Det mörknar. Det var bara några timmar sedan jag vaknade. Råkade ligga och läsa halva natten (tills morgontidningen hade kommit) i en bok som jag i efterhand inte vet vad jag ska tycka om, och som slutade att slackersnubben fortsatte vara halvsluskig men hade hittat meningen med livet i en pladdrig sorts demokratisk socialism och sin snygga socialistflickvän. Det skulle vara kontroversiellt på något vis. Och det kändes kanske mest som, ja ja ja, USA… Och det kändes kanske som sånt som Erlend Loe skriver och som är fint vid första anblicken, men den halvsarkastiska och grabbiga fyndigheten (nästan alltid förenat med märkliga specialintressen och ofta med drogliberalitet) lämnar nån sorts fadd eftersmak. Igår pratade jag om Sjölin med bergshamrastammislåntagare som jag har för mig heter Boklund. Apropå fin, fadd fyndighet (utan grabbig drogliberalitet, men nog med halvexcentriska karaktärer med specialintressen). I den amerikanska boken talade folk om för karaktären hela tiden att han var märklig. Han var inte så märklig. Nu håller jag på att bli riktigt skeptisk. Nu känner jag mig ganska excentrisk i jämförelse. Men det har inte så mycket med sanningen att göra. Eller kanske med att jag sitter här i mjukisbyxor och bara har ätit frukost.

I alla fall är det dags för hemtentavecka nu igen. Artonhundratalet. De verk jag ska jobba med är Fröken Julie, Madame Bovary och Pappa Goriot. Artonhundratalet som vad kallar man det… familjeepitetens århundrade.

-

Månadens favoritgrej, rent språkligt, är ord som innehåller s och c (gärna i kombination med i). Klassicism är ett praktexempel, socialisering inte pjåkigt heller. Man kan ha en teori om att det hänger ihop med min syn på livet och på… jazz. Jag föredrar kontuiniteten, jag vill ha upprepningen, och subtila, men kännbara förändringar.

Artonåringarna är trötta och tar kort på varandra framför Seinfeld. Imorgon åker de tillbaks till Dalarna. De har köpt rosor åt mig på hötorget, för ’det är Harmony’.

Jag trodde jag skulle ha ledig dag, men de ringde imorse om jobb och det kunde jag ju, och så kom jag på att jag ju hade kvällsföreläsning sen. Den var om tidig arbetardiktning och Nils Holgersson (eller svensken och djurskyddet). Det borde ha varit intressant och bra, men var ostrukturerat och segt. Jag ritade abstrakta mönster och bet mig i fingrarna för att dämpa rusa-därifrån-impulserna. Önskar att alla som skulle hålla föreläsningar gick en retorikkurs och tvingades disponera tydligt. Och den vetenskapliga metoden på samtidshistorian har satt sina spår. Överskådlighet. Transparens. 

Jag läser Gösta Berlings saga (började idag, det är mycket kvar, men) jag gillar nånting med den. Landskapet och ursinnet. Jag satt och läste i soffan i lunchrummet i Bergshamra innan föreläsningen och trodde jag skulle frysa sönder. Tuppskin. Blaskigt te med mycket socker i för att inte skaka och inte somna.

Jag vet inte hur det låter eller hänger ihop med resten, men jag är ganska munter. Truly. Det kanske är rosorna. Harmony(?)

Tre artonåringar har förfest med folköl och mobiltelefonmusik vid mitt matbord. Samtidigt äter jag morotssoppa framför datorn, där jag organiserar stoff (jag hatar ordet stoff) för två hemtentor. Väntar på att de ska åka in till stan, så jag får ro att läsa.

Eftersom jag inte läser världslitteraturen kronologiskt är det Madame Bovary som (jag har tryckt i mig i helgen som) får mig att tänka på Doris Lessings Gräset sjunger (som jag läste på komvuxengelska) och inte tvärtom. Idag har jag läst Fröken Julie. Känslan jag får är kväljande kvav. 

