Det händer att det slår över en, med kraft eller bara svalt, vilket överflödsliv man har. Typ vilken vardagslyx själva vardagen är. Eller så borde det slå över en. 

För närvarande har jag mer än jag behöver av följande, gör anspråk:

• tomatplantor
• paradisträdssticklingar
• maränger

-

Haha, jag fryser och hostar och orkar inte ta mig för nånting. Lucky me. Fler muminböcker? Kanal 3?

Hittade det här:

Såg en hackspett.jpg också. Ihärdig. 

är det jag läst av Joan Didion. Essä- eller artikelsamling, texter mellan 1961 och 2005. Idag blev Didiondagen, hade bokklubben kring den, och på tåget hem läste jag sista sidorna. Och jo jag har läst för mycket för fort, känner mig lite åksjuk och fullproppad.

Här några lösrycka meningar: Att berätta historier för sig själv och andra, för att förstå. Att ständigt se på världen och landet omkring sig som på väg att falla samman och isär. Hon skriver om "den hösten", "den våren" som om de vore de slutgiltiga, vore då undergången faktiskt kom. Kanske gjorde den det varje gång, kanske kändes det bara så. Att vara elegant och skicklig kan ge sken av otillgänglighet, att observera kan verka otillräckligt. Jag vill läsa kompetenta texter, men om det ska vara fakta/facktext vill jag inte bli för känslosam, inte känna mig duperad, jag vill kunna se botten. Ibland vill jag att hon ska uttala ett program eller en tolkning. Den sista texten förklarar eller kanske nästan(?) (nä?) ursäktar avsaknaden av program. Hur man kan vara personlig men ändå nästan osynlig. I stället blir berättelserna (när jag som inte är amerikan och inte var född på sextio- eller sjuttitalet läser dem) först och främst känsla. En liksom både orolig och svindlande känsla av att saker hänger samman. Men att de kommer att, håller på att falla isär. …Och så det där med det upprepade om hennes åsikt om det allmänt fruktlösa i mänskliga strävanden. Jag tar nog inte det helt på allvar, mer som en kall underström en bakgrundston eller så. För dagen. I texterna finns hela tiden det växlande, ett  sammankopplande mellan jag och vi eller ni. Det blir pampigt, jag menar det bra pampiga, och så skriver hon om vindar eller vatten. Landskapet och människorna.

 

Annars påminns jag gång på gång om att man minns långt ifrån allt man läst. Det är trevligt att omläsningar kan göra en glatt förvånad, men kanske mest beklämmande. Som om bildningsprojektet nånsin skulle bli färdigt även om man mindes allt.

Jag har velat fram och tillbaka om det här citatet, men här är det:

"… Nä. Pappan drog ett svart streck över funderingen. Han övergick till det magra kapitlet med Fakta. Nu kom den igen, den hisnande tanken att havet inte hade några lagar alls. Han avvisade den hastigt. Han ville förstå. Han måste komma underfund med havet för att kunna tycka om det och för att kunna bibehålla respekten för sig själv."

Pappan och havet alltså. Kanske är kommentarer överflödiga, det är så uppenart vad/varför jag känner för det, men jag tillägger ändå lite: hur det när pappan ett tag senare uppretat bestämmer sig för att havet har dålig karaktär, och att det är hela problemet, både känns som ett antiklimax och som precis way to go.

Jag har skaffat linser. För att utmana min identitet eller fåfänga. Mina ögon kliar, av det eller av våren. Jag är kropp. Jag är nästäppa. Jag är mikroekonomi. Jag har köpt skor. Jag har stött på beröm och patrull på biblioteket. Jag har sett tre avsnitt Gilmore girls med min syster. Jag är så vansinnigt trött. Jag är kropp, jag har slirat med ögonen i Didion-boken. Vad tycker jag egentligen?

Jag läste Lagom finns bara i Sverige igår och blev lite besviken. Det borde jag ju kunnat räkna ut, att en bok som sysslar med att sabla ner och motbevisa myter ("populära folkliga föreställningar") inte tänker vara särskilt positiv eller uppbygglig. Men när konceptet mest går ut på att nej så är det inte för det vore inte vetenskapligt seriöst att säga eller nej det verkar bara osannolikt kommer jag inte från att jag glider genom läsningen och saknar nån som kavlar upp ärmarna, nån som själv lägger ner jobb eller åtminstone skriver noter*, nån som kan ge ett svar, inte bara en utläggning som med personligt tilltal och några populärkulturella referenser valsar igenom det sannolika och osannolika och i slutändan får en att känna sig lite duperad, men inte klokare.

Gör det bättre själv då!? Är den snobbig, min uppfattning om vad som borde finnas i böcker? Kanske är den naiv, jag vill hitta Svaren. Idag har jag huvudvärk och ett gråväger drar in, annars skulle jag kanske vara mildare. Läser Pappan och havet (igen), och den är så bra! Ganska så märklig och liksom flyktig, men så bra.

*Jag har fått förklarat att förlag hatar noter, men kom igen! Det skapar en trevlig känsla av seriositet.

