För om mina händer kan göra nånting är det mer värt än allt vältrandet i oron och krånglet. Både förströelse och resultat. Idag glömde jag stickningen hemma. Grämer mig lite - dagen innehåller fyra pendeltågsresor. Har varit med mor på Nordiska museet (eller säger man bara Nordiska?) idag, första gången på skitlänge (det var lekstugan som gällde sist) och blivit till mig över folkkonsten, pappersblommorna, kurbitsen, vantar fulla av blommor och ett skåp fullt av moln. (det är det jag hittade bild på, ovan.)

De har en liten Fair fashion?-utställning, om hur mycket vi handlar och vad det har för konsekvenser. 24 kilo kläder per person och år, låter inte det helt vansinnigt? Ok nu kommer jag dragande med åsikter: kom igen. Den här begärskulturen, den här säsongsfixeringen, och så feng shuis rensa ut, spara inte, på det. Det är vansinnigt. Det är så lätt att haka på. De här behoven! Behov, behov… Är det här åsikter? Jag försöker att det ska vara det.

Jag vill luta mig över det som redan finns och göra det nytt eller vackert. Kunna låta bli att jaga, men ändå… få längta, få göra. Men inte köpa kläder på länge än.

Det är synd(?) att det är så mycket som är fult, av handarbetesmönster och instruktioner. Ikväll står jag och muttrar över ett nytt nummer av Kreativa kvinnor, ett förhatligt magasin (slogan: "när hobby är en livsstil", den handlar ändå mest om att handla, och så lite om customize-ande). Jag hittade den enkla sjuttiotalspärlan Korsstygn på kläder på biblioteket (den finns långt ner här med en glad blond kvinna, det fanns en massa annat att se på också). Blir sugen på att brodera tröjor fulla av kaniner. Men så fort jag gillar nåt blir jag nervös över att jag börjat tappa greppet. Så mycket jag vill avskärma mig från, det är både det smaklösa och det överdrivet estetiserade. Ett riktigt, snyggt liv av kött och blod ska det försöka va.

Hej skissartade tankar. Hejhej.