Som ni kanske har märkt har filialbloggen "romantiskt lantliv i betongen - livsstil och inredning" på grund av de sparkrav vi alla hukar under såhär i lågkonjunkturtider kommit att flyttas från sin ordinare separata plats.* Flytten har under våren succesivt gått över hit till huvudbloggen Hamna. Här: mer av solnedgång och buketter. 

*fiktiv

-

Och vilket fiasko till kropp är inte min kropp som inte klarar av det här, värmen? Eller vilket fiasko till sommardyrkare jag… Vaknar innan jag är utsövd, kan inte äta ordentligt, sitter (med oacceptabla 28,5 grader) inne på jobbet och kan inget annat göra än att dricka litervis med vatten och svälja tabletter mot huvudvärken. När jag har slutat går jag och sover i skuggan i en park nånstans.

Jag lät mig, ville låta mig deppblogga en sväng. Jag vet vad jag gjorde, jag kan motivera det. Det var en känsla som skulle gå över, gick över. Nu är det lördag, solen har skinit nonstop i en vecka. Jag jobbar och har absolut inget att säga(?). Imorgon jobbar jag inte. Litteraturen är livet, människor. Om man bara finge vara i nuet, nuet och inte avfärdade sig själv för att ens längtan då och då… Jag längtar efter skogen istället. Planterar om växter hela fredagkvällen. Vad var det jag tänkte? Lånar ner en hel trave arkitekturböcker till disken, bläddrar i tidskriften Arkitektur om bibliotek. Kom igen nu. En huvudvärk tung som… sten? Vagnslaster med grus? Jag är tillfreds men… inte, men tillfreds.

Jag kommer hem halv ett med tårar i ögonen. Det finns så många förklaringar. Jag sov för lite inatt och hade tvättiden från sju, en lång dag alltså. Jag har gjort små planer för sommaren, men de slutar inte att ändras utanför min kontroll. Det blir att se sig om för annat extrajobb om jag ska ha ett till hösten. Livet är inte värt nåt utan kärlek, och då menar jag tvåsam sån. Jag behöver nån som backar upp mig, noga och ordentligt, men vet inte hur eller vem jag ska be om det. Mönstret till koftan jag stickat är fel, så jag förstår inte hur jag ska kunna montera den. Snart är jag ensam i Flempo igen. Flemingsberg är fult. Det går nog att få tag i en kolonilott men då vill jag inte ha det. Andras framgång verkar absolut, min verkar så flackande. Jag kan inte få nån sinnesfrid i min lägenhet. Jag vill verkligen inte bädda med rena lakan i den röriga lägenheten men har rivit ur de gamla. Jag är bara halvvägs med allt, och det är för långt och för kort samtidigt.

-

Två traditionsenliga firanden och två gånger samma vända om natten.

Här skulle det kunna vara en massa bilder av färgglatt midsommarfirande nr två. Jag har tagit dem men ingen sladd med mig. Jag var tvungen att göra en blomsterkrans också, och tvungen att kommentera sexistskämten, eller den allmänna plumpheten bland folkdräkterna på scen. Var tvungen att bli simmigt mjuk i hjärtat över motljuset och hästhagen och maskrosbollarna, småbergen. Det har varit soligt och det känns helt obegripligt. Jag har varit med sekatören i min låtsaskoloniträdgård och rensat bland bärbuskarna.

Men när jag sitter här och bloggar om nätterna är det ju ljust. Jag borde igen luta mot sömnen men vill ut, jag vill ut! Igår natt hade dimman hunnit dra fram från bergen och jag gick i mjölk och nästan komplett tystnad (en fontän, en fläkt, ett sällskap på flera hundra meters avstånd, en sjöfågel (vilken?)).

Jag borstar tänderna, i allt jag ser på ser jag mönster av liggande rävar. I tangentbordet, huvudet mot tassarna. Har suttit med lego och byggt och byggt om, tydligen djupt koncentrerat. En buffé och ett stort publikt firande med fioler och folkdräkter, kransar. Kusiner. Olika bilder av mig själv som social varelse. Smälta in och dra sig undan. Det har regnat och slutat att regna, nu är det nästan klart, med dimma emot bergen. Jag går och sover? Jag går ut? Jag får se

Rangordning arkitektprovet. Kod O536, motto Sol upp. Grp. 49. Det är en garanti!

