Världen är jättevacker och det regnar, jajaja. Jag får in pengar och gör av med pengar. Försöker hålla stilla tiden men den går ändå. Än sen då? Jag blir inte klok på det. Det är inte pms, men jag vill stuva undan det ändå. Stuva undan mig så länge med hänvisning till relevanskriteriet. Den här kluvenheten är inte relevant, den saknar nytta för mig eller för andra, så gå iväg, så låt mig va, så kom igen då.

Många timmars bokuppsättning vid deckarhyllorna, med hundratals titlar som flimrar förbi om och om igen har gett mig allt mer bestämda uppfattningar om just… titlarna. Det finns egentligen inget snyggt sätt att introducera det här. Jag har sammanställt en lista på deckartitlar som ger mig the creeps. (Creeps på fel sätt, bör kanske tilläggas.)

• Dödlig Exit (Jesper Kärrbrink) Krystad språkkorsning. Yay!
• Diagnos: gisslan (Peter Gissy) Oh come on, ordkombinationen, och ett kolon!
• Låt barnen komma till mig (Mikael Bergstrand) Hmm, låter som en bok om en kristen pedofilpsykopat? Känns fräscht. (Ibland tycker jag att titeln är ganska bra, men den Kan inte innehålla nåt bra?)
• Golfskjutaren (Birgitta Carlsson)
• Begravda hundar bits inte (Gunnar Staalesen)
• Dödligt mönster eller Ludde vid gränspolisen (Leif Woxlin) Ok, lite som att säga att buskis är smaklöst, men ändå. Buskis är smaklöst.

Och så en bunt lite djupare eller mer poetiska deckare?

• Skuggor av hat (Ingrid Kampås)
• Hjärtats mörka flod (D R Koontz)
• Smärtbäraren (Åsa Nilsonne)
• Mörk passion (Clare Francis)

Motsatsen till boktips. Begrunda!

Vidare om det med staden och natten och sömnen. Några teorier, om dragningskraften. 

A) (Den här tanken tycker jag mycket om, även om jag tvivlar på den) Staden förvandlas om natten till natur/landskap. Eller går i alla fall enkelt att betrakta på samma sätt som ett stycke skog (som givetvis inte är ett stycke skog utan nåt mycket mer… gränslöst). När landskapet töms på människor fylls de av förunderliga former. Allt det där, motorvägar och bilverkstäder och villaområden blir till synes tömda på funktion, står där nästan som symboler, ikoner. Därtill kommer avsiktliga eller oavsiktliga ljuseffekter. Inte bara lövverken, utan allting, är lövverk att titta igenom, se artificiellt ljus strila igenom.

B) Det kan ha att göra med mina ambivalenta önskningar om att vara i centrum och att befinna mig i periferin.

C) Exklusiviteten. Det avfolkade är (om man inte känner sig direkt hotad eller är mörkrädd) lättare att göra till sitt eget, att se på som sitt eget, sitt eget kära lilla miljonprogramsområde med sina egna kära vidder och berg av ljusa rektanglar från nattlampor och tvskärmar.

Min väntan på mig själv ger inga resultat. Nu börjar det regna, ordentligt, medan halva himlen fortfarande är blå och solen fortfarande nästan tar sig igenom molnen. Ingen metafor alltså, men kanske nåt som har med huvudvärken att göra. Jag är en blank yta. Jag har all tid i världen att läsa men ögonen slinter. Det här skriver jag bara för att skriva något, inget är gravt eller permanent, men jag är förvirrad. Frågor som vem är jag, var är jag, varför? Avsaknad av frågor. Regnet har dragit förbi. Om jag läser ut Didion och börjar på nåt annat? Jag stickar och ser på tv. Min kropp är ändlöst rastlös eller kraftlös. Har ingen hunger eller all hunger. Didions Bönbok för en vän började fantastiskt, nu är den klaustrofobisk. Man skvalpar framåt och bakåt i tid och rum med ett löfte om döden som kommer, snart kommer den, och man får vidriga Warrens ord upprepade gång på gång, om man bara kunde få skaka dem av sig. Fyrtio sidor kvar. Återkommer.

-

Återkommande tanke: New York - The city that never sleeps. Det är en framgångsrik och lockande beskrivning, att det bara fortsätter förutsätts vara en del av charmen. Men jag kan inte hjälpa att jag undrar (förlåt, sett på s&tc)… Vi tar det där igen. Vilken stad är det jag älskar? Om vi säger att jag älskar Stockholm så är det den ödsliga, den ensliga, den… sovande staden. Aldrig känner jag sån ömhet för Stockholm som när det bara är jag och den och gatlyktorna/skymningen (gärna cykeln). Aldrig är industriområden eller stora trafiklösningar så vackra, aldrig är staden så lovande, lockande, lovande. Det kan vara Årstabron eller Västerbron också, i stillhet, bron vid St Eriksplan, you name it. (Är det nu jag citerar Ronan Keating?)

