mellanrum, melankoli

Det är cynismen, den kommer att krossa hjärtat på mig igen och igen, så länge jag envisas med staden, eller landet, eller människor. Inatt höll krocken mig vaken, nånting som kokade.

Det är cynismen som knackar på i folks huvuden och folk som öppnar dörren och inte säger ett skit. Det händer överallt, men här kanske med fler, kanske tidigare.

Att bo i den överciviliserade civilisationen och (på grund av det?) falla genom alla lagren, behandla sig själv som ett djur, behandla sig som kroppen. Tankarna, hjärtat, nånstans snett bakom. Inget som på riktigt är första gången längre. Livet som en lista, platser att åka till för att ha varit där, människor att hångla eller ligga med, för att bocka av, kryssa för nästa. Inga andra ambitioner än vidare, försöka få kickarna med jämna, gärna korta mellanrum. Kunna luta sig tillbaka och berätta om det.

Och visst, visst kan ni få göra så, skita i så mycket av resten. Men ni tar med mig i fallet. Jag blir vaken på nätterna, tom. Det är ögonen på er, människor som jag ändå instinktivt tycker om, eller kanske egentligen sättet ni pratar på, som gör alla mina värden lika tomma, alla fasta punkter lika rörliga.

Jag lever ett helt okej liv, tills den som har mer än jag har, inte kan se (kalla det) nåt gott i sitt. Eller inte se inte se, jag vet inte vad, men inte se det. Jag har inte så mycket att ta av. Mitt jobb är skit, min familj är inte här, jag vet inte om jag har några nära vänner, jag har inte kysst någon på ett halvår. Jag har hemlängtan till en plats jag knappt står ut med, jag har nånting i mig som automatiskt rackar ner, alltid hittar felen i det jag gör.

Det fungerar bara att vara cynisk när man är ovanför en viss nivå, har en viss stabilitet? Jag har inte råd med det. Jag behöver min lantisnaivitet, mitt leende, för att inte lägga ner. För att stå ut med ett krångel till. Jag sitter på biblioteket med tårar i ögonen. Det här är inte ett avståndstagande mot er, människorna. Det här är en trötthet som jag skrapar upp mig emot. Låt min världsbild vara. Fråga inte vad jag ser så glad ut för det gör jag inte.

Och jag orkar inte förstå nåt mer just nu.

inatt sov jag ungefär tolv timmar. det konstiga med det är att jag inte känner mig konstig idag. Jag har tvättat, städat och diskat lite. Nu ska jag cykla till en loppis som nog har semesterstängt. Jag har paris hiltons singel på hjärnan, men jag fick maia-hirasawa-epn på posten idag, och vykort från cecilia, och en bit av en låt på tiger lous the loyal-skivan får mig alltid att tänka på no doubt. och så kom jag ihåg att det roliga med mannen i beie jacka som tigger sprucken korv är tankebanorna, associationsrader. jag sitter på korttidsdator. nu är det dags. gå.

(inte idag heller)

Så mycket vet jag, som att jag inte ska bli en medelålders man med omoderna glasögon som inte passar mitt ansikte, som jobbar på smallshops nånting med reklamavtal mellan komersiella radion och  sevenelevenbutikerna, och som låter gnällig på rösten för att det inte finns nåt annat billigt snus än det billiga.

(ja. jag hade bytt till p3. men hur skulle man kunna göra nåt annat när man vet att barnradion kvart i sju är erlens loes, kurt kokar skallen (som verkar handla mest om rasism) och man vet hur väl man behöver nåt sånt och att få höra hello saferides 2006 bara en gång innan cascada tio gånger osv)

Och vad handlar det här beroendet av berg om? En längtan efter mjuka blå bergshorisonter, bak i huvudet. Och vad handlar det här med att ha vuxit upp på en småort om? Att ägna alla år från kanske tretton åt att längta bort, och sedan känna den längtan vända när man äntligen, och längta hem, och komma hem och längta bort och tills när?

Imorse när jag gick hemifrån kunde jag inte sluta tänka att det regnade cats and dogs. Jag hade paraply, men det regnade så mycket att man såg det gå, över asfalten, det tog nån timme att torka.

