Måndag
Jag försöker alltså undfly konsekvenserna av mitt eget val. Jag har sökt in och kommit in och registrerat mig och börjat på en utbildning som på fem år ska ta mig härifrån till arbetslivet. Och jag dammar ofrivilligt av en vilsen motvilja. Nån slags utsatthet, ett "Men, nej!". Jag vet inte om jag ska göra nåt med den. Jag har ingen annan plan. På nåt sätt måste jag ta mig härifrån till arbetslivet, det vuxna livet. På nåt sätt måste jag acceptera att jag har ett liv, ett enda, och att jag gör så gott jag kan med det utifrån vad jag kan komma på.
Jag vet inte hur jag ska gå till väga, hur jag ska förhålla mig till livet annat än motvalls, motvilligt.
Jag vill inte acceptera att jag har ett liv, ett enda.
-
Efter en stund och ett telefonsamtal är det hela såpass avdramatiserat att jag nästan kan hantera, eller inte behöver hantera det. Jag väntar mig att avgörandet ska ha fällts varje dag, men det funkar inte, jag funkar inte så.
Alltså jag har ju samma problem, förutom att jag liksom inte har något annat val än att bita ihop, tro mig själv om storverk (detta med den bristande, inte självkänslan, utan självtilliten, eller det kanske är det som är självkänsla, men tänk om jag bara ligger på sofflocket sen i alla fall, tänk om jag är helt oförmögen att definiera en önskan om framtid och genomföra den trots att världen ligger för mina utbildade medelklassfötter!) och genomföra dessa storverk. jag tror att en ny era har inletts. Även om jag fortfarande är primärt student så har sötebrödsdagarna avslutats. Jag kommer aldrig igen spendera tio av veckans timmar på skolarbete och resten på blott ingenting, HELTIDEN och ÖVERTIDEN är kommen och kommer (förhoppningsvis, på samma sätt som man trots åldernoja hoppas på att bli gammal eftersom alternativet är otänkbart) inte ta sin ände förrän man blir pensionär eller får cancer som fyrtiofemåring, tillfrisknar men värderar livet annorlunda och drar sig tillbaka till Fårö för att dreja krukor och måla expressionistiska akvareller. Ja, alltså jag är helt livrädd!!! Mål och mening, vadan detta?
Comment by Linnea — Fri, Sep 4, 2009 @ 20:34
Med “till skillnad från” menar jag att mitt CSN inte räcker till för att ångra sig och att “målet” är alldeles inom räckhåll och jag tror att jag vill ha detta mål, men hur kan man veta säkert? Det är alltså hög tid att bestämma sig, eller beslutet har tagits redan och nu skördar jag frukterna av något slags Kierkegaardiansk val där själva oförmågan att välja är grundläggande i varje valprocess. Jag vet inte när jag valde detta! Valet är gjort! Trill trillerill! Ah bah, det här hade jag tänkt tala om för min dagbok men av någon anledning kan jag bara förklara vad jag vill i din kommentarsruta. Det suger.
Comment by Linnea — Fri, Sep 4, 2009 @ 20:39
Nä, det suger inte, det är lite fint. Men om du vill kan vi prata om det också. Jag tycker vi ses i veckan. Och om ämnet tror jag det nån stans handlar om att ta i små portioner och acceptera. Helt enkelt vanligt zen-tänk.
“men tänk om jag bara ligger på sofflocket sen i alla fall, tänk om jag är helt oförmögen att definiera en önskan om framtid och genomföra den trots att världen ligger för mina utbildade medelklassfötter!” Ja! Är det individualistens eller åttiotalistens problem?
Comment by Sara — Sat, Sep 5, 2009 @ 14:23