Enda nu tillgängliga fotot är från hemprovet, av favoritkaninen. Fullständig redovisning med tillhörande hybrisutläggningar väntas när jag hämtat ut min lilla låda nån gång.

Det där jag skrev igår är sant men gör mig illa till mods. Jag vill att öppningar i huvet ska bli öppningar i språket, ska gå att visa, ge resultat. Men jag har inget sånt att lägga fram.

Idag har det då inte regnat. Inatt är det nästan milt. Sommarjobbandet har dragit igång med några timmar, och det känns helt okej, helt okej faktiskt. Eh ja, jag ville bara säga det. 

än en antydan till syftningsfel för att jag ska börja fnissa lyckligt. Låt säga att det är för att det visar upp språkets möjligheter och omöjligheter. "Hittat en nyckel. återfås mot beskrivning av figuren som satt på nyckelringen." Ni behöver inte påpeka att det är ingenting. För det är det inte. Fast det är det ju! Det är sittande figurer, det är figurer som pratar i mobiltelefon, det är hela skillnaden mellan verklighet och overklighet som är satt ur spel. Det är plötsligt en lucka som låter en tänka vad man vill. 

Ok, igår kändes det som att jag skulle gå sönder/ta slut och idag känner jag mig helt logiskt lite paj. Tidningen på hallmattan är bucklig av regn. Jag har I denna ljuva sommartid (folkviseversionen) på hjärnan. Förgätmigejen är det enda ur förra veckans bukett som fortfarande står sig, har inte kommit mig för att slänga den än. Är det syndafloden? Nyss ljöd kyrkklockorna. Mitt kök är klibbigt av socker. På tåget hem igår pratade två kvinnor om feta människor "men hur kan de göra så? jag har ju självdisciplin, jag kan ju kontrollera mig" hela vägen från centralen till huddinge. Samtal på tysta tåg känns alltid som radioteater. Den här texten arbetar sig sakta bakåt. Innan jag åkte hem stod jag i regnet i åtta timmar. Nu när dropparna jagar varandra nerför rutan tycker jag fortfarande att jag känner dem kallt emot händerna.

Where the action is, was. Folk, band. Jag fattade äntligen grejen med Hello Saferide, Annika Norlin var så jävla cool. Kanske fattade jag också grejen med the Magic Numbers. Och Loney dear såklart, men det kan jag ju inte skriva om längre? För ingen dyrkar dem som jag så vem mer än jag ska finna intresse i att de öppnade med en uppdaterad sittika singalong, körde koskällelefevern som andralåt. (Everything turns to you, samma koskälla.) Kort meter marks ok sjöngs transponerad till Fever ray från andra scenen. Hard days 1.2.3.4 som jag inte minns att jag hört live sen sommar för länge sen med nian. Jag klappade takten, händerna, kravallstaketet, som varken morgondag eller självdistans. (Men det finns morgondag, och det finns självdistans, eller åtminstone tvivel. Varför så mycket tvivel?)

-

Ok, det här är det finaste med/på facebook. For the love of solnakaninerna! Skärmdump: fb.jpg

En dag full av köksplockande, regn och kusiner. Jag har köpt nya, låga gummistövlar! Så jag kunde sluta blötfrysa. Och jag har nog fortfarande brorsans betyg i min handväska. Och jag har kommit på det: rabarber, rabarber kan man skörda redan nu.

Eller imorgon då kanske…

Well the rock cried out I cant hide you the rock cried out.

Världens bästa låt? Har allt! Youtuba eller spotifya eller nåt! Har glatt suttit med rader ur den i huvet hela dan. So I run to the river it was boilin I run to the sea it was boilin. I run to the sea it was boilin. Jag försöker skriva nåt annat men måste citera. Jag såg nyss tre luftballonger försvinna in i gråblå luddmolnen. Eller gick de ner? Och om nån hade missat det har jag alltså pysslat prov, och om nån hade missat det blir jag hög på sånt. Ikväll mycket nöjd. Och det asociala börjar släppa äntligen, det är skönt att längta efter att inte vara ensam, snarare än att gå och längta till nåt ensammare, ensammare, nåt ännu längre bort och mer avskilt. Fortfarande tar det gamla olikhetsproblemet plats i huvet som en självklarhet. Det intresserar mig att "folk" kan säga "man känner ju att" eller "som man gör när man är" och andra generella saker om upplevelser och känslor och uppväxter och allt. Jag tror inte på den generella upplevelsen, den generella berättelsen. Man gör inte det, fast man kanske önskar att man skulle. Man kanske kan lära sig?

