I förmiddags på möte i institutionsbiblioteket. Solskenet och de stora molnen jagade varann lågt över himlen, bländade in genom fönstret. Som ett löfte om ett hopp om föränderlighet (och vår). 

Jag skulle kunna/vilja bo i ett sånt gammalt bibliotek med svängda trappor till balkonger eller avsatser och inbyggda hyllor i mörkt trä. På blocket.se säljer de inga murriga institutions- eller privatbibliotek. De säljer annat. Jag kunde inte bo i ett gammalt missionshus. Det här krossar mitt hjärta: 

Fotot måste vara konst, och här är annonsen.

Jag får vänta på min pendel på centralen, fryser och går in på pocketshop, ögnar igenom hyllorna. Köper Tove Janssons Lyssnerskan i billigpocket. Kommer, när jag slår upp den på perrongen, ihåg att jag läst de första två novellerna förut. Läser den första igen ändå. Är lite otålig, okoncentrerad,  får ändå svidande tårar i ögonen. Bläddrar lite, läser Barnbjudning. När tåget bromsar i flempan svider ögonen igen. Det är så kargt och kantigt, ensamt och fint.

Hemma staplar jag disk upp till vattenkranen och på köksbordet, stuvar tröstmakaroner, tittar på andra moln som drar över en himmel. Lyssnar på loney fast jag alltid gör det, för det funkar. Suckar över livet. Det är kargt och kantigt, och ensamt, och fint.

Jag gör som jag brukar, önskar mig ett hål i tiden där jag kunde krypa undan, så att jag inte skulle behöva missa världen och men ändå skulle hinna läsa alla tjugo nöjesläsningslån jag har hemma, och all kurslitteratur som verkar så bra och som det är bråttom eller försent med. Kanske önskar jag mest att jag inte satt på jobbet - i ett hus av böcker, men utan möjligheter att läsa just nånting. Solen och blåhimlen gör sitt allra bästa utanför. Allt är möjligt och ganska vackert, men det finns inte tid.

-

Men tid är inte nåt man har utan nåt man tar sig (och andra klyschor). I en hall säger nån att hennes blogg handlar mest om filmer eller tv-program hon sett, och att hon hatar självutlämnande bloggare som ba bla bla bla idag har jag tvättat strumpor och annat intimt. Och jag knöt skosnörena och blev, utan att säga ett ljud, obstinat. Så det är söndagkväll och nu blir det lite mindre omskrivningar och kulturkreddkåthet:

Imorgon tvättar jag strumpor, och trosor, och annan tvätt. Idag på jobbet var jag ganska grinig. Jag har trott att jag varit på väg att bli kär i en kristen genusvetare men det var önsketäkande. Jag oroar mig över mitt förhållande till maten - det är mycket tröstätande i vinter. Jag har en skitstor disk som väntar på att diskas. Igår sydde jag upp en klänning, dansade mig svettig och kände mig snygg. Jag har hundra sidor kvar att läsa till imorgon.

Fast vad är intimitet och vad är ärlighet? Såhär då(?): Jag är mer trött på den som alltid vill hålla ryggen fri, än den som skiter i det och bara brölar på. Det finns en massa klyschor om det och det ängsliga Stockholm. Men nu ramlar det i huvudet in drösvis med invändningar och anklagelser, jag kan över huvud taget inte hitta några giltiga åsikter längre. Eh. Så, eh, ärligt talat det ärligaste jag kan just nu är: imorgon har jag tvättid. Nu ska jag koka ägg.

Jag känner mig främmande. Tar på mig uppgifter, skriver att göra-listor, inköpslistor, bockar av, handlar, använder rabattkuponger men ville nog helst bara lägga mig ner, lägga mig platt, luta mig inåt. Mot det molande, lyssna på det, vara stilla, försöka höra om det har rätt i vad det molar om.

Idag sov jag länge, vaknade ändå med förkylningsstickande hals. Nicolai Dunger sitter i radion och säger att man måste gå sin egen väg och så får man se vars man hamnar.