Jag har låtsashelg nu igen. Imorgon ska jag tvätta och försöka köpa en spegel. Och det var inte det här jag tänkte skriva. Kanske kommer jag närmare imorgon.

Jag har suttit på det sjuttiotalsblommiga lakanet på diverse stenar berghällar och klippor. Haft ansiktet i solen när den stått högt gått i moln eller ner. Jag har ätit fantastiskt goda våfflor. Jag har lyssnat på helt sjukt bra skivor. Alldeles ifred. Jag har hunnit tänka mycket vettigt och dra några fina linjer, men ifred har svårt att göra mig nöjd. Somrarna är till för människor, grupper av dem. Utsikter är till för att svälja, sedan dela med sig av. Tankar är för att skicka vidare.

Om två timmar börjar min jobbvecka och jag vill kräkas på allt det, när jag har haft helg och mitt huvud rullat igång (med sina diskreta viljor och sitt tickande). ((Förenkling.) Jobba känns dåligt när jag mår bra.)

Nån har en orgel-mobiltelefonsignal, det är nästan tyst under växthustaken utanför biblioteket solna centrum, sidewalk express-datorerna. Underligt eko.

Idag har jag äntligen lyckats ta sovmorgon.

Igår var den omidsomrigaste midsommaren i min historia, men det var inget fel med det. lite tråkigt bara kanske.

Killen som satt vid datorn brevid mig nyss och luktade surt har glömt sin mobiltelefon med sprucken display. Jag ser inte vart han tog vägen.

Alla affärerna är stängda, allt är nån slags mellanrum idag och jag försöker tycka om det. Men jag har blivit socialt vrålhungrig. Så jag vet inte riktigt. Jag ska köpa en bit melon och cykla nånstans, försöka skita i om tankarna är konstruktiva eller inte.

Nu ryckte nån åt sig mobiltelefonen, snabbt som. Men jag tror att det var han själv, med aik-tröjan.

"Jag har ju hans nummer och allting, men vi tror att han är död."

–

Kön till systembolaget på klarabergsgatan är minst tjugo meter lång, folk strömmar till, två väktare är dörrvakter, slussar in och ut. Alkisarna har förvirrade ansikten, fast kanske inte värre än vanligt.

Sedan le-fever-texten (rakt nedanför) har jag

• åkt buss
• tittat på rosenbuskar
• badat årets första, gråmulna vågor
• pratat massa skit och en del vettigt
• blivit mindre avig
• tyckt om regnet
• druckit te
• åkt buss
• skrivit listor (listor återges här -> )

Saker jag gillar (oredigerad, några favoriter i repris) *

• Otrendiga konditorier
• Bussar i regn
• Funkiskyrkor
• Äpplen
• Tåg (alla väder)
• Utsikter från broar
• Lukten av blommor genom regn
• Springa ner för trappor
• Cykla tidigt
• Cashewnötter
• Känslan av att saker kommre ordna sig
• Nytvättade lakan, handdukar, borddukar
• Rosenbuskar
• blåbärsris
• Att iaktta människor som lär känna varandra
• Språket
• Förvildade kaniner
• Oväsen med återkommande rytm (undantag, se sista listan)
• Stormarknadsparkeringar på natten
• Tunnebanesträckan thorildsplan-brommaplan
• Se nåns ansikte förändras
• Mossa
• Streetart
• Människor som cyklar
• Människor som behandlar sig själva respektfullt (i fråga om tid)
• Busshållplatsnamn
• Tystnad
• Fula av- och felstavningar
• Att ställa upp och rasera teorier
• Rhododendron

Saker jag är kluven inför *

• Samförstånd
• Metaforer
• Jazz
• Trenden med tjocka-nörden-i-filmen-glasögon på rika killar
• Att se folk bli kära i varandra
• Tegel
• Städer
• Mat
• Regnkläder

Saker jag inte gillar *

• Vägarbetesljud
• Åksjuka
• Ordet gillar
• Känslan av att saker är statiska, oföränderliga

* Fotnot (tex till august): kluvenhetslistan är rätt kort. Gillarlistan är rätt lång. Det är rätt svårt att tycka illa om saker.

innan jag gick hemifrån var det sologne-versionen av le fever fyra, fem gånger, högt. den trycker på knappar som gör ont, men som behövs.

