Jag försöker alltså undfly konsekvenserna av mitt eget val. Jag har sökt in och kommit in och registrerat mig och börjat på en utbildning som på fem år ska ta mig härifrån till arbetslivet. Och jag dammar ofrivilligt av en vilsen motvilja. Nån slags utsatthet, ett "Men, nej!". Jag vet inte om jag ska göra nåt med den. Jag har ingen annan plan. På nåt sätt måste jag ta mig härifrån till arbetslivet, det vuxna livet. På nåt sätt måste jag acceptera att jag har ett liv, ett enda, och att jag gör så gott jag kan med det utifrån vad jag kan komma på.

Jag vet inte hur jag ska gå till väga, hur jag ska förhålla mig till livet annat än motvalls, motvilligt.

Jag vill inte acceptera att jag har ett liv, ett enda.

-

Efter en stund och ett telefonsamtal är det hela såpass avdramatiserat att jag nästan kan hantera, eller inte behöver hantera det. Jag väntar mig att avgörandet ska ha fällts varje dag, men det funkar inte, jag funkar inte så.

På en vecka nu har jag köpt mer än tjugo böcker. Under samma tid har jag bara läst en halv. Några har jag gett bort, men de flesta travar jag hemma. Den poetiska/filosofiska/psykologiska tolkningen är att jag tarvar efter (va? att det som hägrar är) öppna möjligheter, en alternativ att jag griper efter vägledning, en hand att hålla.

‘Utflykt: böcker’ gjordes idag i en annan skala. I det personliga arkivet: Har räknat mig igenom en trave fickalmenackor, och hittat 517 anteckningar om jobb på solnabibliotek.

-

Titta på det här:

Självhjälp från 1905! Kapitel XXVI heter "Det rättas slutliga seger". Innanför pärmarna (vad heter det? borde jag inte kunna sånt?) ser den så här blommigt underbar ut:

-

Nån annan fick min Antikrists mirakler i julklapp 1897.

-

Råd och rön. Samlade, prövade och utgivna av Fru Märta. "Icke nödan utan kvinnan var uppfinningarnas moder har en lärd man yttrat." Den är en ungdom i sällskapet (tryckt 1927) , men förmår ändå sätta samtiden eller en själv i perspektiv med råd som de nedan.

Kretsar kring studierna i tröga tankar.

Jag har varit så trött, jag har känt mig så otrygg. Det kan kännas som att stå invid stup, men jag tror inte det är särskilt mycket att fästa sig vid. Jag måste ge mig tid, jag är sån, lite långsam, och det är en stor omställning. Magen har äntligen slutat göra ont nu. Jag var i soliga skogen idag och tog mig sen igenom disken. Lingon, framsteg. Balanserar i tankarna. Analyserar mig själv i den nya situationen och upplever nåt helt kluvet, introvert och socialt "ansvarstagande", engagerad och frånvarande, löjlig och tillräckligt värdig. Men även om jag inte är omedelbart fantastisk får jag fortfarande vara där och försöka. Tid. Måste ge det tid att falla in i mig, och jag i det. (Från början fanns det ett "fortfarande" i förra meningen, men efter att ha gått en vecka verkade det lite överdrivet. Jag upplever ett "fortfarande".)

Inatt drömde jag att jag reste mig från stolen, hade fått fläckar i baken. Drömmarna tolkar sig själva, jag är så rädd för att bli avslöjad. Inte ikväll efter ha gått Tullinge trädgårdsstad-vändan i mörkningen och häpnat över hur mörkt mörkret kryper närmre, hur mjuka pölarna av ljus är. Men annars kanske, när jag tvinnar mig till nåt spänt och högst osäkert. Idag har jag brukat mitt passerkort, men fortfarande inte lyckats besöka biblioteket. Imorgon? Finns tilltron till det skrivna där? Eller finns det i mig. Har haft Allvarligt talat-programmet med Elsie Johansson i spelaren, och när hon i den mörkblå kvällningen med allt glänsande gatlyktesken över stammar och ståtliga kronor pratade om träden och melodierna medan slutvinjetten tonar upp vill jag gråta. Oavsett vad de säger i de där programmen är de så vansinnigt allvarliga att jag vill gråta av lättnad. Överdriver jag nu? Dagen har tillbringats i och kring ritsal och containrar.

Jag tänkte berätta lite här idag om… nä.

Arkitektprovssida (A3 scannad i A4-scanner). 