Det är mitt i natten alltså och himlen är ljusare åt ena hållet. Och den som inte fördjupar sig i väder och årstider har inget sinne för detaljer eller stämningar. Tidigare var jag ute och cyklade. Gjorde anteckningar i huvudet, om liljekonvaljerna "pärlvita rader", midsommarblomster (och andra nävor?), smörblommor av olika sorter, det jag känner igen som äppelblom som är snyggt och verkligt - inte för skirt inte för tungt, bara lätt rosatonat, och med blad omkring. Kastanjerna blommar. Levande hare. Död ekorre, på rygg. Döda djur ligger sällan på rygg, annat än när de är tecknade.

Cyklade alldeles nära tre lugna rådjur i en lövskogsdunge. Det var förra helgen i liljekonvaljmarkerna söder om söder. Och fint.

Jag har kommit fram till att det är att återuppfinna (reinvent, vad använder man på svenska?) mig själv jag försöker göra. Men jag gör det med redan kända medel och verkar bli rätt likadan, i den nya versionen, också. Tror inte det gör nåt, det är processen jag vill åt. (Man skulle kunna säga att jag skickar mig själv på remiss till mig själv. Godnatt.)

Även om man inte tror på karma. Så är det så svårt att i sin dramaturgiskt skolade hjärna, drillad med handling och konsekvens, gyllene regler och what you give is what you get trycka in att livet bara händer, att det inte finns rättvisa, inte finns garantier för någonting.

Det är ingen stor oförrätt/olycka som gjorts mig/hänt mig. Det är bara den kommande jobbsommaren som blir sämre än de tidigare jobbsomrarna, fastän jag varit duktig o så duktig och tillgänglig och trevlig och snäll. Och i höst kanske jag inte får vara kvar alls. Och min hjärna kämpar och kämpar för att sortera och begripa varför, provar känslor och teorier, vill inte släppa taget och acceptera. Den fortsätter, fortsätter fast jag rationellt vet att det inte finns nåt varför annat än pengar, sparkrav, pengar, sparkrav, pengar.

Man kan tröttna på att besjunga skönheten, men fortfarande inte längta efter att insupa nåt annat.  Jag borde kunna vara fri här, jag längtar alltid efter ett rum att arbeta i.

Vardagsrummet luktar liljekonvalj. Mamma och mormor har varit här. De har fått visning förbi marmornymferna, lärt mig ett nytt växtnamn (Häggmispel), gett mig en till pelargon och fyllt min kyl (tackartackar).

Syster: "Man ska rösta, det har min mamma lärt mig!"

Mamma: "För annars…"

Elin:"…kommer Hitler till makten!"

ESC tar aldrig slut.

För jag väntar mig att växternas forsande (jag skojar inte, på väg till tåget, syrener!) ska stå i förhållande till min forsande, utveckling alltså. Jag ska på tå och kvickt och smidigt, inte visa ett spår av en tröstätarvinter och inte ett spår av vilsen eller desillusionerad…

-

Vilket jag självklart gör, för jag är kött och blod och trötthet. Skriver jag och känner mig tillfreds.

För vad är ett liv utan riktning? Utan dramaturgi? "Alla kostar i Sverige" säger den halvgalne mannen. Kollegan ringer sin dotter och surfar på tårtor. Jag är förvirrad. Känslan av våldamt forsande framfart kommer och går. Huvudvärken kommer och går. Tomheten kommer och går. Vad mer? Låntagarna, dagarna, nätterna, regnen, solen, böckerna, kommer och går.

Ytterligare ‘jag svingar mig’. Läser fortsatt mycket, huvudsakligen "lätt litteratur". Märker hur jag oreflekterad identifierar mig också med det långsökta. Hur jag när jag lagar mat eller gör nåt annat helt vardagligt tar hänsyn till faktumet att jag är ju strippa nu, jag är gravid nu, jag är ju kär nu, eller, jag är ett naivt franskt våp nu. Brukar jag göra så? En liten bit av mig blir det jag läser. (Borde jag akta mig?)

Forsythian är nästan överblommad men förtjänar att nämnas. På spirean (den vita, brudspirean) hänger blommorna i klasar och slånbären är igång. Namnen, att kunna och upprepa dem, är en besvärjelse.

