Ok, igår kändes det som att jag skulle gå sönder/ta slut och idag känner jag mig helt logiskt lite paj. Tidningen på hallmattan är bucklig av regn. Jag har I denna ljuva sommartid (folkviseversionen) på hjärnan. Förgätmigejen är det enda ur förra veckans bukett som fortfarande står sig, har inte kommit mig för att slänga den än. Är det syndafloden? Nyss ljöd kyrkklockorna. Mitt kök är klibbigt av socker. På tåget hem igår pratade två kvinnor om feta människor "men hur kan de göra så? jag har ju självdisciplin, jag kan ju kontrollera mig" hela vägen från centralen till huddinge. Samtal på tysta tåg känns alltid som radioteater. Den här texten arbetar sig sakta bakåt. Innan jag åkte hem stod jag i regnet i åtta timmar. Nu när dropparna jagar varandra nerför rutan tycker jag fortfarande att jag känner dem kallt emot händerna.

Where the action is, was. Folk, band. Jag fattade äntligen grejen med Hello Saferide, Annika Norlin var så jävla cool. Kanske fattade jag också grejen med the Magic Numbers. Och Loney dear såklart, men det kan jag ju inte skriva om längre? För ingen dyrkar dem som jag så vem mer än jag ska finna intresse i att de öppnade med en uppdaterad sittika singalong, körde koskällelefevern som andralåt. (Everything turns to you, samma koskälla.) Kort meter marks ok sjöngs transponerad till Fever ray från andra scenen. Hard days 1.2.3.4 som jag inte minns att jag hört live sen sommar för länge sen med nian. Jag klappade takten, händerna, kravallstaketet, som varken morgondag eller självdistans. (Men det finns morgondag, och det finns självdistans, eller åtminstone tvivel. Varför så mycket tvivel?)

-

Ok, det här är det finaste med/på facebook. For the love of solnakaninerna! Skärmdump: fb.jpg