Här kommer som ett brev på posten för att följa upp den förra posten en liten utläggning om kärlek och föreställningar om människor:

Jag är insnärjd i den logiska/cyniska föreställningen om att förståelse mellan människor är omöjlig. Jag har därutöver en stark längtan efter något som kan betecknas sann förståelse. Jag landar därför i en både rationell och känslomässig tro på att man kanske inte kan, men måste försöka med att förstå. Förståelse betyder ungefär att saker som sägs ska kunna mottas i närheten av hur de avses. Gärna ska humör korrekt kunna avläsas. Mina föreställningar av kompatibilitet (som ofta står till grund för intresse) är föreställningar om möjligheten till förståelse. Det kan röra sig om de mest godtyckliga saker. 

Och vad är fakta och vad är känslor? Min bild av människor har ju så mycket att göra inte med saker jag vet utan saker jag förväntar mig, i goda fall hoppas. Är det Söderberg som skriver (i Doktor Glas i såna fall) ungefär att kärleken består av de ljusaste förväntningar och förhoppningar om en människa? Att tro gott. Drömmen om kärlek är, förutom drömmen om omsorg och att bli vidrörd, en dröm om gott som ska kunna ske, och förutom det drömmen om att någon man tycker är fantastisk ska tycka man är fantastisk.

Och hur gärna vill jag inte ha min bild, hur hårt håller jag den inte? Så gärna vill jag ha den. Jag har kommit på mig själv, kan komma på mig själv med att sortera undan och vifta bort fakta och utsagor som inte stämmer med det jag hoppas på, delar av den jag vill älska som inte är det jag vill älska. Nu är det här ett resonemang på avstånd alltihop, men det bekymrar mig. För visst är det en förenklande faktor, om den bild jag vill se inte måste finnas för att jag ska kunna se den, och enkelt är ju skönt. Men visst är det en försvårande faktor, för jag kommer inte undan, det är sanningen jag vill åt. Jag vill ju inte älska nån som inte finns, stå och gapa efter en massa tomma förhoppningar. Människor…

(Rubriken är alltså en pil, typsnittet inte lämpat.)

-

Ok. Jag är inte särskilt nöjd med ovanstående text. Den ser ut som att jag försöker krama drama ur en sten - dagens sanning är dramafri och jag tänker på sånt som varit och kunnat vara. Jag vet inte om det blir vidare trovärdigt. Och egentligen är jag mer fascinerad över attraktion. "Folk" verkar tycka att det är nåt som inte kan och inte bör analyseras, som bara är - att man bara gillar det man gillar. Jag köper det inte, men ska inte dra igång med en ramsa till, det får vänta.

Jag gick in på hans facebooksida idag, och det sköljde över mig som en våg, gjorde mig låg. Han har varken skrivit eller ringt. Jag kan inte acceptera att han finns och existerar men kan låta bli att behöva mig. Jag försöker men kan inte förstå att det är logiskt, har hunnit glömma varför eller får det inte i huvudet. Han angår mig, då måste jag angå honom? Nej. Nej? Nej. Varken eller.

Det är så mycket som ska hinnas med. Eller vad säger jag? Solen vräker sig ner över oss, trastarna går i gräsmattorna. Det är jobb och ärenden och vänner och tillställningar, promenader. Jag vet inte om Linnea gick hem igår och målade den impressionistiska/surrealistiska målningen, antagligen inte. En man i blå täckjacka satt på marken i sluttningen ovanför tunnelbanan Solna centrum. Backen var kornblå av scilla och han stirrade tomt framför sig. Jag tyckte jag kände igen honom som en av stammisalagarna, solen sken, han hade benen utsträckta rakt framför sig. Den perfekta kompositionen - kombinationen skönhet och tragik. Stora stråkorkestern. Våren sliter och drar i mig. Idag var det kallt så in i märgen, men ändå. I skymningen koltrasten (svenskans koltrast kontra engelskans blackbird roar mig. Det är liksom samma ord, men svenskans är mer precist i båda leden) från skogen här nedanför. Mina grannar, de som har ett tidningsurklipp på utsidan av ytterdörren som det står Pippidagen på ("pippidagen är en dag för sjuka barn som anordnas av Astrid Lindgrens barnsjukhus." säger google (som väntat), jag säger ???) har bjudning ikväll, har spelat hög musik och skrattat. De satt i rummet bredvid mitt och jag kände att jag borde urskulda eller skämmas för min ensamhet. På trapphusgolvet står en ljuslykta på var sida om dörren, med släckta eller slocknade värmeljus i. Nån annanstans kunde det se naturligt ut, men här i det institutionsaktigt aprikossvampade, på det spräckliga plastgolvet i det skarpa ljuset… Som nåt nån har tappat. Egentligen är jag tillfreds, men trött. Sömn är en lyx man ska tillåta sig. Hjärnan, ögonen går på högvarv, vill inte missa någonting. Om förmiddagarna när man kommer ut genom porten på orangea sidan av huset står solen ofta tillräckligt lågt för att lysa genom gräset, få det vara så grönt att allt annat grönt är låtsas, få det se så mjukt ut, som nåt att stryka över, ett djurs päls. Och så rasande fort, stora trädens stora knoppar, som knytnävar fast mindre. Rosenbuskarna på väg att veckla ut sig. Vitsipporna är stora och små, tussilagona stora som maskrosor och maskrosorna börjar stå emot husväggarna.