Jag ville skriva om manlighet, när jag först läst bok om ensamma norrlandsmäns kärlekslängtan, och sen sett obegripligt kulturdebattprogram på svt som skulle debattera det. Men det blir inte mycket mer än ett tips och en fråga: läs boken, den var fin, och var det nån annan som såg BOC, var det nån som förstod nånting?

Romantiserade tankar om norrland(/norrländska) och att komma sig för med att göra saker snurrar i skallen.

-

Jag gör en provisorisk uppdelning av mänskligheten mellan de som gillar köttig/köttslig/kroppslig litteratur och de som inte. Jag gör det inte. Det är säkert ett tecken på att jag förnekar nånting.

Det är lågtryck, regn i luften. Nattsvarta himlen brunrodnar lite. I närmaste huset på röntgenvägen är lampor tända som skriver ett spegelvänt F (as in flempan). Jag har bjudit på mat och te, dialog och monolog, slutligen uttalad förvirring. Kort promenad till sista pendeln. Nu är jag för vaken för att sova, för sovande för att läsa. Det är januari, härifrån vet jag inte just vart någonting tar vägen, annat än att det fortsätter som vanligt, jag vet inte vart det tar vägen.

Jag gömmer mig. Jag önskar att jag slutade gömma mig. Jag försöker att skriva tentan utan att jag ska märka att jag gör det. Det betyder att jag äter en massa godis och att den blir dålig. Det, och en massa andra saker gör att trycket över bröstet inte släpper. Jag försöker gömma mig. Grannens hundar skäller. Det är mörkt, skitmörkt ute. Det är som vanligt. Jag vill sluta ögonen, tänka på tallar eller klippor och sjöar eller hav. Långt bort. Solsken och en påhittad, ljuv, sommar som aldrig tar slut. Fåglar, insekter, knott.

Snart emigrerar jag till drömmen om en öde ö, en stuga med både kvälls- och morgonsol. Hackspettar. Tallarnas stammar roströda i kvällsljuset.

 

(Några rader om vinterljus och döden dyker upp i skallen.)

Jag är inte i skick för min hemtenta och för att handskas med texter som "kontrasterar det levandes nödvändiga ofullkomlighet" mot "de döda föremålens rena skönhet". (Det blir väldigt mycket Vad är meningen? Vad är vitsen?)

-

Sen är det helt enkelt, för sen behövs det inte mer än en timmes simning och lite blåst i håret för att göra allt bra.

Efter ett två veckors uppehåll delar de ut DN till mig igen. Är det nån som har gett mig en ny eller var den gamla prenumerationen inte slut?

Idag är jag förälskad i litteraturen.

Hade terminens sista seminarium, och diskussionerna gjorde (förengångsskull) nästan skäl för namnet. Det var Duras och prat om fiktion, sanningsanspråk och ansvar - och helt plötsligt räcktes flera händer upp samtidigt. Jag pratade efter rasten om Steinbecks vredens druvor, jag var osammanhängande, men tänkte i alla fall. Jag har bara hunnit läsa halva än, men gillar den långt mer än jag trodde. Det är ju folkförflyttning, det är en stort tecknad rörelse. Och det allmänna och det enskilda och avsnitt som detta:

"Minnie eller Susy eller Mae, dam bakom bardisken, nalkas medelåldern, vågigt hår, röda läppar och puder över det svettiga ansiktet. Tar emot beställningar med mjuk och låg röst, vidarebefordrar dem till kocken med påfågelsskrän. Torkar av disken i cirkelrörelser, polerar de stora blänkande kaffeurnorna. Joe eller Carl eller Al, ångande i sin vita mössa och sitt förkläde, med vit panna pärlande av svett under kockmössan; sur, fåmäld, tittar upp ett ögonblick när det kommer in en ny gäst. Smörjer stekplåten, smockar dit pannbiffen. Han upprepar stillsamt Maes beställningar, skrapar av stekplåten, far över den med sin grova trasa. Sur och tyst. 

