Vi bygger i skolan abstrakta pappmodeller utifrån bristfälligt defininerade uttryck. Men jag lånade referensböcker och definierade det för mig själv och föll på nåt sätt rätt snabbt in i det. Jag kan göra det.

Imorgon har vi första redovisningen, jag kommer vara vansinnigt trött, eftersom jag är uppe än - endorfinhög efter tangoklubben, men jag tycker nog mer att det ska bli roligt än skrämmande. Är nöjd och tänker därför inte på negativ kritik nu men oavsett: det första, nåt att utgå ifrån. (Refererar inom mig till Englund (i text eller radio? bägge?) och konstaterandet att barndom och ungdom är en tid av första gången. Kanske fokuserar han på sistagångerna därefter? Jag står vid instiftande av vanor, upptäckt av nya delar av stan.) Jag känner det röra sig inom mig och känner mig med ens oändligt mycket yngre. Saker kan ligga framför såväl som bakom. Det som ligger bakom är en fond, det framför ett fält. 

Och jag börjar förändringen, för att lära sig är att förändras, på det där smygande sättet: sinnesintrycken förstärks, det kan delvis ha med stress och för lite sömn att göra, men det är nån sorts rumslig och formmässig medvetenhet. Ljud, rörelser, människor, mönster eller vad som helst kan studeras och läggas i fack nånstans i kroppen/hjärnan: betraktar på ett mer abstrakt sätt än vad jag minns att jag brukar. Kanske vill jag snart inte längre sätta ord på? Närå. Orden och jag. Kanske kan jag snart sätta ord på andra saker.