Ok. Hamna kommer aldrig att bli sanningssägarbloggen, kommer alltid ha drag av imageskapande, namedropping och mer eller mindre långsökt teoribyggande. Och jag viftar bort det med ursäkten att allt ‘offentligt’ skrivande alltid lämnar sanningen/verkligheten utanför och blir litterär konstruktion. Så. Konstruktion:

Första tråden: Igårkväll var det temakväll minnesförlust på tvåan. Jag satt med jackan och teven igen. Det var dokumentär om en man som vaknade på ett tunnelbanetåg utan minne. Han hade varit börsmäklare, levt nån slags jetsetliv. Speakerrösten upprepade att han efter minnesförlusten var som en nyfödd, såg allting på nytt. En överdriven formulering, men visst han hade barnets naiva leende, förstod inte ironi, verkade ha det knepigt med sociala konventioner och pratade ogenerat filosofi med sin far på blanka eftermiddagen. Det gjorde av nån anledning att han mest umgicks med tjejer, och att han fick något lätt otidsenligt över sig.

Andra tråden: Svenska dagbladet låter (bland annat) en strindbergforskare uttala sig om det senaste årets litteraturbråk eller författarfejder (här). Infantilisering, kommersialisering och brutalisering, säger han. (Om media förstås, och man ba wow, nyskapande tanke! Eller jag menar…) Han har ju inte fel, men upphöjandet av det strindbergska känns… lite sådär. Argumentet är att på den tiden handlade debatterna om Oerhört Viktiga saker (litteratur, religion, politik). Och skyll allt på media. Skyll allt på det. Vem skulle lyssna på Strindberg idag, eller hur vettig skulle han låta?

Kanske kan trådarna tvinnas(/tvingas) samman (och vävas och sys till en säck att knyta ihop (och länge leve den fyndiga frodiga fryntliga formuleringsglädjen? jag menar…)) … min eventuella poäng har att göra med tidsanda och dess konsekvenser. Romantiseringen av något svunnet ställer mig i en position där jag tydligen måste försvara den här tiden. Jag orkar sällan läsa författarbråkartiklarna, men jag vill inte heller ofta diskutera existentiell filosofi om eftermiddagarna. Strindberg i vår tid vore lika vilsen som amnesia-mannen. Vad verkar jag alltså göra? Verkar jag säga att det är en informationsflod vi stiger ner i och att inget annat är möjligt än att känna det forsa kring benen och vara medveten? Verkar jag säga att de stora frågorna ska lämnas åt tonåringar och de överförfriskade och hållas utanför media? Verkar jag sälla mig till skaran som länge talat om ideologiernas död? Jag vet inte.

Jag vill säga det enkla att dåtidens debatt inte längre är gångbar. Det är inte värt att drömma om barockpoesi, tala om Strindberg som om det han sa gick att ställa mot det som sägs idag. Det krävs ett annat sätt, en annan vinkel. Och visst vore det nåt gulligt, fint över det om alla fick tillbaka sin barndoms naiva leende i vuxen ålder. Men på nåt sätt vill jag, och vill att andra med mig, ska, inte kapitulera inför, men inse oss tvungna att förhålla oss till tidigare nämnda banala informationsflod och rådande komplexcitetsföreställningar. Att åstadkomma något utifrån dem, snarare än i en dröm om något annat.

(Eller så borde jag flytta ut på landet, för att bli naiv och lugn och skriva helt andra teorier.)

-

Läst ut sista Harry Potter nyss. Upplevde den som mindre våldsam än de tidigare. Kanske mest pga förväntningar. Kommer antagligen (jag har ju mina litteraturbloggskomplex) skriva mer utförligt om den, förr eller senare.