Cyklade förbi en massa Huddingevillor idag. Det var kallt, men inte snöigt, bilden är från februari nollsju och inte vidare nationaldagsstämningsfull, men jag återkommer till den. Folk jobbade i sina trädgårdar eller med sina bilar, mest män, med varierande grad av intensitet och intresse. Villaområdeslunk och folk som lär sina barn att cykla är så hemma, är så barndom, gör mig lugn. Barnen får sommarlov nu också, pratar om att stå på händer nu också, springer längs ängar nu också. Säga vad man vill om Flempo men det förmår inte göra mig lika sentimental.

I alla fall, på väg hem svängde jag förbi för att titta till huset på bilden ovan, en gammal bekant, en villa som fascinerade mig väldigt när det begav sig (när jag tog bilden alltså), jag tyckte den var både vacker och anskrämlig, det är nåt med vinklarna vid balkongtaket som bara… Men så idag: Jag såg det först i ögonvrån, som nåt utfrätt som snön på bilden. (Får man hänga ut folks hus såhär?) Vem som än har den har smällt kritvit puts eller nåt, alltså brett nåt slätt och lysande vitt över hela fasaden, allt tegel, allt trä, alla strukturer. Slätaste vitt. Och det nya balkongräcket var silvrigt, som rymdskeppsiteriörer i filmerna(?). Blanka stänger med mycket luft emellan. Alla fönsterkarmar och dörrar kallt gråa. Jag blev stående en stund och bara glodde, la märke till att det rörde sig i trädgården, pallrade mig vidare. Jag kan inte komma på det rätta ordet för vad det såg ut som: som att huset bara suddats ut, som att det skalats eller klätts av alla sina former.

Plus: Dagens ingoogling "arkitektprovet nervös". Svar: Jovisst.