De innehåller (alla tre) så mycket kvinnlig inbilskhet som blir kvinnlig bitterhet och som leder till hopplöshet, hopplöshet, undergång (död). Hur hantera att så mycket av den tunga litteraturen illusionslöst eller självgott visar avsmak för och/eller häcklar och förlöjligar sina objekt? Jag förstår inte. Jag förstår att att skriva om lätta, beundransvärda, vackra människor lätt leder till att det blir sånt som står på Romantik-hyllan på biblioteket och får snirkliga titelteckensnitt och bara attraherar gamla damer, men…

Jag förstår inte Madame Bovary. På lektion sades det att Flaubert ville på ett vackert sätt beskriva det som inte förtjänade det. För att briljera med sin skrivkonst eller häckla, för att visa på den oerhörda fulheten hos medelklassen eller samhället. Jag förstår inte hur man kan göra det, har svårt att skilja författaren från texten, språket från karaktärerna. Allt detta som man Givetvis ska uppfatta, att Jaja, när han skildrar hennes känslor genom att skriva högtravande om att hon lider så är lidandet henne och högtravandet en del i karaktär, men orden och urvalet är författarens eftersom hon inte har tillgång till ett sådant språk eller tänkande. Jag vet att dethär är ganska littvet I-internt och inte allmängiltigt.

 

Jag har funderat lite på att ställa de (orimliga) kraven om uppriktighet och sanning(ssträvan) på min egen blogg, eftersom jag inte kan kräva det av någon annan. Det verkar ansträngande, och i slutändan omöjligt, men intressant.

Hittade telefonen i jackfickan, de enda som ringt var Folktandvården Djurås. Märkligt.

Solna bibliotek. 19 november. Jag har tänkt att det blir mysigt med jul. Men idag… Idag har de kört igång julmusiken. Noel Noel på smäktande altsaxofon, O Helga Natt med både solist och kör. Och känslan som sveper över mig är… trötthet.

Banalbloggande, over and out.

Jag har börjat få ordning på ulltyget som ska bli jacka. Ikväll har jag sett temakväll fjortis på tv samtidigt som jag har tråcklat, nålat. Och de billiga symaskinssömmarna blir så fina mot tyget. ‘En kärlekshistoria’ hade jag bara sett bitar av innan. Jag skrattade nån gång högt med mig själv framför tvn. Kände mig uppsluppen eller som en vettvilling. Innan dess fixade jag sladden till lampan jag inte har orkat fixa på ett år. Nu är den skarvad och prydligt upphängd. Dimman har tjocknat här utanför. Jag är helt lugn. Det tickande och rivande har stillat sig.

Nån gång ska jag skriva ett blogginlägg om känslomässigt nischade bloggar. Kanske gör jag det nu, lite kort. [i efterhand anmärkning: lite kort? höhöh] De gäller som underkategorier bland personliga vardagsbloggar. Klatschigt formulerat: Det finns Deppbloggar och det finns Peppbloggar. Jag skulle kunna ge mig på att gissa att många blogg-/ internetsdagboksskrivare går från depp till pepp. Det har med skrivvanor och imageskapande att göra.

Exempel på deppblogg: "dethär skakandet ohmy det stör mig./ dethär skaaaaakaandet/ oh my oh my det stör mig detdär locket/ som installerats i halsen oh my /ohmy som gör det svårare att andas/ det är mina axlar som skruvats åt/ mina käkar som skurivats åt som/ spänning som spända som spänt/ jag ahr skrivit tio sidor skitdikter idag/ ingenting jag vill publicera" (Källa: min sockerdrickadagbok, mars -03)

Som exempel på peppbloggande hos mig hittade jag inget blogginlägg, istället, bit ur dikt, från november -03. "viskar "personlig revolution" ler lite. hjärtat/ vinglar upp i halsen. jag har stjärnhimlen/ på min sida / och att jag tål mer än jag trott att jag tål/ Ja jag tror att jag tål deras villavrede. den kommer/ regna över mig. men jag tål mer än de tror att jag tål/ och jag minns hur man ritar hjärtan, jag kan böja mig/ över bröstkorgen höra, jag har rytmen kvar"

Det handlar (alltså) om att utmåla antingen sämsta tänkbara eller bästa tänkbara bild eller scenario.