Mae står i kontakt med gästerna, leende, irriterad, på gränsen till ett utbrott; leende fast blicken ser förbi - utom när hon talar med truckchaufförerna. De är vägkorsningens ryggrad. Där truckarna stannar, dit kommer också gästerna." (ur kapitel femton)

Jag hade fått avier för den tjocka arkitekturboken och ett par pocketar Gick till Flempans centrum för att hämta ut dem. När jag på vägen såg att det lyste på biblioteket tänkte jag att jag bara gå in och se om de har the waste land på svenska. I solna skulle det finnas, kanske, en i magasinet hade jag kollat. Och det är ju löjligt att jag aldrig har varit på Flemingsbergs bibliotek innan. För det är ett fantastiskt bibliotek. Taket är lågt och känslan lite trång och nästan överdrivet skol- eller institutionsaktig, men - i det här fallet - skit samma, skit i rummet. De hade T S Eliot översatt, med bifogad cdskiva. De hade Woolfs To the lighthouse på engelska, med lovande förord och introduktion. De lånade jag till hemtenta. Jag hittade de nyutgivna översättningarna av ett par böcker jag läst om och tänkt att ja, kanske. Och de var tunna nog, så jag kan tro att jag kan hinna med dem, så nu tänker jag att ja kanske. Sen fick jag sansa mig. Chockdoktrinen stod på en nyhetshylla, Pamuk stod bland romanerna och väntade på att jag skulle skaffa mig en åsikt om honom, Diski väntade på omläsning, hundratals knappt öppnade fina pocketböcker stod uppradade.

Arkitekturboken. Jag har bara öppnat frampärmen (frasande ljud) och så bläddrat lite. Men jag är sugen. Liksom på allt jag lånade, och en del jag redan hade hemma, och romanen om Sylvia Plath. Åh, bildningshungern. Har inte ännu lyckats välja bort nån av alla kurserna jag sökte till våren. Det värker, jag vill ta alla kurserna, jag vill läsa alla böckerna, jag vill kunna ta all kunskap till mig, plocka upp den med händerna, hålla den i famnen. Åh, föreställningen om bildning som alltings lösning och mål. (Åh, nu vill jag läsa om folkrörelseprojektet.) Åh.

Om alla dagar vore som idag skulle jag skriva tjocka kollektivromaner med förorter med stjärnhimmel och nymåne (för visst är det det den är, den smala skäran), julpyntade balkonger. Dämpad körsång från någon lokal. I dagisfönstren helt upptänt men tomt, på rutorna upptjepat snöstjärnar klippta i papper. Mammorna försöker få storasyskonen att orka gå själva bredvid barnvagnen. Nästan alla bär matkassar. Nästan alla har stora jackor och axlarna uppdragna fast det inte är minusgrader. Men det är fredag i alla fall, man behöver inte skynda.

Minnet mitt står vidöppet (- nån köksdörr står och slår). Jag går på gatorna som femtonåring, som tolvåring, som gammal och blasé. Hundratusen söta, fula eller sorgliga detaljer som tillsammans konstruerar mig, och (samtidigt) ingenting.

För allt blir berättelser, och helt plötsligt ljuger man, kommer man på, mitt i tanken eller mitt på drottninggatan eller mitt i det man trodde var det uppriktigaste ens hjärta förmådde.

Veckans kanske sämst passande ingoogling: "hur bli mindre känslosam". Här finns ingen sån hjälp att få.

Imorse och hela förmiddagen hatade jag livet med skrämmande uppriktighet. Allt var gråa meningslösa rymder att bara falla igenom. Tid att bara vänta ut.

Sen åt jag mat, sen åt jag choklad, sen skrev jag ut hemtentauppgiften och lånade nån bok till den. Och det här var på jobbet, och jag jobbade dubbelpass, och Linnea kom förbi och hon ska börja snart på biblioteket, och jag mindes med lätt vemod första gången jag var på solna bibliotek (dan innan nyår, 2004? det måste det vara) och jag kände mig invand och hemma.