All on that day.

"Skåden liljorna på marken, huru de växa; de arbeta icke, ej heller spinna de. Men jag säger eder, att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem."

Som för att kompensera för igår:

Jag dras med melankoli. Fem sorters blommos plockade under tystnad i skymningen ger tur? Arkitektprovet imorgon och jag önskar jag hade ett guldarmband som morfar gav mig när jag var liten och han sa det här ska ge dig tur, eller ett par tursturmpor eller en berlock som jag trodde på, en fyrklöver i fickan. För jag vill att det ska vara högtidligt och dramatiskt, men det känns mest som jaeh, det ska nog gå bra… tror jag.

Cyklade förbi en massa Huddingevillor idag. Det var kallt, men inte snöigt, bilden är från februari nollsju och inte vidare nationaldagsstämningsfull, men jag återkommer till den. Folk jobbade i sina trädgårdar eller med sina bilar, mest män, med varierande grad av intensitet och intresse. Villaområdeslunk och folk som lär sina barn att cykla är så hemma, är så barndom, gör mig lugn. Barnen får sommarlov nu också, pratar om att stå på händer nu också, springer längs ängar nu också. Säga vad man vill om Flempo men det förmår inte göra mig lika sentimental.

I alla fall, på väg hem svängde jag förbi för att titta till huset på bilden ovan, en gammal bekant, en villa som fascinerade mig väldigt när det begav sig (när jag tog bilden alltså), jag tyckte den var både vacker och anskrämlig, det är nåt med vinklarna vid balkongtaket som bara… Men så idag: Jag såg det först i ögonvrån, som nåt utfrätt som snön på bilden. (Får man hänga ut folks hus såhär?) Vem som än har den har smällt kritvit puts eller nåt, alltså brett nåt slätt och lysande vitt över hela fasaden, allt tegel, allt trä, alla strukturer. Slätaste vitt. Och det nya balkongräcket var silvrigt, som rymdskeppsiteriörer i filmerna(?). Blanka stänger med mycket luft emellan. Alla fönsterkarmar och dörrar kallt gråa. Jag blev stående en stund och bara glodde, la märke till att det rörde sig i trädgården, pallrade mig vidare. Jag kan inte komma på det rätta ordet för vad det såg ut som: som att huset bara suddats ut, som att det skalats eller klätts av alla sina former.

 

Plus: Dagens ingoogling "arkitektprovet nervös". Svar: Jovisst.

Idle hands are the devil’s playthings.

Jag och mitt dåliga samvete jobbar stenhårt på att missrikta min energi, till oro och eskapistpyssel. Broderi, stickning, lapptäcke! Diska och dammsug och pusta sen ut, människa. (Och jag kan inte slappna av om jag inte tillägger: Läs "missrikta min energi", med en ironisk reservation för tidstypiskt schablonartad formulering.)

Mord.net (Buthler och Öhrlund) - platsar i toppen nånstans.

ingen annan hade ett liv fyllt av detaljer, eller som att du gjort dig fri från viljan att och rädslan för att vara Amelie:

Vädret är verkligen väder, ljuset är verkligen ljus. I skogarna hittar jag nya stigar och nya blommor och nya solnedgångar att förundras över varje dag. Idag kanske bara det första. Till stor del sitter jag hemma och syr, tills axlarna är stela och den logiska hjärnan tappar bort sig. Det blir ett överkast, för sött att använda är jag rädd. Jag har låtit två av pelargonerna gå i blom, de är rosa och ljuvliga. Första tomaten blommar också, jag penselpollinerar utan att veta om det behövs, och har köpt en massa färgglada kläder. Men idag var regnet och så klär man sig i mörkt blått och svart. Inatt behöver jag inte vädra ur. Jag måste bara vika ihop och lägga undan, det sista från tvätten imorse ligger fortfarande strött över sängen. Ikväll på väg hem, jag frös nästan, tänkte jag att det måste ju faktiskt inte handla om att må bättre eller sämre, allt måste inte registreras som uppåt eller nedåt. Nya glasögon ger mig sjögångskänslor, sa jag det? Det har klarnat upp, halva himlen fjunigt mörkblå, andra halvan lättare. Jag trivs rätt bra med att hålla mig undan, ibland tror jag att jag hör det jag tror att jag vill höra.