molandet dök upp tidigare, var där igår. i tröttheten utan sömn. sen i sömnen djup som brunnar. har kanske varit där i dofterna i dagar. sedan är det sista knuffen. blåset eller detdär, som öppnar dörren till att.

nu är det ett år sedan, med frankrike och tidvattenväxlingarna, fukten. och som det att jag går i hans stad, sitter på hans bibliotek, hela tiden. för ett och ett halvt år sedan satt jag en våning upp och det snöade och jag väntade och han var kanske kär och jag hade ingen aning. och det här med att allt det här med pianomelodier, soliga morgnar, planer, färger, böcker, allt det här också, håller på att bli en ihopknuten säck ett avslutat slut, inget som jag har att göra med. glömskedjup (…skärpedjup. fotografier, jag hittade dem häromdagen, bläddrade igenom.) 

och i vintras. snö. snömodd. chokladbiskvier. jag trodde det fanns mellanting mellan att kväva och bara vara mellanrum. trodde det kunde blir annorlunda, en gång till.

paralell. - jag träffade carolin när jag var i dalarna borlänge, på emmaus kvarten innan de stängde. inte helt slappa armar. hon sa att hon knappt gick ut nuförtiden, men att hon hade hästar. hon sa inget om tystnaden, men hon har ju sina ögon. och de säger jag är bråddjup (förfan), och fråga inte.

mellantinget mellan att stå kvar och fortsätta vidare, oskyddat/ostörd. mellantinget?  (jag behöver åka buss. jag ska åka buss.)

05.45. stockholm. [trappan över brunkebergstunnelns utgång mot hötorget.] En asiatisk turist med grått hår går ner för ett trappsteg i taget, framför honom går tre duvor, i v-formation. ett steg i taget. efter kanske tio steg stannar han till, duvorna flaxar upp.

- - - - - - -

ps. vad ger ni mig för dethär? jag lyckades inte med mer än nästan fem timmars sömn inatt (heller), men gick upp direkt när klockan ringde (fem) och kom i god tid till jobbet och jobbade mina åtta timmar med gott humör och sådär, var sjukt trevlig. åkte sedan raka vägen hem och diskade all disk jag hade slarvat ihop. och nej jag vet. ni ger mig just ingenting. men ett gott samvete och äkta trötthet, eller nåt sånt.

jag ska försöka minnas att köpa lerkrukor och ta tag ikväll och plantera om, pelargoner. 

(bredvid mig en man med halvflint och guldglasögon som på grekiska är inne på en sida som heter love och flirt nånting och skriver med massor av utropstecken och frågetecken till tjejer som är alldeles för unga för honom, med alldeles för utmanande bilder.)

den finlandssvenske mannen som alltid köper en latte, och säger ordet på ett helt annat sätt än jag, och som hade motorcykeljacka idag.

kvinnan som köpte en moore, tre tjejer på omslaget, frågar om det är åldersgräns på den, fniss-skrattar ganska mycket säger att hennes son som är sjutton (ryskt sche-ljud) inte vågade köpa den och ringde till sin syster men…

kostymmannen som har plitiga ögon och säger till min chef att alla på hans företag tycker att jag är mitt sevenelevens bästa säljare.

markus krunegård, för att han gick förbi solna bibliotek, nu.

mjölkmannen. som inte ens muttrar över avstängda tunnlar, låter sig bli bjuden på kaffe, låter bli.

mannen som talade redig skojgöteborgska med mig när jag sa nåt om ordvitsar.

tanten som fikar latte och bulle "den sorten som du tycker är godast" och som ser stencool ut, men krokar över sin rullator, luktar ordentligt, gammal.

killen i nån slags rockstar-kläder som inte kunde maskera hur härligt han tyckte allting var, det syntes på tjugo meter.

gatsoparmannen som är lite långsam hela han, i reflexkläder, som fått ny kollega i större gula reflexkläder, och som störs ganska mycket, av den nya gatsoparens relativa långsamhet, eller närvaro. 

han med valrossmustascher och asfaltshud som kör lastbil.

det spanska 60+paret som luktade semester (solkräm tvättmedel och nånting mer) pratade dålig engelska, men liksom inte stördes av det, gjorde ingenting för att förtydliga.