Det var varmt och kvavt som vanligt, men ljuset var milt. Stammisalkisen från igår var knappt alls besvärlig till en början, och när han blev det sen var det ok, då hade jag inte längre hjärtat som trummade och andan högt uppe i halsen.

Igår kväll satt jag och skrev igen och kom att tänka på Thom. Han var märklig och stenhård och jag tyckte hans fräknar var så vackra och han lyssnade på min ångest i Liljekvistska parken (Borlänge) en hel sommar (2002?). Jag hittade en text från 2003 där jag skrev att han ringde mig och grät. Jag önskar att jag visste om det hände.

Men gå hit och ladda ner låtarna från Paris Acoustic Sessions och lyssna (mest på Shift) och känn hur gråt som behöver gråtas närmar sig, närmar sig och kanske lossnar. (Efter 13 sekunder, klarinetten.) Eller se den här, en lite längre version i ett badrum.

Jag sträcker mig efter Grizzly bears allra sötaste (läs söt som ljuv) låtar, som öser sig med stämsång och blås ur högtalarna.

Läser fragment ur böcker med syntetiserande ambitioner, skrivna av medelålders män. Jag försöker ta till mig av uppfattningen om att saker hänger samman. Jag längtar efter vetenskap eller religion som religion igen. Jag tror att där ska finnas nåd för mig.

Det är känslan av att jag försöker gripa mitt liv rätt ur luften. Ett stillastående som är motsats till förankring. Jag skjuter upp allt jag borde göra. Jag tror det är för att provocera fram en reaktion - en äkta känsla - något att kontrastera mot den stillsamma återanvända nedstämdheten och abstrakta existentiella i-brist-på-annat oron.

(Jag borde ringa mamma. Hon skulle säga att det är hormonellt.)

Idag har jag varit på ikea och köpt en ganska liten bokhylla för att vara en bokhylla och en väldigt stor tavelram för att vara en tavelram. Jag fick bärhjälp av Stina, och för en gångs skulle var buss 740 inte helt översvämmad av barnvagnar. Jag har ätit sopplunch i gamla stan med Cecilia. Nu sitter jag framför datorn med nymålade naglar och melankoli.

-

Lägenheten är lagom stor för mig och sakerna jag hade när jag flyttade in. Nu när jag flyttar på en sak måste jag flytta efter eller undan tio, tjugo andra. Det sysselsätter mig en helkväll. Läsa Strändernas svall, läsa Vredens druvor som jag borde? Inatt kanske? Imorgon? Tusen sidor.

-

Känslan med tiden, händerna och sanden. Känslan av att inte ta tillräckligt på allvar. Men det får vara nog. Det får vara nån ordning. Handlingsplan: Tekopp, soffa, bok (kvittar vilken), lugn och ro.

Jag sitter med textfiler om kvällarna och försöker anteckna mig fram till sanningen, men  blir allt mer förvirrad och fragmentarisk. Eller glömmer vad som verkligen hänt för allt jag  tänker om det. Ser inte det enda trädet för all skog.  

Ett irriterande sätt att säga nåt jag känner: Inget blåser som alienationen på den litterära ambitionens glöd.

-

Flemingsberg, skymningen. Sjuåringar och tioåringar springer runt med smällare och små raketer i fickorna på täckjackorna. Hela tiden små tjut och smällar framför eller bakom en. Snön är nästan regn. En (på något sätt lugnande) känsla av att leva på den yttersta platsen i den yttersta tiden. Långt bort, (från vad?) så långt bort.

-

Saker jag önskar mig av 2008: En bättre kamera, mer renodlade känslor (lugn och entusiasm), större skörd av sockerärtor (mindre ohyra), en lägre sorts tomatplantor, uppdaterat ordningssinne, skogspromenader och friluftssemestrar, kärlek.