Min väntan på mig själv ger inga resultat. Nu börjar det regna, ordentligt, medan halva himlen fortfarande är blå och solen fortfarande nästan tar sig igenom molnen. Ingen metafor alltså, men kanske nåt som har med huvudvärken att göra. Jag är en blank yta. Jag har all tid i världen att läsa men ögonen slinter. Det här skriver jag bara för att skriva något, inget är gravt eller permanent, men jag är förvirrad. Frågor som vem är jag, var är jag, varför? Avsaknad av frågor. Regnet har dragit förbi. Om jag läser ut Didion och börjar på nåt annat? Jag stickar och ser på tv. Min kropp är ändlöst rastlös eller kraftlös. Har ingen hunger eller all hunger. Didions Bönbok för en vän började fantastiskt, nu är den klaustrofobisk. Man skvalpar framåt och bakåt i tid och rum med ett löfte om döden som kommer, snart kommer den, och man får vidriga Warrens ord upprepade gång på gång, om man bara kunde få skaka dem av sig. Fyrtio sidor kvar. Återkommer.

-

Återkommande tanke: New York - The city that never sleeps. Det är en framgångsrik och lockande beskrivning, att det bara fortsätter förutsätts vara en del av charmen. Men jag kan inte hjälpa att jag undrar (förlåt, sett på s&tc)… Vi tar det där igen. Vilken stad är det jag älskar? Om vi säger att jag älskar Stockholm så är det den ödsliga, den ensliga, den… sovande staden. Aldrig känner jag sån ömhet för Stockholm som när det bara är jag och den och gatlyktorna/skymningen (gärna cykeln). Aldrig är industriområden eller stora trafiklösningar så vackra, aldrig är staden så lovande, lockande, lovande. Det kan vara Årstabron eller Västerbron också, i stillhet, bron vid St Eriksplan, you name it. (Är det nu jag citerar Ronan Keating?)