Igår kväll när jag kommit med tåget såg jag en man i rock som rökte och såg ut som döden, hela han var bruntonad och dammigt blek. En annan man, mer beige, stirrade på tågtidstavlan, lutade mer åt galenskapen, men döden också han. En nervös man med en stor reva i byxorna som bollade med sin mobiltelefon. Han skulle till Flemingsberg såklart, höll upp dörren åt mig på stationen, var vanlig vänlig förortsfulhet.

Annars: Jag har lämnat in ett gulligt arkitektprov, hämtat ut och skickat in betyg för behörighetskomplettering. Det är övervägande soligt, jag känner mig ung.

Som sagt, projekt. Jag har målarfärg på händerna och träningsvärk av ved i halva kroppen, håller på att spåra ur eller har bara roligt. Hur som helst: jag vill vara sysselsatt, jag har knåpat ihop 2/3 av arkitektprovsinlämningen, jag är färdigvirkad med sommarängen, jag har bara börjat riva i gräset runt bärbuskarna bredvid pappas nya kontorhögkvarter. Annars träffar jag släkt och familj, blir åksjuk av bil, suger på bowling.

Dalarna, och jag bullar upp med projekt (rita, virka, lista, måla om liten hylla(?)). En mening som dyker upp och kommer tillbaka i huvudet försöker formulera sig fram till klarhet, den har hittills åstadkommit mitten tror jag, "att tro att man kan häva sig upp ur sin egen subjektivitet". Jag har lite det vanliga problemet med människorna (de är så många!) och deras världsbilder (de är så olika!), tillsammans med det skiftande mellan sällskapssjuka, att hänga mamma i kjolarna och att smyga undan i akut rastlöshet, barnslighet och liksom vuxen konversation, som familjesamvaron har med sig. (Jag är så många/ingen!) Igår kväll spelade vi barngeni, och det var trevligt att konstatera att jag lärt mig en del sen sist, att vi kunde nästan allt det där nu: Japans huvudstad, att avocadon är en frukt och inte en fågel, att Sverige haft Olympiaden (1912) och att de första olympiska spelen hölls i Grekland, att ljud hörs under vatten och vatten kan ha fast form, att elefanter får sina ungar med två års mellanrum, vad Polo hette i förnamn, att Gagarin var från Sovjet.

Jag har flyttat plantorna ut på balkongen och bestämmer, jag tror inte ens det är djärvt, att glasrutorna och huskroppen uppväger frostrisken, att de nog är flyttade för säsongen. I morse var det grått och dant, men dörren ut stod på glänt som om ut emot en trädgård och jag gick ut och kände på jorden där jag sådde häromdagen, fortfarande fuktig. Och nu: Jag jobbar sista dagen innan ledighet, är en sackande tyngd och en stegrande lätthet.

Stockholmsungdomen har påsklov och översvämmar bussar och tåg. Igår kväll på en halvfull buss från Fruängen var jag tredje äldst, busschauffören inräknad.

Som vanligt pendlar det mellan att kämpa en kamp för att förstå tillvaron och ett sätt att flyta med med inslag av impulsen att vilja smäda de som ser på livet, ett vanlig jävla sova-äta-jobba-liv som en kamp. Betyder: ibland känns allt lätt, ibland känns allt svårt, ibland känns det som enkelt att lägga ut texten om livets generella smärta och krånglighet och skillnad, kanske fastslå nåt, ibland känns det helt onödigt. Det är ganska muntert men lite bortom kontroll alltihop.

Jag tänker på att vara människa och på åldrande, dödlighet, är helt existentiell mellan snytnäsdukarna. Den jag tycker mest om just nu är tanken på att vad jag än läser, hör, ser på tv och föreställer mig så är mitt liv ändå bara det som ryms i min kropp. Det är en dålig definition, men jag menar man har och skaffar sig så många upplevelser som känns som erfarenheter men som bara är information, eller just upplevelser (jag menar man läser/tittar, känner det som att man upplever det karaktärerna upplever). De egna erfarenheterna är fascinerande begränsade. Jag har aldrig… varit utanför Europa, fötts nån annan gång än 1985, vuxit upp i en förort eller stad, talat flytande på annat språk än svenska eller engelska, rökt, varit riktigt full eller tagit några droger, jobbat heltid, haft en kuk, varit gravid, bott i annat land än Sverige. Livet man lever är bara ett, fast det kunde vara så många. Historien om en själv kommer förändras, med tid och beroende av vem man berättar för och varför, och när minnen blir minnen av minnen, blir till en mer fast berättelse, men det är en och samma historia. Kroppen befinner sig bara på en plats vid ett tillfälle. Nu är den här. Hej hej tid och rum. När jag tvättade imorse hörde jag bofinken.