en av de halvfinska hantverkarkillarna som kände igen mig på stan, men inte kunde placera, jag såg hjärnan söka.

lilla killen som skrek "Alla tittar på aaaadam! han är nakeeeeen!" med jättegäll röst

han som var lite snygg hade kostym sa "min tjejs pappa…" till sitt sällskap och betonade tjej på ett sätt som fick mig tänka vilken planet…

tjejen som har tio gånger så dyra kläder som jag och som köper sitt kaffe på seveneleven med kort och sådär i förbifarten,  ändå verkar börja bygga upp nånslags förtroende. nånting

jag

du

—–

och jag vet, det är, och man kan tycka, men jag orkar inte kritisera.

bomull mellan mig och tankarna. jag vill samla mig mer än, mer än, mer än såhär.

jag har haft matilda (barndomsbästis/kusin) på besök ett dygn. melon, jordgubbar, en massa annan frukt, och solsken. och att man blir/kan bli så olika.

jag läser jonas berghs "och fortsätta vidare bort" och den är alkoholism och elände och jobbig, men nåt av det irrationella i språket är så vettigt, gör sån skillnad.

på seveneleven mitt över gatan från stadsbiblioteket, annexet. the voice of hiphop and r´n´b på radion. den ena låten sämre efter den andra än… jag är fascinerad av rytm, men inte till den milda grad att.

halva meningar är sommarens grej. eller tvärtom. shake that. eminem. varför är jag sån moraltant, ser så mycket mänsklighetsförakt i?

-

längtar efter talspråket och skriftspråket paralellt

begriplighet.

idag kom den. frågan. "vad är du så glad för då?" ställd som ett skämt, men nåt vasst i rösten. svaret, som "inget, jobbet blir bara lättade så här." men det blev pyspunka på käckheten. jag är trött lite vinglig och överintar intryck. jag har räknat ut att nu borde jag i alla fall ha passerat hälften. ska handla yoghurt, flingor, kidneybönor, knäckebröd, ägg, frukt, tomater.

och me and you and everyone we know har kommit på dvd. och tiden går. och lite vemodsstråkar, och tanken på karlstad, spridda tankar på spridda slut.

och, inte om sluten men, jag vill ha mer, mer, mer, mer och mer.

endorfiner är coolt. och att man kan kicka igång sig själv. jag är alltid i små endorfinmoln såhär efter jobbet. för jag flinar som en idiot, och mamma säger "kroppen tar även falska leenden som leenden" och så blir det rus. jag är en sån mes, jag behöver ingen alkohol, jag behöver inte ens kaffe, bara service-leenden. och jag är kung på dethär med kundkontakt. chefen får säga vad han vill, mina introvertnojor får säga vad de vill, idag har jag fått minst tre utförliga välvilligheter. sånahär, det är så roligt med folk som är glada eller jag måste bara säga att jag tycker att du sköter det bra, eller så. jag cyklade till jobbet idag, det tar en halvtimme ungefär, nu har jag att cykla hem, men det stör mig inte.  små moln. men jag ville ha någon att prata med. jag ville nog ha en cykelhjälm. jag vill ha engelska deckare på tv.

och så lite löst skrivet en metafor om krukväxt och blomkrukor, om växandet, plantera till större vartefter.

det sociala jaget, som i det sociala som ändå pratar nån sorts allvar med folk, ligger ett par år efter, mina referenser drar tiden bakåt. det är en tendens. det är en tanke. ett par år. nåt om att det är svårt att börja tala om det man aldrig. en skiss till. strax är det dags för vansinnestrafiken och trampa lugnt.

mellan yoghurtglass och latte idag, tvärstannade min hjärna, tänkte. undan för undan, är en så himla vackert uttryck.    undan    för     undan.

jag kommer inte få gjort en tredjedel av det jag tänkt göra idag. men i natt sov jag precis så länge som jag tänkt mig. utan att vakna-vända-vrida. jag har inte sett till åskan ännu. jag känner mig mellan. fast på ett bra sätt.

