jag gick och skaffade flickr. Jag vet inte, men bilderna är i alla fall större där. http://www.flickr.com/photos/saraparsson/

För om mina händer kan göra nånting är det mer värt än allt vältrandet i oron och krånglet. Både förströelse och resultat. Idag glömde jag stickningen hemma. Grämer mig lite - dagen innehåller fyra pendeltågsresor. Har varit med mor på Nordiska museet (eller säger man bara Nordiska?) idag, första gången på skitlänge (det var lekstugan som gällde sist) och blivit till mig över folkkonsten, pappersblommorna, kurbitsen, vantar fulla av blommor och ett skåp fullt av moln. (det är det jag hittade bild på, ovan.)

De har en liten Fair fashion?-utställning, om hur mycket vi handlar och vad det har för konsekvenser. 24 kilo kläder per person och år, låter inte det helt vansinnigt? Ok nu kommer jag dragande med åsikter: kom igen. Den här begärskulturen, den här säsongsfixeringen, och så feng shuis rensa ut, spara inte, på det. Det är vansinnigt. Det är så lätt att haka på. De här behoven! Behov, behov… Är det här åsikter? Jag försöker att det ska vara det.

Jag vill luta mig över det som redan finns och göra det nytt eller vackert. Kunna låta bli att jaga, men ändå… få längta, få göra. Men inte köpa kläder på länge än.

Det är synd(?) att det är så mycket som är fult, av handarbetesmönster och instruktioner. Ikväll står jag och muttrar över ett nytt nummer av Kreativa kvinnor, ett förhatligt magasin (slogan: "när hobby är en livsstil", den handlar ändå mest om att handla, och så lite om customize-ande). Jag hittade den enkla sjuttiotalspärlan Korsstygn på kläder på biblioteket (den finns långt ner här med en glad blond kvinna, det fanns en massa annat att se på också). Blir sugen på att brodera tröjor fulla av kaniner. Men så fort jag gillar nåt blir jag nervös över att jag börjat tappa greppet. Så mycket jag vill avskärma mig från, det är både det smaklösa och det överdrivet estetiserade. Ett riktigt, snyggt liv av kött och blod ska det försöka va.

Hej skissartade tankar. Hejhej.

Allt är halvfärdigt. Utom småkuddsfodralen (alltså inte till kuddarna på bilden), men de kuddarna sitter nog mamma och läser emot. Och förresten är ljuset för dåligt. Och nä Linnea jag ångrar mig, min kamera är inte bra.

Jag har kommit på kant med vädret. Det känns som ett surighetsrace jag aldrig kan vinna. Oavsett hur jag förbannar det kommer det inte att lägga sig på rygg med tassarna i vädret. Okej, kanske gäller det där mer än bara vädret…

Högsommardepp föder behovet av tröst föder pysselprojekt. Skönhet och förströelse skänker båda lugn. Och när man har gjort nåt vill man säga "titta, titta!". Så i min dump till lägenhet funderar jag på att röja fram ett fotograferingsbart hörn och blogga "titta titta!"

Dagens cravings (materiellt): stramalj (gles väv för broderisyften, oj vänta, nu hittade jag ett glest bomullstyg precis bredvid mig som kanske kan funka!) och en fingerborg. Får jag av mamma när hon kommer nästa vecka om jag bara kan vänta.

Löjliga vilkor, löjlig lydighet: Jag har misslyckats med ickeköpandet och avger härmedd rapport. Igår köpte jag plastburkar och en plastkanna (2x10 kr) idag skulle jag få köpa en bärplockare om de hade nån på loppisen. Loppisen var stängd men clas ohlsson hade (69 kr) och dessutom bärrensningsgaller och habegäret slog till (24.90). Well well. Jag är en dålig flicka. Och det gick inte ens särskilt mycket bättre att plocka med plockaren än händerna. (Kanske är det för tidigt - för mycket kart?) Men jag tycker verkligen om blåbär.

 - Det här är en trailer för bilder från elefantkyrkogården i Brattfors, kommer kanske ikväll, missa inte, domedagsstämning utlovas. -

Jobbar bara eftermiddagen, bara i Haninge idag, och förutom för att jag oväntat slumrade till på bussen hit och blev förvirrat tung av sömn känns det bra. Det är eftermiddagstimmarna som besvärar mig, som kliar och skaver när jag är sysslolös.

Jag är fortsatt dämpad, tycker små motgångar är stora, men upplever viss frihet i tankarna. Det är att ha varit borta som lättar vanorna, skjuter undan slentriantänkandet, slentriangörandet, öppnar för "den här gången ska jag". När jag kom tillbaka var det dags att binda upp tomaterna. Fingrarna gröna.

