Fortsatt enkla rapporter.
Inatt drömde jag att jag reste mig från stolen, hade fått fläckar i baken. Drömmarna tolkar sig själva, jag är så rädd för att bli avslöjad. Inte ikväll efter ha gått Tullinge trädgårdsstad-vändan i mörkningen och häpnat över hur mörkt mörkret kryper närmre, hur mjuka pölarna av ljus är. Men annars kanske, när jag tvinnar mig till nåt spänt och högst osäkert. Idag har jag brukat mitt passerkort, men fortfarande inte lyckats besöka biblioteket. Imorgon? Finns tilltron till det skrivna där? Eller finns det i mig. Har haft Allvarligt talat-programmet med Elsie Johansson i spelaren, och när hon i den mörkblå kvällningen med allt glänsande gatlyktesken över stammar och ståtliga kronor pratade om träden och melodierna medan slutvinjetten tonar upp vill jag gråta. Oavsett vad de säger i de där programmen är de så vansinnigt allvarliga att jag vill gråta av lättnad. Överdriver jag nu? Dagen har tillbringats i och kring ritsal och containrar.