-

Och jag gick till andra omgången på arkitektprovet! Stirrar lite drömmande på listan under Vad ska man ta med sig till provet? For the love of pyssel//kontorsmaterial. Fortfarande är det bara bokstäver på en skärm, men banne mig, hösten kommer närmare. Så sommaren kommer närmare, jag gör listor och uträkningar och scheman för den, bokar flera omgångar biljetter.

Jag och min cykel åkte på fest. Sen kunde jag och min cykel inte sluta cykla. Förra nattens genomgång givetvis bristfällig. Alla fruktträd jag inte kan skilja åt, alla blommande lövträd jag inte kan skilja åt. Det odlade - tulpaner. Det som doftar nässlor (är det nässlor?) i vinden. Nästan alla andra dofter är häggen. Häggen, häggen, häggen. Som luktar bubbelgum, nej mjukmedel, nej kiss, parfym, nej flytande sol-vitaminerna, mjuk och tung som yrsel hänger lukten där som moln att åka in i ut ur in i. (Halvtvåtåget korsade min väg, jag åkte tunnel under det i Älvsjö, såg "Södertälje C" klart och tydligt. Jag och tvåtåget bromsade in samtidigt i Flemingsberg. Jag skriver inte skarpt nu, men känner mig, skarp och lätt och glad. Måste leta reda på lamporna.)

Att jag postar bilder av träd är helt i linje med tillvaron. Våren kräver att jag uppmärksammar den. Noga, och länge, det förändras hela tiden och jag får inte missa det. Just nu blommar blåbären och i Bredäng är harsyran igång, (ådrade tunna blomblad). Räknar med att liljekonvaljerna spricker upp efter helgen. Har plockat in skogsvioler och vitsippor. Regnen gör gräsmattorna så mycket tätare, mjukare. Vi såg gullvivor. I Fatbursparken faller blombladen över en. Vita prickar i annat gräs lär vara tusenskönor. Fåglarna är överallt. Ljuden genom fönstren förändras, blir tyngre av löv. Björkarna där nedanför fortfarande rätt glesa. VIndarna blåser förändring. Allt detta relevant.

-

Och så kom regnen. Både vårtbjörkarna och tallarna gjorde egentligen större intryck än det på bilden, men bara på mig, inte på kameran. Tallarna är så höga, så höga. Litenhetskänslan de ger är vacker och går så bra ihop med tanken på liv och död. Björkarna är så i otakt överallt, vissa kvar i det nyspuckna nästan bruna, vissa har börjat mörkna från det där stickande ljusa. De klippte gräs, lukten gör mig helt svag i knäna. Kände grönskan lukta igen ikväll när jag gick genvägen över skolgården.

Dagens tankar om livet och döden: Jag vill inte dö. Jag vill kremeras (mest för tanken på maskar), ha en liten grå sten, kanske en liten rosenbuske framför. Jag föreställer mig att det vore värdigt. Jag vill ha barn, inte ge mina flickor för mjuka namn.

Jag läser som att slänga eller svinga sig från gren till gren utan att nudda marken. (Ekorre eller apa.)

Fredag en bok om döden och kärleken där föremålet (för bägge) ses bära färgglada ylletröjor och betraktas medan hon ser på konst. Lördag en bok om filosofi och kärlek där föremålet för kärleken önskar sig färgglada ylletröjor och iakttas medan hon ser på konst, Weltschmertz förekommer i förbifarten som smeknamn (på han som ser). Söndag läser jag en bok om att vara  psykisk sjuk och ha självmordstankar, ordet weltschmertz återkommer (jag minns inte att jag känt till det innan igår) den här gången i ett mer givet sammanhang.

(Bok 1: Sortland - Vad är så skört att det bryts om man säger dess namn. Bok 2: De Botton - Kärlek - en betraktelse. Bok 3: Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.)

-

Stockholm. I eftermiddags överhörde jag två intellektuella unga män som över kaffet talade om skapande och kurser, och förde en lång och spydigt skämtsam dialog om människor som inte kan uttala eller stava Bourdieu*, utan stammar sig igenom det eller säger det som om det vore ett vin, gled över i att travestera slogans. Deras röster var omöjliga att stänga ute, de var provocerande. Hade det kunnat vara jag?

* av princip googlar jag inte stavningen nu utan går på instinkt.

Nej, jag demonstrerar inte. Jag läser istället en bok i solen, kurerar fortsatt förkylning, läser bitar ur Klassisk musik för dummies (och den är outhärdlig men ändå vad jag är ute efter), lyssnar runt på slumplånade samlingsskivor men fastnar för samtida grejer (Hauschka - spotifylänk), hämtar fler äggvitor hos syster, bakar fler maränger med påhittade smaker och rör ihop sorbeter, är sådär huslig och fixig, i sånt skriande behov av en riktning och ett mål.