man blir dum i huvudet av att oroa sig. och många gånger går det inte ens åt helvete. det är dagens läxa. jag försöker lära mig den med full kraft. banka den och huvudet mot varandra. det blir ändå på nåt sätt lite halvhjärtat. men det har inte strulat nånting med jobbet idag, jag skulle jobba en timme utan vatten med nåt larm som stod och tjöt sa chefen, tröttheten trodde att ljuden skulle skära mig i små små bitar. sådär som längesedan. men det blev ingenting, inget tjutande. jag är trött men behållen, väl behållen. lite tjat från chefen, lite hur gör du egentligen, men inget ovanligt. 

jag har fått(köpt) den tryckta sologneskivan (loney, alltid loney, dear). och han har lagt blås på le fever, bland gitarrerna och glasklinget. det var inte på den jag hade innan, och plötligt är den tjugo meter mera rymd och så måste jag lyssna på den igen och igen och.

igår var jag i aspudden och lyssnade på långa utläggningar och var delad nästan 50/50 mellan nånsortsångest och trivsel. oro och otålighet. fast kanske ändå mer som 40/60. "Mer än färgen älskar jag", hade nån skrivit på en betongvägg som ersättningsbussarna for förbi, och det kan säkert betyda en massa som jag inte håller med om, men igår-inatt-idag får det vara en vacker mening öppet slut. typ.

och ordentligt pumpade cykeldäck kan vara en halvsåsig metafor för hur livet borde. motlut inte så motigt, medlut och så tar allting fart. och doften av rosenbuskar drar förbi när man cyklar. blåsan i handen har gått ner nu. jag har knappt sovit, värmen och fukten i betonglägenheten. kanske massor att göra kanske ingenting. tisdag. värmen. nån sorts kameraglidning.

öppet slut.

jag hade en avvinkningstrupp på säkert femton personer igår. det ni. det har jag aldrig haft förut. hon, den lite kärva tågvärden, lät mig åka gratis från leksand till djurås, jag hade biljett bara därifrån. han som pratade i högtalarna lät som att han var på sightseeing, nåt i rösten, och sa djursås, flera gånger. av mamma eller pappas hundralapp som skulle ta mig mellan leksand och djurås blev det igår ingenting, har det idag blivit en cykelkarta och en pump istället. tack mamma och pappa, det behövdes. jag är skitnöjd. jag har jobbat och varit arg och varit glad och inte pratat om chefen om sånt jag borde prata om. inte fått nån utskällning. massor av människor gör massor av underliga saker. sveavägen, en rullatortant med röd jacka och en svartfärgathårtrasigajeanspiercing-kille i övre tonåren med converseskor och en krycka, stödde varandra från en taxi på väg över trottoaren. jag tittade (för) noga, försökte få det att vara den ena eller den andra, men det var varandra. men nu får det vara nog med biblioteket kvava luften. off we go.

idag öppnar tallarna sina sporer, släpper pollen i stora moln, ser ut som rök. jag vill inte åka tillbaks till stan med huvudet före. men det blir så. jag gör så. jag har ju ändå valt det på nåt vis.

hur kan det vara svårt, detdär med existensberättigande, en dag när solen skiner vinden är överljum, blommorna vajar vattnet är blått blått blått krusat, hur?

senare.

paddla på älvarna medan solen makade sig neråt, vatten utan krusningar, pollenmärken längs strandkanterna, småfåglar, fågelungar. ibland kan det inte vara svårt, heller. ibland är det solen i ögonen, ljuden av vatten, och nog så.

nu har jag visat att jag kan word, det var inte svårt, och fått ett slutbetyg som inte ser fy skam ut. mina syskon är lite varstans. jag har varit och sagt hej hej grattis grattis till två studentkusiner och har klänning och kofta på mig och blev alldeles allvarlig nyss, känner mig som en halv maskerad. jag vet inte vad allvaret damp ner om. men hej hej till det. jag tror solen började gå i moln nyss. letar jag så har jag lukten av liljekonvaljer i kläderna nånstans. jag tror att allvaret var min sommar och mitt jobb och tanken på att jag kanske är för feg och trött och korkad, för att se till att det blir rätt med pengarna och nån semester och papper och villkor och allting ändå. att allvaret är ordna ordna, bredband, bostadsbidrag, ansökningskompletteringar, telefonräkning.

