Carl Hammoud - Lifetime achievement (installation)

-

Jo jag tänkte ju lägga ner det här med tyckande och skyltande ett tag men redan är det svårt att hålla, för jag vill att ni ska kolla på det här klippet. Jag var och såg Alaska - en kurs i frihet. Kvinnan bakom mig var våldsamt förkyld eller olycklig, Pustade/pep vart tredje andetag. Bounce-Benke lämnade salongen ungefär halvvägs genom föreställningen. Jag kände igen ett par personer till, en dansare, en hjälplärare. Jag gillar när människor återkommer som om det vore en begriplig värld där ute. Äh. Sen nåt om föreställningen, men jag kan inte formulera det, sitter här med skrivrutan och ba… … ja gillar´t. Dansen när den blir full av så mycket både vardagsrörelser och populärkultur i att den känns i kroppen, att den inte kan vara främmande. Det är snarare för lustigt (männen i beiga byxor flyttar pedantiskt stolar, skratt) än för svårt. Hur hamnar man där, som koreograf som nästan mer gör teater än dans, som mest är liksom rolig? (Nå, tragikomisk?) Dansen är en värld (ett rum) som inte vem som helst beträder hur som helst. Jag kommer inte längre än såhär. Godnatt.

(/Men när man väl kommit över tröskeln är de här mörka kvällarna rum rätt lätta att befinna sig i, den bra sortens sjunka: stillna.)

Annars: spisa pinfärsk svensk jazz - Fire! eller Klabbes bank. Och kanske en knäckemacka med kokt ägg.

Jag måste skaffa mig ett språk som har med arkitektur att göra. Skolan har inga vetenskapliga krav på våra inlämningar, så det finns inget att vare sig hålla sig i eller gömma sig bakom. Vilset vill jag helst låta bli att skriva, helst inte avslöja mig, helst inte klumpigt slumpmässigt chansa mig fram bland begreppen. Men jag tänker att det ganska planlösa resonerandet här ska hjälpa mig. Idag är jag dock tveksam, till om vad jag har vad som krävs, om jag vill ha det, om jag vill in i den världen och slita. Nå, ge det ett tag, ge det ett tag, det ger sig.

Fortsätter läsa Buddenbrooks, P1-bokläsarna är klara nu men jag tar en sida nu en sida då och har en tredjedel kvar. Nu är det rätt mycket olust, ångest och tandagnisslan. Men den är bra! Bannemej, litteraturen…

Småpratsblogg, över och ut.

En enkel tanke som jag ändå tycker om att få bevisad med forskning. Detta är i mitt huvud sammankopplat med a) nerhuggandet av träd, b) upptäckten av huddinge sjukhus externa kraftstationer som har LED-lampsbelysta fasader som skiftar i färg (det här är det enda jag hittat på nätet om det, notera EMD-replokalen längre ner.) och c) den märkliga upptäckten att jag inte har så mycket emot förändring här i min förort. Det är inte alls de tidsspann hon pratar om, men man får ta det man får. Är allt byggt på samma gång för tretti år sen så kan några nya förtätande tillskott vara något som placerar platsen i ett historiskt sammanhang (en slags kontuinitet) den borde ha haft från början.

Sovmorgon, gråväder, internet och frukost. Buss till kungens kurva, blir lite åksjuk och får inte läsro som jag tänkt men vill inte släppa de goda intentionerna - tycker ändå att nåt med natur eller hus är rätt fint eller vackert. Köper små saker till hushållet, inte det jag i första hand åkte dit för, men får lite bättre koll på läget. Tar bussen tillbaka, nån pratar högt i telefon och jag är hunger-matt och vrider upp volymen så gott det går. Tittar in i det lilla partiet björkskog. Kommer hem, skrapar ihop en lunch, ägnar resten av dagen åt att förstrött städa och mer fokuserat diska, medan tvn står på, mest på trean. Äter nåt mer. Så lite internet igen, kolla nåt inför veckan, fixa med nåt litet ärende. Pratar med mamma en stund. Går och lägger mig lite senare än jag tänkt.

Ska försöka komma ihåg att rota lite i det här med arkitektritade vs ingenjörsritade hus. Kanske är allt det där jag skämtat om att bli arkitekt och ägna mig åt att bygga sånt som man inte förstår att nån bygger - knallblå stormarknader, små industribyggnader - byggt helt utan inblandning av nån sån där utbildad arkitekt med såna däringa idéer. Eller så finns det inom yrkeskåren pragmatiker, eller såna som går igenom utan att likriktas till kulturmedelklass-smakdomare. Fast det tror jag inte riktigt på.

Första projektet är redovisat, kritikat, presenterat och vernissagat. Det har gått bra. Jag hamstrar åter böcker för att skaffa mig ett förhållningssätt.