Bären har mognat, smultronmania förra veckan vid sommarstugan, blåbärsris i motljus på väg till affären i förmiddags. Dignande. Arbetshypotesen är att med en blåbärsplockarpromenad vore det idealiska sättet att spendera kvällen. Det är nåt fel med propositionerna, prepositionerna i förra meningen. Fingrarna blå.

-

Så kom då regnen. Så kom då den lediga veckan.

-

Är det dags att gå den där kursen i att förlikas och försonas? Att tankeöva mig till början, inte slutet. Eller visualisera allt väl, hur skulle det se ut. Tankarna om att livet är fult och världen banal eller var det tvärt om är egentligen nåt annat. Lågtryck eller pms eller dåligt självförtroende. Nåt man kan vänta ut? Det finns alltid en förklaring? Pendeln svänger alltid tillbaka. Jag ville kalla det här Sara och rädslorna och skriva om dem: galenskapen, bitterheten, dödligheten, obetydligheten, vart och ett en risk eller ett faktum som vill skena mitt hjärta, men jag ville, vill samtidigt inte visa det för nån, finner det genant, för pendeln svänger tillbaks, och sen är det här inte mer sant än nåt annat, men mindre smickrande. Jag kan lägga min hand i mammas, men jag kan inte förklara för nån för jag vill inte förklara för nån, för jag har gjort det förut och det blir aldrig riktigt sant och det är aldrig annat än falskt alarm för sen går det alltid över. Det ovärdiga över själva jävla livet och det ledsamma med det neutrala och hur allt för enkelhets skull vill upplösas i fulhet, och banal oordning.

Den muttrande förorättade hemulen som kastar okvädningsord omkring sig. Jag saknar muminböckerna, lägenhetsbiblioteket som jag bara varit ifrån i några dar. Jag saknar vad jag tycker att de senaste åren borde ha gjort med mig.

Saker. Pengar. Känslor.

Jag vill bli färdig. Det är ett problem, jag vill konsumera så att jag inte behöver konsumera mer. Konsumtionssamhället är inte uppbyggt för att det ska gå att leva så, eller för att vi ska vilja leva så. Det är ett tillgänglighetssamhälle för de flesta (ok, i väst), prylar går att få tag i för billiga pengar. Önskningar ska uppstå och uppfyllas (stickspår: Blondinbella i debattprogram "jo jag hinner längta, flera timmar ofta" (ungefär)). Små utläggningar om sånt här dyker upp i sånt jag läser. Jag köpte nya garderobslådor, de var lite mindre och kläderna fick inte plats. Jag känner mig överhopad av saker. Så? Inte dags att röja ut men dags att sluta längta utåt. Jag vet inte om det kommer funka men jag har skrivit listor, bara häromdagen en "får inte" och en "får." Får-listan är fin (mat, nöjen, resor), får inte-listan är rimlig (kläder, böcker, inredning, rymmer två-tre möjliga undantag för praktiska saker). En månad, sen skriver jag om den. Jag tänker inte sluta köpa böcker för gott, vill bara ha en chans att hinna ikapp.

Och det jag vill fästa uppmärksamheten på (min, den eventuella läsarens) är det tankeexperiment, den omställning det innebär. Att välja kläder på morgonen blir annorlunda, hur kan det bli annorlunda, hur kan det plötsligt kännas som att det är komplett? Jag finner mig i vad jag har - och det är allt. Jag hoppas kunna hålla i det, använda mig igenom det jag faktiskt redan skaffat och kanske så småningom börja rota ibland halvfärdiga projekt och bortglömda tyger. Om jag prompt vill ha förändring så får jag ha det inom ramarna för vad som finns hemma. Jag påminns om att jag tycker om begränsning, jag tycket om att ha förutsättningarna klara.

Också att fästa uppmärksamhet vid är shoppingen som aktivitet och vad man gör om man tar bort den vanan. Jag har visserligen alltid varit bra på att flanera i mataffärer och det kan jag ju fortsätta med, men att låta bli loppisar och gallerior kan nog bli spännande ett tag. Jag hoppas att det ska göra mig fri från en del av det jag vill undvika.

Jag måste skriva när det går i stöpet, är ett villkor jag sätter upp nu. Å, jag drömmer om porslinsdjur och bokstöd. Men jag tycker om projekt, jag älskar projekt. Kanske, kanske inte mer än att äga. Men kom igen, jag äger redan, mycket och väl.