centralstationen fredag kväll. det är inte the place to be, men emil jensen på popaganda fick mig bara att vilja åka hem. jag åkte halvvägs, och hon som var innan honom på jam-scenen också och varför ska scenpoesin vara så himla svartvit och antiamerikansk, varför är den inte ett dugg bättre? varför är nyanser som bortblåst? tar den inte de som lyssnar på allvar, eller är det fnisspoängen som är poängen? ska man dricka och lyssna och halvskråla instämmande ja, bush är dum, vi borde stå närmre varandra, emil emil, först på mitt popaganda var det emil, svanängen, loney dear med nian och lite regn och lite uppehåll och finfin låtlista fast kanske lite feg. men feg bara om jag vill vara avig och tänka komigen spela herecomesthelonelyones och sådär. men namanamanama… david & the citizens däremellan, och jag kom att tänka på green day och kände mig frusen. de ska ju inte spela wannabepunk eller de ska ju inte, vet inte om det var var ljudkillarna eller omständigheterna eller om jag har vuxit ifrån. det var odynamiskt oskört tungt och sorgligt och jag gick fram och tillbaka och hittade inte plats och folk såg på mig som att jag såg halvneurotisk ut. hela big chill lät illa. jag såg lite folk jag har sett, på seveneleven eller stan, killen som ser helneurotisk ut, när han inte har sällskap, han hade inte sällskap, men så dök hon upp hans ansikte lugnade sig. killen med tanten på tunnelbanan. lite lösa musiker, poeter, ingen jag känner mer än så, till namn som inte känner mig.

och så har jag flyttat. det känns som att jag kommer ta fel tunnelbana av ren vana härifrån. familjen hjälper till, smidigare den här gången med alla kartonger men röran och oron.

jag sitter löst. jag vill inte tycka att song against life skramlar konstigt.

goda sidan av myntet är att jag tänker att jag kan ju bättre än så, jag kan få sånt som är bredare att låta jag har flera färger för ögonen osv, mindre av en politisk agenda. jag tänker att det kan ju inte vara bara jag som sådär blir utled av det, att amerika är dåligt, sverige är kallt, ibland då och då jag har mitt hjärta krossat. jag kan ju göra nåntong. bitvis kvittar det. bitvis gör det all sorts skillnad.