Klådan smyger sig på, så som den gjorde i slutet av det jag skrev sist. Allt tydligare efterhand, när jag försöker läsa Kafkas processen bara för att jag vill ha läst den, när jag läser arkitekturboken jag fick och hela tiden kommer på mig själv med att väga för eller emot i huvudet. Det blir som att innan jag har läst ut den måste jag ha bestämt mig för om arkitekturen skulle vara mitt kall. Jag ritade ett pepparkakshus. Det var enkelt och blev lite skevt, men fint. Vi träffar släkt och äter, gör annars just ingenting om dagarna. I det tomrummet höjer meningstvivlen rösten. Varför ska det ritas fler hus? Det har ju redan ritats så många, och vissa är riktigt fina, man kan väl bara bygga fler av dem? Varför ska det skrivas fler böcker? Det har redan skrivits så många fler än nån kan hinna läsa, vissa är riktigt fina, man kan väl säga till folk att läsa dem?

(Så… den roll som finns över är recensentens? Fast vi drunknar i recensenter. Den roll som finns över är medmänniskans, vårdarens, tröstarens. Det har aldrig varit min grej att vårda, trösta.) Imorgon far jag tillbaks till stan, ska jobba lite. Då kan jag sänka ner tvivlen igen, som i en sorlande flod (av kollektivtrafik och mellandagsreor, gratisblaskor, egen tv med många kanaler, allt sånt).