Så kom då regnen. Så kom då den lediga veckan.

-

Är det dags att gå den där kursen i att förlikas och försonas? Att tankeöva mig till början, inte slutet. Eller visualisera allt väl, hur skulle det se ut. Tankarna om att livet är fult och världen banal eller var det tvärt om är egentligen nåt annat. Lågtryck eller pms eller dåligt självförtroende. Nåt man kan vänta ut? Det finns alltid en förklaring? Pendeln svänger alltid tillbaka. Jag ville kalla det här Sara och rädslorna och skriva om dem: galenskapen, bitterheten, dödligheten, obetydligheten, vart och ett en risk eller ett faktum som vill skena mitt hjärta, men jag ville, vill samtidigt inte visa det för nån, finner det genant, för pendeln svänger tillbaks, och sen är det här inte mer sant än nåt annat, men mindre smickrande. Jag kan lägga min hand i mammas, men jag kan inte förklara för nån för jag vill inte förklara för nån, för jag har gjort det förut och det blir aldrig riktigt sant och det är aldrig annat än falskt alarm för sen går det alltid över. Det ovärdiga över själva jävla livet och det ledsamma med det neutrala och hur allt för enkelhets skull vill upplösas i fulhet, och banal oordning.

Den muttrande förorättade hemulen som kastar okvädningsord omkring sig. Jag saknar muminböckerna, lägenhetsbiblioteket som jag bara varit ifrån i några dar. Jag saknar vad jag tycker att de senaste åren borde ha gjort med mig.