Mottagningsveckor. Jag smet från festen ikväll, med huvet surrande tomt. Ordet "nätverk" upprepat under dagen som ett mantra. Byggbranschen har kört runt oss i bussar, försett oss med mackor och kaffe och ett föredrag om ledarskap och att prata inför folk. Jag visar inte prov på häpnadsväckande nätverkarskills - tvärtom (jag hittar en till bibliotekariewannabe och vi pustar ut med varandra som alibi). Inatt drömde jag att jag flera gånger blev hotad med kniv i idylliska miljöer. Nu gäspar jag så ögonen rinner, bollar med förkylningsteorin som ursäkt. Den är nog nåt. Men snabb anpassning har heller aldrig varit mitt signum. Se tiden an. Hittills ger arkitekterna (skolan) inte intryck av att ha mycket till övers för det skrivna ordet, den nedtecknade kunskapen. Det kan jag inte förhålla mig till.

Förhållningsordern är: sova mycket, vara i det, och i övrigt se tiden an.

är sommaren slut. Nu kommer hösten. Och jag lever mer läsårsvis än kalenderårsvis (dessutom fyller jag år imorgon) så: godnatt och happy new year!

Det är märkligt med somligt, att det är så sammanhängande - att att få syn på det ena är att få syn på det andra och så är det ihopgeggat så att det bara med medveten tankemässig ansträngning går att skilja åt. Det ena blir det andra blir det tredje. Jag ska vara mer konkret:

Jag har läst en bok (min första blok) om köpstopp (Köp inte den här boken och är väl inte direkt oumbärlig läsning, men var precis vad jag kände för). I anslutning till det började jag tänka på det där. Att tänka "nej jag ska inte handla, för nu drunknar jag i prylar här, och jag bara begär och begär och begär" är plötsligt och outtalat liktydigt med "vi måste ta ansvar för vår konsumtion, och handla rättvisemärkt, och ekologiskt, och Kvalitet" som i sin tur plötsligt är liktydigt med att sätta strömbrytare till alla apparater som har standbylägen som drar ström, att ta korta duschar och att sluta köpa fryst mat för att kunna stänga av frysen. Inget av det är moraliskt förkastligt, men det är ändå ett trollerinummer som förvandlar nåt som verkar som en egoistisk tanke till en altruistisk tanke, som det där med att köopa loppiskläder. Köper jag egentligen loppiskläder för att det är sjysstare mot jord och miljö och alltihop eller gör jag det för att det är enkelt och jag får känna mig härligt individualistisk och egensinnigt självständig? (Fast jag egentligen vill ha en blek nittitalsjeansskjorta som alla andra.)

Ett enkelt motiv är ett enkelt motiv.

När jag borstar tänderna kryper en myra framför mig, uppåt på badrumsväggen. Varifrån har jag tagit in den? Ikväll hittade jag äntligen ett ställe där vildhallonen är stora och inte glänser av snigelslem. När jag kom fram till blåbären lite högre upp var det nästan mörkt och själva bären gick inte att urskilja. Jag rafsade lite på måfå och fick ihop så det räcker till frukostfilen. Tidigare i skogspartiet mellan här och centrum skådade jag ekorre medan jag förstrött läste första sidorna i den store Gatsby. Ibland är ekorrar så vackra, och ofta är de bara i ögonvrån. Avocadokärnsgroddingen tog verkligen lång tid (månader), men nu har den börjat växa åt båda hållen och är satt i jord. Första tomatfrukten nästan färdigrodnad, andra har precis börjat skifta. Nästa år vill jag ha en sort med mindre frukter. En av klängväxterna verkar jag ha torkat ihjäl, prassel prassel. Gnisslarna (är det syrsor här, nej det är gräshoppor?) är ihärdiga där ute i natten, som inte på något sätt ser varm ut. Det var veckans lediga dag, .

Intryck/tankar:

Filadelfiakyrkan vid St Eriksplan har affischer uppe som meddelar att att gå i kyrkan i sommar ska vara lite som "upplevelsen att gå på husvisning". De "kommer att glänta på dörren till olika rum och fundera på hur livet med Jesus ser ut". (Här kan man se pdf-programmet, formuleringen på affischerna har jag glömt men jag tror de är klatschigare. Bilden är samma.) Hur tänkte de då? Formgivningen passerar i min blick verkligen som mäklarreklam, framstår mest som att de funderar på att sälja eller starta egen mäkleriverksamhet. Och hur kan de vilja att ett kristet liv ska associeras med homestylade homestageade vad heter det, sterilt upp-piffade och bostäder? Utan fotografier och med ett fräscht fruktfat på köksbänken. Om jag vore s.a.s. på marknaden, en verklig sökare och ville ge religionen ett försök - inte vore det nåt man skulle ha skoskydd i, inte vore det nåt blanktorkat som min längtan skulle svara emot. Inte ville jag gå och glutta på nåt som kanske, om jag spelade korten och skötte mig snyggt kunde tillfalla mig rent formellt, men som jag sen skulle behöva… möblera. Bilden tappar kraft här, jag far egentligen efter nåt annat. 

