Dagens höjdpunkt var när e-type sa "jag är helt dum i huvudet" till mig.

Det känns som att min hals är av grövsta sortens sandpapper. jag har pratat genom den hela dagen idag, sagt tack minst tretusentvåhundra gånger. jag kommer få sparken från seven eleven. liksom vilket år, högskoleprov och seven eleven, 2,0 och otillräcklighet. studievägledaren på utvecklingscentrum i gagnef har inte svarat på mitt mail. jag måste få gå på samtidshistorian på södertörn. jag orkar inte sätta mig in i det, eller lösa det nu. i förmiddags panikletade jag efter nycklarna i en kvart. så jag blev sen till jobbet. de låg i den lila dyra dagboken som låg bredvid kuddarna. jag tror liljekonvaljknopparna jag tog in har torkat. jag tror min lillasyster är cool. gå och säg "grattis för att du är så cool" ("och ska spela på emmabodafestivalens förfest med ditt nästan nystartade band")  

men samtidigt som chefen halvläxade upp mig och sa du måste vara snabbare du måste planera du kan ju inte stå där och… dricka vatten! kom han som vadmanskasäga, nån med en lugg som ramlar fram som har blivit en sån som gör att jag säger fåniga saker, men idag sa jag ingenting.  bara ja, visst, jo till chefen. och allt jag vill säga, inte bara då utan tjugo gånger om dagen, blandat med alla tacken är - jag är inte så dum som dethär får mig att se ut, på allvar.

snabbhet är 2000talets religion. eller kanske mer slutet av 1900-talet, men seveneleven ligger lite efter, östermalmstorgsmänniskorna ligger lite efter när de fortfarande blir stressade som fan i en två minuter lång kö och känner att de måste väsa åt nån. för 2000talets grej ska ju vara återgången, åtminstone senaste par åren, slow food, surdegsbröd, espressoapparat hemma, vinkännande, handarbete, femtiotalsvärderingar.  sägs det. snabbhet är 2000talets religion i servicebranchen, i ungdomsarbetslösa sverige. men som självändamål. det är bara girighet. jag förstår det inte.