innan jobb 

jag får min första sevenelevenlön idag. jag fick min lönespecifikation igår. innan har jag fått pengarna bara höftade lite i luften. för första gången har jag på papper hur lite värd min tid och kraft och mina vakna nätter vrede hejochhå klockanfemmornar är värda. jag får ut 8175 kronor. chefen har inte gett mig nåt ob-tillägg för långfredag och annandag påsk. jag har 80 kronor i timmen, 15 kronor/timme i söndagstillägg. jag har jobbat enligt chefen 133 timmar. det är inte mycket att åka tåg på, det är inte mycket att köpa glasögon för det är inte särskilt stor del av en dator, när jag har hyra på 3500. jag kunde inte sova inatt, självföraktet rev och bankade i mig. att jag låter det vara så, att jag har keps på mig för minsta möjliga lön och stressar upp mig och blir fast i lojalitetsskiten som chefen lägger ut. och nu måste jag gå för att inte behöva stressa, eftersom jag börjar innan jag börjar, jag är förkyld men skulle behöva ett regn, och timmar att gå i det regnet. jag skulle behöva nåt annat. jag lyssnar på teiturskivan fast jag inte vet hur mycket jag tycker om den, jag behöver så någon att luta mig, och vissa av låtarna går nästan att känna lukten av och jag ska inte gråta, jag ska jobba åtta och en halv timme med bara en halvtimmes paus. jag ska få nästan ingenting för det. jag ska leta efter min värdighet bland soporna och all sån skit jag är vilsen idag världen är grå och gröna toner idag och jag kan inte sova på nätterna snart är det morgonpass igen, det är ett skevt bygge, det är en skev stapel, min mening, min mening är ett dragigt hus du vet.

(i don´t think your time´s to come)

 

efter jobb

namur-david är överallt. typ köper kaffe på mitt jobb och står utanför bion när jag går förbi. och han rödblonda som jag har hakat upp mig på hoppar på kryckor, det blir så roligt på engelska (my chrush…) om jag minns rätt vill säga, jag vågar inte försöka stava. Haraldsbogymnasiet får jag inte tag på. jag försökte fyra telefonnummer till expeditionsmänniskor. när jag blir lite piggare kanske jag får panik över det. min framtid hänger på ett papper som jag inte hittar (och ja, mamma jag har frågat olof). det är som att jobbet är en klubba jag slår mig själv i huvudet med, eller ett slag och sedn starka värktabletter. jag blir bortdomnad och reflekterar inte över saker, men på nåt sätt är det så skönt att vara ledig att allt känns bra, utom tårarna där i kanterna… jag var med syster och systers kanske äldsta vän på belle and sebastian. loney skulle spela förband men gjorde inte det. alla såg ut som folk jag kände igen för ett par år sedan. de spelade gamla låtar som slog nostalgisläggan i huvudet, som satte tillbaks tonårigheten på huden, jag tänkte på allt som blev rätt och fel och inte är mer jag längtade efter någon att luta mig mot. klockan är halv åtta det är fredagkväll, jag känner mig barnslig och uråldrig. jag har en inre strid som handlar om chips, igår slutade samma strid med fikon.  på sevenelevenet där jag sitter spelar de nån nostalgikanal, killen stressar mindre, jag känner igen folk på stan nästan alltid häromkring nu. stockholm är en småstad jag är jag vet inte. på väg hem. (men hem går runt och är sådär relativt och om en vecka ska jag flytta, nu igen)