hunden var inte farligt arg, och nu har han nosat på mina fötter och ligger två meter härifrån. lugn.

nyanserna är fler. kanske är sommaren bara senare. men nyanserna är hundra gånger, sprider ut sig, det mörkgröna och det ljusgröna, det börjande (felskrivning, ska vara böljande, men börjande är ett bättre ord) och det taggiga gröna. jag har bara sett det i kvällsljuset/oljuset med moln emellan.

imorrn ska jag typ ta studenten. om det nu vill sig, den här gången.

idag är jag trött så att jag rinner åt lite vilka håll som, ut och över, kring. imorgon börjar jag tolv, det skulle kunna vara sovmorgon men såhär, imorgon ska jag tvätta mellan 7 och 10, innan jobb, och städa och packa, för efter jobbet är det tåget. efter tåget är jag hemma hos mamma och pappa och arga hunden och syskonen. inte arga syskonen. jag har tre minuter dagtid kvar, de spelar jill johnsson högt, jag är på ett såntdär seveneleven vid odenplan. jag har handlat tvättmedel, yoghurt och äpplen. tåget. jag romantiserar det nåt ofantligt. saknar sätena, de långa sträckorna. knyta av sig skorna, fraktas. m. nåt sånt.

jag vill ändra på allt och behålla resten, jag vill bygga om allt och bevara kärnan jag vill sova, sova sova lugn i solsken, jag vill ha solljuset genom djungelpilträdet på baksidan. kanske blir det bara regn i helgen. det äör regn nu, och så måste jag gå. hejdå, hejdå.

igår åt jag pannkakor i hässelby och klappade lite katt och pratade mycket och visade flygbilder och hörde brutalt dålig tysk ölreklam och en himla röra i huvudet och sådär. jag är inte van vid att på sätt och vis bli ställd mot väggen. det är kanske nåt jag borde prova oftare. och så ska jag, igen, göra ett försök att skära ner på alla förminskningsorden, eller ganskan och kansken som tar sig in lite överallt, i språket på mig.

idag har jag träffat cecilia efter jobbet och lite marcus och det var nånting med hur marcus gjorde sina kramgester som inte kändes som kramgester. det var nåt med det som gjorde mig glad. och klyftpotatisen från kungshallens libanesiska. hur jag aldrig är snyggare och aldrig mer alldaglig än med cecilia. hur hon alltid får mig att möta henne på nk bland speglarna när jag är mitt sunkigaste jag med trasiga secondhandjeans och skrynklig herrskjorta och skitiga skor (inte så punkigt som det låter), kepshår.

det var min världshistorias lugnade sevenelevendag idag, och sen kom marisol och stängde min kassa och jag slutade. en halvtimme innan jag trodde det. det var skönt. den sociala baksmällan(träningsvärk är ett bättre ord, ett ord vi kan säga att jag vet mycket mera om, jag använder det istället, träningsvärken) slår lite på mig från och till. men vaddå. men vaddå det är inte lung och ro i tysta vrår som är grejen. inte om somrarna. inte alls.

fast nu längtar jag efter tåg. efter berg som kulisser, särskilt sorts svalka och hemmasommardofter. veden, mamma har sagt att det finns.

idag kommer diskettexterna upp. det är inte mycket, men lite spår av eld i det. sockerdrickalänken till höger funkar.

korpulente mannen med pälsmössa och saxofon med trasigt rörblad, är utbytt mot en lite längre man med klarinett, utanför solna-centrum-ingången, mot bussarna. det låter så många gånger bättre, inte som en cykel i uppförsbacke.

jag har hämtat ut mina biljetter idag, till dalarna i helgen. ledigheten har löst sig också. jag längtar hem efter dofterna. biljettbokningskoden var sommar på franska (som jag minns det), sedan samma siffror som min portkod omrörda, sedan ett e som jag inte kan placera. men jag vet inte det kändes som en blinkning.

jag har svårt med tempus idag. lustig grej, lustig grej att snubbla kring. nu stänger biblioteket. då måste vi gå. hejdå.

jag trodde jag hade lagt av med skulden. men det har jag inte. jag bär den vidare. jag försöker gå fri från allt som hänt från allt jag varit. det är jag inte.