Det jag har börjat irritera mig på (men som nog ingen jag känner behöver ta åt sig av) är peppbloggens problem med trovärdighet. Man kan finna tio inlägg i rad (skrivna med några dagars mellanrum) som säger ‘jag känner mig stark nu, jag är lycklig nu, jag känner mina egna tillgångar och begränsningar, allt ska bli fantastiskt, jag klarar det här/allt’. Det går att gissa sig till eller begripa att ett sådant inlägg är en produkt av att först må dåligt, sen må bättre och då tänka ‘jag vill och ska aldrig må sådär igen, för jag känner mig själv nu, jag känner mig stark…’ Och läsaren kan tänka okej, bra, you go girl! visa dem bara! Sedan går det ett par dagar och det kommer ett likadant inslag till. Och nu skulle jag vilja infoga en bild/ ett diagram (som jag bara ska svänga ihop i paint först)

De röda kryssen (som jag befarar är nästan omöjliga att se) markerar det ungefärliga känsloläget för peppbloggaren vid skrivandet. Motsvarande för deppbloggaren skulle vara (djupt blå kryss) längst ner i vågdalarna. Bilden som skapas är ensidig, och talar dessutom om människans oerhört korta känslominne. Att jag för en vecka sen tänkte att jag skulle göra allt annorlunda och sen gjorde samma saker är inget hinder för att jag idag ska säga och tänka att jag framöver ska göra saker annorlunda, och sen göra likadant igen. Det talar inte för nån vidare utveckling, av människan eller av det individuella livet.

Men kan man då kräva av bloggaren att hon (eller han) presenterar en respresentativ och ’sann’ bild av sig själv? Givetvis inte. Kan man kräva av bloggaren att hon ska sätta sitt imageskapande åt sidan? Givetvis inte. Kan man kräva att bloggar ska vara uppbyggliga, men samtidigt välbalanserade? Nej.

Det enda man kan kräva är kanske att jag funderar på varför jag läser dem. Eller kanske varför det är bilden av stillastående eller upprepning som gör mig irriterad, och fråga mig vad jag håller på med egentligen, med framstegsdyrkandet, framåt-uppåt-tänket.

Böcker på lånekortet, Solna: 40 (Stockholm stad:2). Timmar sömn inatt: 5. Genomsnittlig sömn/natt den här veckan: 7 timmar(?). Genomsnittlig stressnivå: Lite för hög. Genomsnittlig känsla av mening: Lite för låg.

Sammantaget: lite för många timmar att jobba, lite för många nätter med kurslitteraturläsning mellan 00 och 02, lite få timmar att sova. Lite för mycket halkiga vägar och gråväder för att man ska vara lyckligen sprudlande happy…

…men det brukar jag ju inte vara ändå.

Om att sakta bli någon annan:

Jag har köpt återfuktande nagelbandskräm. På apoteket i en oerhört liten tub. Jag vet att jag nån gång eller flera gånger har stått på apotek och tänkt att att ha en särskild kräm för nagelbanden är en lyx. Lite föraktfullt har jag tänkt det, som en symbol för nån slags överdriven fåfänga eller konsumtionssamhället. Den är bra, nagelbandskrämen, det slutar spricka och svida och torrfnasa sig.

