Jag läser som att slänga eller svinga sig från gren till gren utan att nudda marken. (Ekorre eller apa.)

Fredag en bok om döden och kärleken där föremålet (för bägge) ses bära färgglada ylletröjor och betraktas medan hon ser på konst. Lördag en bok om filosofi och kärlek där föremålet för kärleken önskar sig färgglada ylletröjor och iakttas medan hon ser på konst, Weltschmertz förekommer i förbifarten som smeknamn (på han som ser). Söndag läser jag en bok om att vara  psykisk sjuk och ha självmordstankar, ordet weltschmertz återkommer (jag minns inte att jag känt till det innan igår) den här gången i ett mer givet sammanhang.

(Bok 1: Sortland - Vad är så skört att det bryts om man säger dess namn. Bok 2: De Botton - Kärlek - en betraktelse. Bok 3: Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.)

-

Stockholm. I eftermiddags överhörde jag två intellektuella unga män som över kaffet talade om skapande och kurser, och förde en lång och spydigt skämtsam dialog om människor som inte kan uttala eller stava Bourdieu*, utan stammar sig igenom det eller säger det som om det vore ett vin, gled över i att travestera slogans. Deras röster var omöjliga att stänga ute, de var provocerande. Hade det kunnat vara jag?

* av princip googlar jag inte stavningen nu utan går på instinkt.