och jag går runt och tänkter, halvt på riktigt, halvt som ett dåligt ståuppnummer, att jag verkligen borde köpa en trisslott nu, för ödet owes me one.

jag kunde inte sova, sedan kunde jag det, men vaknade vid åtta av ingenting, hade tänkt ta sovmorgon men såg en tvåtimmarsfilm om andra världskriget istället. hade tänkt fika på konditori wigo som en fristad men de hade stängt. hade tänkt lägga upp halvgamla texter från diskett på biblioteket, men de hade stängt. tog ingen cdspelare med mig tänkte jag måste klara mig utan annars är det inte på riktigt. mensvärken kommer tillbaka. jag har ingen botten. (till titel/loop)

efter jobbet fredag kväll. seven eleven hörnet sveavägen, odengaran (vid stadsbiblioteket). igår var pappa pedagogisk och gav mig en chock så fint att det inte var förrän idag, när studentflaken skränade skräpade släpade åkte förbi på birgerjarlsgatan, som den föll ner/fram.

jag har inte tagit studenten jag har inte tagit studenten, dethär är ju inte så bra.

på utvecklingscentrum har de räknat på riktigt. med alla olika regler och direktiv. det saknas 50 poäng. för historia a är två gånger och estetisk verksamhet har de kommit på är bannlyst från såna slutbetyg. jag saknar 50 poäng. så nästa fredag ska jag, om jag är ledig (chefen sa, det får du faktiskt fixa själv, jag har jättemycket att fixa, och jag försökte ringa cynthia, chefens kusin, men hon svarade inte, och nu på vägen hem råkar jag ha hamnat på andra sevenelevenet där hon jobbar timmar, och hon jobbar nästa fredag, hela dagen och hon är liksom extrapersonalen.) jag måste få ledigt, för annars rinner ett år till åt sidan eller jag vet inte åt vart det bär eller rinner. nästa fredag ska jag tenta av slumpmässigt utvald datakurs, skit i om jag klarar den för godkänt eller inte, och få ett slutbetyg utskrivet och påskrivet av rektor, mamma och pappa ringer och kollar och fixar och är backup.

de säger att jag har fallit mellan stolarna och vill hjälpa till och jag vill. jag vill. jag

låten på inflyttningsskivan heter happy happy, den som kommer efter maia hirasawas (fantastiska) parking lot (hitta henne på myspace, det går). så nu sjunger de happy happy och spelar trumpet.

jag får ont i magen av att allt blommar samtidigt, medan jag inte vet vem jag ska vilja visa det för, vems skull jag ska spara det i huvudet. det blir för mycket för att skilja dofterna åt. jag uttalar blomnamnen i huvudet, vitklöver, fläder, kärringtand, gökärt -ört? vad heter den? den där lilla, lila som går att äta?

han som ber om sprucken korv eller utgångna grejer,  bad om dubbla påsar att ta den trasiga korven i idag. och så gav han mig en tystlåten monolog, som jag fnissade åt fem minuter efteråt. återberättad: han hade korvpåsen i fickan igår och det blev kladdigt i hela fickan, men det var gott och han åt upp alltihop, fickan också, men det var ju fickpengar där i (här missade jag nåt som antagligen var ett sedan-fick-jag-ju-lov-att-åka-till-sjukhuset-parti, för nästa sak jag hörde var) och det blev ju bra, men ingen lobotomi fick jag den här gången heller.  

och nu står brandbilarna jättelänge och väntar vid rött ljus. elden kanske ångrade sig. de har stängt av sirenerna, står kvar.

stockholm är ytligt och somrigt, stort, litet och allt detdär. nu pratar brandmännnen med högstadieelever, en kvinna med kostym och ryggsäck går förbi dem, videofilmar, kanske trafikljusen. brandbilarna rullar igång. barn pratar bakom min rygg. hem och koka soppa, hålla oron från att bli vildvuxen. stockholm tar studenten, allt strulet slingrar, jag ligger ett par steg efter, nu igen.

ps. chefen sa inte jättemycket att göra. han sa jävligt mycket. jag skulle gissa att hans snitt på att säga jävligt är 0,75 ggr/mening. ds.