Om något annat (typ den genompsykologiserade människouppfattning jag bär på):

Jag försöker att leta mig fram till mitt kall, eftersom ingen verkar kalla mig. Det omöjliga i det att jag vill göra något som betyder nånting, men inte vågar ha människor som dagligen är beroende av mig. Statsvetenskap har jag tänkt i ett par dagar. Idéhistorian har fladdrat i ögonvrån. Nu tänker jag socialantropologi. Det är forskardrömmar som jag har och när. Drömmen om att skriva böcker som står på O-hyllan på biblioteket (inte juridik) och om att sitta i nördiga panel- eller fåtöljsamtal på kunskapskanalen. Att vara sakkunnig. Ytterst är det förstås drömmar om kompetens och överblick, om bekräftelse, om sammanhang. (Jag har en högstadieunge i mig som säger att det helt enkelt handlar om att visa dom, det gör det också.)

Jag vill se de stora sammahangen, som (om det finns sådana) är oberoende av ideologier och värderingar, eller (i annat fall) hitta en ideologi och värderingar som får mig att vilja kämpa för någonting. Jag vill kunna placera mig själv och min samtid i en förändringsprocess, inte i ett ständigt slutande nu. Jag vill bort från den avgrund som det historielösa och kontuinitetslösa tänkandet sätter mig vid. Och sånt. Jag tror jag har skrivit det här förut. För jag vet vad jag längtar efter. Jag vet inte var det kan bli nytta av det, vem som kan ha nytta av det, vad.

 

Snö faller. Regn faller. Tider går. Jag försöker samlarna tankarna, samla nånting. Kanske förmågan att säga ‘nog nu’, släcka lamporna. Att jag har försökt mitt för idag. Säga det som att eller som om jag vore klar.

Apropå artonhundratalslitteratur och eskapism:LibriVox. Gratis amatörinläsningar av litteratur som copyrighten gått ut på. Amerikanskt, tror jag. Första kapitlen av Pride and Predjudice lästes av en man med en fullkomligt förtjusande british accent. Man kan spela tetris och läsa kurslitteratur på originalspråk, samtidigt!

(Fast det är klart att läsupplevelsen inte blir på samma sätt, och att det är lätt att blanda ihop karaktärer och försvinna bort i tanken, och sånt, men grejen, jag tycker det är en sån fin grej.)

Har rivmärken på armen efter knappnålar. Ohlssons tyger hade ombyggnadsrea och jag köpte två meter ylletyg. Sen började jag klippa utan att ha en plan som var mer färdig än ‘jacka’, som vanligt. Ett par dagar, hundra provningar och omnålningar senare har jag sytt tre sömmar och nästan bestämt att jackan ska ha huva, och nån slags fickor. Jag har jobbat i solna idag. Kollat i och lånat sy- och mönsterkonstruktionsböcker. Alla som finns där (hylla Qcc eller Qccc) är tryckta mellan 1975 och 1990. I dem är det täckjackor med landskapsapplikationer, högt skurna baddräkter, formlösa trikåklänningar, västar med skinndetaljer och fransar.

1800-talsromanen verkar vara bra i eskapistiska syften. Jag läser pappa Goriot och är inte särskilt känslomässigt engagerad i den, men jag börjar läsa och efter ett par rader sjunker pendeltåget och självmedvetenheten bara undan. Hittills har jag inte missat mina stationer, men det skulle mycket väl kunna hända. Man kan dra paralleller och hitta förklaringen i min lillgamla barndoms förkärlek för misär- och rikedomsböcker (den lille lorden, barnen ifrån frostmofjället).

Ikväll har jag ätit pepparkakor och druckit varm choklad, sett en gammal klasskompis på tv, några andra på facebook. Folk har barn. Folk är förlovade med folk jag var på konfirmationsläger med. (Folk är statister med bar överkropp.) Jag blev lite känslosam när han som åkte ur idol stod längst fram på scen i sin lite för stora bruna sjuttiotalskostym med sitt lite för stylade lockiga hår och grät. (Han såg ut som min drömkille såg ut när jag var tretton, minus kostymen.)

