tunnelbanan. (du säger livet är en enda kamp för värdighet jag tror jag förstår vad du menar en kamp för kärleken guden inom oss… TAW)

hejhej. jag känner mig som en utomjording.

Hej, nu ger jag upp tanken på att det spelar nån roll vad jag skriver här. för det gör det ju inte, för jag hakade på bloggandet för sent (inte lika trendkänslig som lillasyster ändå hemma i dalarna) och mina tankar är härvor och allmänt är jag dålig på mänsklig kontakt. så idag kommer jag att skriva tolv kilometer långt och nästan oläsligt.

det är söndag eftermiddag och jag gick upp fem i halv sex i morse och övningsjobbade och (det finns inga garantier med hur det blir med betalningen till mig för detdär, men hon som jag "jobbade bredvid" (tydligen har de den inskolningspolicyn att första gången får man hjälpa till, andra gången får man sköta sig bäst man kan och klara sig med halvsura kommentarer i efterhand, när det redan är halvkört) kommer garanterat att få sina pengar) efter jobbet nu åkte jag till solna för att låna dator bara för att märka att de snåla moderatjävlarna (förlåt) eller nån annan snål idiot (eller kanske nån som är rätt maktlös men rädd om den ordninarie personalen) har bestämt att de ska börja ha stängt på söndagar, helt, och inga lappar fanns det om bytta tider. först trodde jag att det var jag som var korkad och alldeles för trött men sen kom jag ihåg att jag var där förra söndagen, och att det var som vanligt då. men jag kunde inte bara åka hem, så nu har jag betalat tjugo kronor för att sitta mitt under växthustaket i gråkallt ljus brevid en stressad kille som tickar och harklar sig och gläfser.

jag gjorde mitt första högskoleprov igår, strax bredvid en kille som jag iakttog lite som jag hade velat känna men som jag självklart inte sa ett ord till, ens efteråt fast jag tänkte mig, och det är alltid jag och mina scenarion. och jag målar dem och det blir inget mer. och jag grämde mig som sjutton för att jag missade att fylla i på fråga 17 på orddelen, renässansen, jag skulle gå tillbaka och fixa det men det blev för sent. och så sabbade jag min sista chans den dagen för nån mänsklig kontakt, och så åkte jag hem och tittade på Mitt liv som död och kollade texttvsidan 170 med jämna mellanrum och så dök facit upp och så rättade jag och räknade jag, och tittade igen för säkerhets skull.

och jag landade på 116 (av 122)(de senaste tre proven har haft den normerade gränsen för att få 2,0 vid 109) och inte har jag gått nån dyr internetkurs, och inte hade jag sovit åtta timmar natten innan, och inte hade jag repeterat gymnasiematten. jag är kung på logik, och hann tillochmed dagdrömma under tiden. så igen, världen ligger öppen för mig.

och så ville jag ringa nån och berätta men visste ingen, förutom mamma, och hon lät inte överraskad, eller så. och så halvsov jag framför tvn och såg cecilia öppna en väska och vara lite för sminkad för att se ut som sig själv, och så såg jag bitar av en konstigt disponerad komedi på trean, och så ställde jag klockan och sov mindre än åtta timmar och så gick jag upp och åkte till seven eleven och blev tillrättavisad och hade på mig nån annans skitiga tröja och fick höra hundra gånger Du måste vara snabb. och han till vänster om mig nu luktar snus och säger nåt som låter som "fhuu" på ett nasalt sätt ungefär var trettionde sekund. han lyckas inte boka sina biobiljetter.

Och imorse kom koltrastarna igång, och ett par stycken körde stämmor (samma rytm och melodi, bara två toner ifrån varandra) samtidigt som jag sminkade mig och det nästan ljusnade. och nu kommer loney, dears here comes the lonely ones (gamla versionen) igång. och nu plockar han som säljer städsvampar ihop dem i lådor, han ser gammal ut, eller trött. och ryggen min gör ont och skorna mina är trasiga, och jag tror att jag ändå tycker att det finns fördelar med att slitjobba för minimilön. man kommer ihåg vad trötthet är, man får svängingar, kurvor, rytm, även om den måste vara pensionärstidig. (egentligen suger det. jag ska öppna, inspekterad av chefen imorgon, och på tisdag ska jag öppna alldeles själv) (och en sak till som suger med mitt lilla sunkiga seveneleven - på söndagar ska man jobba sina åtta timmar Själv, och får äta när man hinner det, och typ inte gå på toa) jag hoppas att inte herr chef googlar på mitt namn och går nån sida bakåt (förbi golfen och släktforkningsgrejerna som är inte mina (men jag står först om jag googlar på sara pärsson åtminstone, poetry slam, tack för att ni låter mig låtsas nånslags ytlig nymodig låtsasvikt)) och hittar hit och läser mig spilla galla och trötthet och mest frustration. över hur det banne mig inte borde se ut egentligen. och mindre saker - att bakplåtarna kunde ju bara ha några låga små kanter, för de flottiga bullformarna glider så lätt så lätt mot bakplåtspappret, att jag kunde få ha på mig en ren tröja som inte luktar herrparfym (ja, jag har hakat upp mig på det), att jag önskar jag förstod varför folk är så vassa (eller kanske att de själva förstod det).

Jag är trött som när man åkt slalom, i kroppen. jag ska köpa karlssons klister och matlådor. jag ska se på six feet under ikväll, och sedan sova, omedelbart, jag ska omorganiserna lapparna med kurser på anslagstavlan, jag ska peppa mig själv till att fixa det, på nåt sätt. även om det är jag själv. fixa det på nåt sätt, även om jag tillhör den integritetslösa generationer som viker ut och ut sig fast ingen ber om mer, fast ingen ber om nånting, generationen som inte ber om nånting (de som verkligen ber/kräver, är yngre, min generation bara gapar och tar emot och stirrar sig hönsaktigt omkring när det inte dyker upp nåt mer, automatiskt (- obs generalisering)) utom att få skina en massa själva. Jag kan få så dåligt samvete för att jag vill skriva, smitta världen med ännu mera ord och prat och pladder. Jag kan hata det, men jag vet inte om jag kan vilja nåt annat, lika mycket. jag vill plugga samtidshistoria och statsvetenskap, men det är ju för att jag vill förstå, och kunna skriva om det.

jag tror dethär kan kvalificeras som ett maratonblogginlägg, en påse där jag har lagt nästan en timme av mitt liv och nån nytta gör det kanske. jag vet inte. jag vill tvätta mina händer, jag vill inte lukta som bake-up-bullar om kinderna, jag vill inte hem och läsa moodyssons vad gör jag här, fast den är bra, så jag kommer låta bli, jag vill veta, vad gör jag här? varför tror jag att jag vill stanna i stockholm och varför är stockholm som det är? och jag…skulle jag verkligen vara annorlunda om jag fått andra chanser. se på mig (jag är blek som snöslask). hade jag tagit dem?