Well the rock cried out I cant hide you the rock cried out.

Världens bästa låt? Har allt! Youtuba eller spotifya eller nåt! Har glatt suttit med rader ur den i huvet hela dan. So I run to the river it was boilin I run to the sea it was boilin. I run to the sea it was boilin. Jag försöker skriva nåt annat men måste citera. Jag såg nyss tre luftballonger försvinna in i gråblå luddmolnen. Eller gick de ner? Och om nån hade missat det har jag alltså pysslat prov, och om nån hade missat det blir jag hög på sånt. Ikväll mycket nöjd. Och det asociala börjar släppa äntligen, det är skönt att längta efter att inte vara ensam, snarare än att gå och längta till nåt ensammare, ensammare, nåt ännu längre bort och mer avskilt. Fortfarande tar det gamla olikhetsproblemet plats i huvet som en självklarhet. Det intresserar mig att "folk" kan säga "man känner ju att" eller "som man gör när man är" och andra generella saker om upplevelser och känslor och uppväxter och allt. Jag tror inte på den generella upplevelsen, den generella berättelsen. Man gör inte det, fast man kanske önskar att man skulle. Man kanske kan lära sig?

All on that day.