Om man liknar gudstjänster med husvisningar, vilket (litet) djup tilldelar man människan och vilken syn tror man att hon har på sitt liv/sin själ? Vill man anspela på människors ärliga verkliga drömmar eller vill man man vara så skojig och drastisk? Jag kan inte avgöra, jag vet inte vad jag ska tänka om målgrupp. Men jag kommer till punkten som längtar efter samhälle eller samfund som inte kommer att tänka på målgruppsanpassning.

Några portar bort ett arkitektkontor av det kritvita slaget, upplyst jag vet inte var ifrån, där en ung man sitter och öppnar och stänger en bärbar dator, sätter sig tillrätta på stolen (torsdag, ca 21.20). Lite tidigare berättas om väns pojkvän som går arkitekt, och hur de är tighta för alla har de tröstat varandra klockan fyra på natten innan inlämning när förtvivlan var som värst. Lite tidigare har jag pratat om sex timmars arbetsdag. Vad håller jag på med? Vad ska det bli av alla mina boktravar och syprojekten, stortavlan som ännu inte är klar? Samtidigt, jag längtar efter att användas, använda mig. (Motsvarigheten: jag tar trappen upp för backen, men går stora steg uppför barnvagnsrampen. Lutar mig framåt. Känner benmusklerna ta spjärn.)

Jag försöker läsa lite om arkitektur… och mest är det planlöst och mest blir jag förvirrad, men ibland blir jag glad. Som här! Ett blogginlägg om ett nytt brittiskt IKEA-varuhus som är lite snällare än de andra IKEA-varuhusen. Det är fult som skrutt såklart, gulblått enligt standard, men de har gångavstånd från stan, bergvärme och nån slags lokalt system med vatten som jag inte riktigt begriper. Och så det bästa av allt (varför blir jag så till mig av det här?) - de har en 60000 liter stor vattentank under marken för att samla upp regnvatten. Vattnet används sen för att spola toaletterna  med och "for landscaping" (vilket jag antar är att vattna blommorna och träden? eller i fontäner?). En jättestor regntunna under marken helt enkelt.

Nedladdad radio medan man till exempel åker pendeltåg, viker tvätt, plockar bär eller broderar. (Bara autentiska exempel, jojo.) Det säger ju sig själv att det är en bra idé om programmen är bra. Jag rekommenderar: Allvarligt talat, helst med Kristina Lugn, Heliga familjen - andra sommaren, Biblioteket - program från temavecka om shopping/konsumism (22/7). Nu sitter jag och klickar runt och blir sugen på Vetenskapsradion Historia. Kanske imorgon?  Nog för att konventionell radio är rätt underbart för att saker bara dyker upp (diskade till vanliga sändningen av Odla med stadsgrönt), men oftast när jag slår på radion verkar det vara ring P1 eller Studio ett och ring P1 blir aldrig annat än en rätt bra tanke?

Och så lite folkbildning i egen regi. För de som undrade hur fjäll ser ut under snön. Det kan till exempel se ut såhär (jag reste utan flora och försökte inte i första hand dokumentera marken, därför är allt lite oprecist):

På marken: Ljung, blåbär m.m.

På marken: Gräs, små daggkåpor, bäckar, stenskravel(?), skogsstjärnor(?) m.m.

På marken: stenskravel, mossor, lavar (vilket jag nyss lärt mig av en barntipspromenad är en alg och en svamp i symbios, och jag vägrar acceptera det) m.m.

Eller vad kallar man det när augusti kickar in? Natten är mörk inatt, fönstret vidöppet.

Jag har åkt bil Stockholm-Djurås-Grövelsjön och tillbaka igen, försökte absorbera allt jag såg. Alla de öppna fälten, alla de lutande ladorna och uthusen. Alla tallplanteringar, granplanteringar, alla rallarrosor. Allt som utgör motsatsen till eller grundvalen för det urbana. Jag vill ha det i mig. Falurött, vajande ax på en åker, älvar med tillflöden och forsar, småskalig centrumbebyggelse, värdiga små gårdar. Ljung. Myrar. Grustag. Jag gör bären till symbolen för alltihop. Plockar den med mig i burkar och påsar, plockar direkt i munnen. Med kylen full av sylt, frysen full av bär ska jag inte kunna glömma det land ur vilket jag är sprungen, ska jag inte kunna tappa taget, tappa bort mig.