(JAG VILL HA NÄTTERNA LJUMMA OCH MINA STÄDER SOVANDE)
Vidare om det med staden och natten och sömnen. Några teorier, om dragningskraften.
A) (Den här tanken tycker jag mycket om, även om jag tvivlar på den) Staden förvandlas om natten till natur/landskap. Eller går i alla fall enkelt att betrakta på samma sätt som ett stycke skog (som givetvis inte är ett stycke skog utan nåt mycket mer… gränslöst). När landskapet töms på människor fylls de av förunderliga former. Allt det där, motorvägar och bilverkstäder och villaområden blir till synes tömda på funktion, står där nästan som symboler, ikoner. Därtill kommer avsiktliga eller oavsiktliga ljuseffekter. Inte bara lövverken, utan allting, är lövverk att titta igenom, se artificiellt ljus strila igenom.
B) Det kan ha att göra med mina ambivalenta önskningar om att vara i centrum och att befinna mig i periferin.
C) Exklusiviteten. Det avfolkade är (om man inte känner sig direkt hotad eller är mörkrädd) lättare att göra till sitt eget, att se på som sitt eget, sitt eget kära lilla miljonprogramsområde med sina egna kära vidder och berg av ljusa rektanglar från nattlampor och tvskärmar.
Är det inte just att de är berövade sin symbolfunktion som gör byggnaderna så spännande på natten? När ingen är där för att läsa dem återstår de bara som former, utan betydelse? Det tycker jag är fint.
Comment by Linnea — Fri, May 29, 2009 @ 18:35
Jag tänker och tänker på det där men blir inte riktigt klok på det. För blott och bart former läser jag dem nog inte som, det är fortfarande träd, och hem, och stängda butiker. Tror att de har sin symbolfunktion kvar, men är strippade av all vardaglighet. Stiliserade. Därför både mer och mindre verkliga. (Och jag fortsätter vara både mer och mindre tydlig…)
Comment by Sara — Fri, Jun 5, 2009 @ 00:41