Framtidsångest. Ineffektivitetsångest.

Vad jag längtar efter den dag när jag har lärt mig tillräckligt, eller inte orkar fråga mig mera, och världen slutar svaja som en gungfly kring mig, snurra som nåt oupphörligen föränderligt och ogreppbart, vara obestigbar.

För det är som att åka x2000tåg och försöka fokusera på banvallen, det är som att åka lekparkskarusell. Det är vilken metafor som helst för att inte kunna fästa blicken.

Allt jag gör är eller borde vara moraliska ställningstaganden att bygga system av, varav det ska gå att bygga mig ett åsiktspaket, en världs- och människosyn och ett sätt att prioritera. För den här världen måste prioriteras. Specialisering är ofrånkomligt i överflödssamhället (säger besservisserrösten).

Jag vet vad jag tycker om barnarbete och dödsstraff, men vad kan jag ta till mig, vad tycker jag på riktigt är berörande, vad tycker jag på riktigt är viktigt? Jag har fått för mig att engagemang av fel orsaker är mer förkastligt än inget engagemang alls, och det är förstås bekvämt, så kan jag sitta på mitt arsle och bara medvetandegöra och medvetandegöra mig och bli yrare och yrare.

 

(Och för den läsare som upplever inlägget som splittrat: ja, det handlar om ungefär tusen olika saker, men sånt händer.) (Och jag hann inte läsa i don quijote som jag borde, och sen gick lånetiden ut, och jag ångrar det för det har hänt förut och nu händer det igen att jag skulle vilja kunna skriva om jävla väderkvarnar.)

Inatt låg jag vaken med en splitterny förkylning och såg himlen rödbrun och den första snön. Nu sitter jag och googlar på huskurer och försöker komma på nåt sätt att slippa rå vitlök men ändå bli okej. Sjukvårdsupplysningen säger att allt är farligt, eller overksamt. Att överdosera c-vitamin tillexempel, farligt. "Men allt är farligt och sen dör man" säger blasérösten i huvudet.

Jag är dålig på att vara skeptisk mot kunskap. (Läs: inte sjukvårdsupplysningens kunskap, men av föreläsare/facklitteratur förmedlad kunskap.) Jag är på nåt sätt så tacksam över att nån vill ge mig nåt som kanske kan göra mig mera hemmastadd (i världen/den akademiska världen/sammanhanget) att jag bara vill ta emot och infoga. Eller så är det helt naturligt. Först inlärning, sedan positionering och ifrågasättande. Gentemot moderater och antifeminister är jag inte tacksam. "Jajaja, allt är helt naturligt och sen dör man."

Och sen dödligheten "Haha, ja den var lätt! Alla har dödsångest, och sen dör man."

(Gick till ordboken för att ha mitt på det torra och den sa: "Blaser/ad - som på grund av övermättnad är svår att roa eller glädja." Formuleringen är genialisk. Jag skulle vara beredd att applicera det på hela den västerländska civilisationen, om jag orkade.)

00:30 Vinden river i huset. Det är november och natt.

Idag (torsdag) har jag skickat in hemtentan med den ytliga Shakespeareanalysen som tog över mitt liv i en vecka. Den blev inte helt lyckad, men den blev gjord. Istället för att känna mig fri ikväll och fira med slöTV gick jag på kvällsföreläsning. När jag kom hem såg jag inte ens på Medium utan sökte på nätet efter kurslitteratur, gjorde reservationer, listor. Det är behovet av att ordna och av att känna att man utvecklas. Eller av att fly? (från vad? från ensamhet och andra drömmar, som det aldrig blir nåt med. vem vet, vem orkar gräva djupare? nej.) Nej. 1600-talet gjorde mig entusiastisk.

Alfabetisering är mitt favoritord, och det är mjuka filtar av gammal jazz att svepa in alltihop i.