Tisdag.
Jag håller inte med mig själv. Om att den samtida polyfonin bör vara alltings utgångspunkt. Jag tycker… jag vet inte. Jag hade skickat iväg en text till nån slags tävling. Jag har fått ett nekande svar med en kort kommentar som på ett så säkert sätt (att det nog känns pinsamt) avslöjar mina problem både med skrivandet och världen. För det hänger ju samman. Det är min längtan efter, som är en rädsla för, allvar och fördjupning. Det är mina längtnar som samtidigt är rädslor, om igen och överallt och hela tiden.