Kalhyggen är så märkliga - eller hur träden skapar landskapet. När jag gick från Vi Pulsen idag längs hälsovägen kände jag inte igen mig. Jag vet inte vilken dag de tog ner buskarna och träden men plötsligt var det omöligt att avgöra var stigen jag brukar svänga av på borde gå. Nu kopplar jag ihop det som en (Moodyssonsk "vad gör jag här"-förståelse (det är om att öppna ugnen och känna huden brännas och sånt)) en aning om till exempel Gudruns verkningar eller de stora skogsmaskinernas. Och det är ett intresse jag tycker jag kan uppmuntra, det gåt att se ur nån slags arkitektsynpunkt - skapandet av rummet etc. Och att jämna eller få jämnat med marken. Och att sen kanske till och med jämna marken. Ingrepp.

Det är skönt att ha pluggfri helg, allt verkar mycket vänligare då. Jag kan orka läsa, känna att intrycken sorterar sig någorlunda.

Jag vinner grå i ansiktet, olust, och sen när jag åkt därifrån en vilja att slå mig fri. Att ta nån slags revansch.

Är på jobbet nu. Åker till skolan sen, för att buffertjobba inför veckan (som jag inte alls vill tänka på).

Eller alltså det är en skolgrej. Och jag gillar nog Västerbron bättre, men Årstabroarna hade bättre fotovinklar. Det ska kopplas ihop med en modell, som nån gång idag såg ut såhär:

Sen hade jag inte ätit på många timmar och frossade lödgodischoklad medan jag väntade på tåget. Sen insåg jag att tangoträningsvärken håller på och sätter sig i armarna också. Hur? Sen gjorde jag inte så mycket nytta men var pratsamt trevlig mot en telefonförsäljerska som hette Angelika medan jag stekte Halloumi. Nu har jag enligt planen just gått och lagt mig efter en timmes effektivt hushållsarbete. Hmmm…

Bonustips från P2: Vijay Iver Trio spelar Galang (M.I.A).

-

23.23

D e bara inte kul jämt. Men händerna luktar av småcitrusskal och köket luktar nybakt och rosmarin, och kalendern är försvunnen, men datorn igång. Alltså 3 - 1.

Idag lång gruppworkshop på tema modulära strukturer, med det där svallandet. Jag tar det på sånt allvar. Har sen drömt om läsning men spenderat kvällen framför reklam-tv och druckit chai och fortsatt evighets-lappa och laga fodret på favoritkappan med äkta pälsen på kragen. Rusta för vintern med en massa små sömmar.

Kompromiss, blommor:

Hammershøi (Solstråler) som hängde där inne: 

Nu har jag gått sex veckor. Jag har fortfarande inte fått grepp om språket, allt betyder nåt lite annat. Har fortfarande inte fått fäste med tankarna, de svarar inte på det jag tycker jag frågar om. Jag blir arg över medelklassigheten och att man förväntas ha så mycket pengar att spendera. Jag blir arg över förkunskaper man förväntas ha men tar sen åt mig när de säger att en av grejerna med högskolestudier är att man får söka sig kunskapen själv. Jaja, men så brukar det inte vara? Inte "googla efter tutorials", men jag brukar inte lära mig program. Jag brukar kunna gå till texterna, texterna brukar stå i en litteraturlista och finnas i kompendium eller bibliotek.

Den tidigare lästa vetenskapsteorin har verkligen haft genomslag i mig, på mig. Tyst kunskap är odemokratisk. Hur mycket open source-tänk man än har är det svårt att överföra kunskap utan gemensamt språk. (Kom inte här och säg att tanken, ordet är blott ett verktyg, och därmed begränsad. Det mäktar jag inte med.)

http://www.youtube.com/watch?v=25SsmNcYt8M

The Mårbacka, och the Flemingsberg.

Den här hygienpaniken! "Nya influensan". Jag romantiserar fågelinfluensan i jämförelse i efterhand (med hjälp av Jonathan Johansson i nån intervju/låt). Det är nåt mycket stiligare över den sortens undergångsrädsla - svanar och döden. Naturen som hotar kulturen, eller tvärtom? Ett riktigt undergångsscenario. I år sitter vi istället på tunnelbanan under vårdguidens plakat och spritar våra händer. Rädda för varandra och samhällsekonomiska konsekvenser.

Författarna skämtade mycket med varandra i förmiddags om att inte hälsa, sträckte inte fram sina händer. För influensans skull. Den mest namnkunniga författaren kom senare. Han har fått en bit av ett bord inklämd under trappan men försöker inte sälja några böcker utan minglar snygg och artig bland all beigehet och allt åldrande.