-

(Strax senare måste jag skriva en halvsida om det som sträcker sig upp och griper om halsen på mig. Det är det enda jag kan(?))

Jag längtar efter att känna mig samlad. (Jag längtar efter fred på jorden också, jodå.) Jag längtar så.

(Jag får inte fast det. Jag får inte fast mig.)

Och till slut lyckades jag slutligen (om än allt annat än slutgiltigt) lämna stan. 

Och jag får syn på världen eller framtiden igen, och kanske är det inte så jävla svårt att ta sig dit, de verkar rätt så trovärdiga, faktiskt.

Och ändå, skymningen … En alltför teatralisk fondkuliss som redan har använts vid kejdardömets sönderfall, vid misslyckandet och upplösningen av svaga kärlekssagor, som i morgon ska användas i andra komedier. En fondkuliss som är oroande om kvällen är lugn, om livet släpar sig fram, därför att man inte vet vilket skådespel det egentligen är. Å, bara någonting räddade honom från en alltför mänsklig oro…

Plötsligt lyste alla gatlyktorna."

Antoine de Saint-Exupéry - Postflyg syd (sid. 78). Jag är våldsamt ambivalent, men fängslad. (Efter traditionsenligt huslig fredagkväll planerar jag resa framför datorn. Listor och postitlappar.)

Har börjat på näst sista arbetsveckan. Regnet kommer och går, lugnar mig, håller mig mot marken på det sättet som är bra. Har tänkt mycket på och oroat mig för en vän, men hörde av honom ikväll, hans röst lugnare. Han repar sig. 

På biblioteket härskar kommunikationsproblemen och jag försöker att vara både service minded och medmänsklig men blir stram. Blir irriterad när någon viftar åt mig för att få hjälp, säger ‘inte prata mycket svenska’ och sen står tyst medan jag pratar, viftar och gestikulerar. Rör inte en min till jakande eller nekande. Står där, med kommunikationsproblemet överbollat till min planhalva. Det hänger sig kvar och går ut över nån talbokslåntagar-Siv eller kanske en Lily eller Mary. 

Handlar lite för mycket mat sen, går med två tunga matkassar, väska och paraply i ösande regn. När jag viker av in framför mitt hus kommer den sjuka mellanhusvinden (som går med kraft från norr till söder, oavsett hur väst-östlig den är i resten av världen) och vänder paraplyet utochin. (Går det att förutsäga sånt, borde arkitekturen tänka på sånt?)

Guldnumret av Filter blev liggande när det kom, men jag tog upp det igår och med det på tåget idag. Beskrivningarna av den professionella geologen och hobbygeologerna, och svampkännarbiologen gör mig glad. De är på många sätt lika de fiktiva forskarna i Filologens dröm (som jag läste förra veckan) men de smäller långt högre, de är mer trovärdiga, mer hoppfulla, lika hängivna. Och det är skönt/välgörande att rådda om lite i sin verklighetsuppfattning och tänka på gruvdrift ett tag.

Nu blånar ljuset på det märkligaste sätt och jag ska ha östeuropeisk filmfestival med mig själv.

Jag oroar mig över overkligheten. Avlägsenhet kanske ett bra ord, (man kan också dra in det perifera). Mina tankar surrar men jag är inte där, och jag kanske inte ens bryr mig. Och det är därför jag cyklar och sådär. Cyklandet är konkret, gör mig konkret. I alla fall mer, eller gör att det (abstrakta) kvittar.

Det blir bara halva tankar. Kan inte riktigt hålla en linje (och det är helt i linje med..). Oroar mig över det tills jag tappar tråden. Det är komiskt och det roar mig tills jag tappar den igen och bara stannar av. Andra gånger undrar hur det nånsin ska bli folk och karriär av mig på det här viset. Jag är ett lapptäcke av ögonblick och tankar, slarvigt tråcklade med skör tråd, dumdumtidum. Jag vet inte. Ville säga till koltrastarna att jag var kär i dem men såg dem inte. Slumpmässighet och sammanhållenhet vältrar sig runt i hjärnan. Jag tvättade imorse. (Meningen med de två senaste meningarna är att den första blir smygkonkretiserad genom att den andra kan läsas dels rent bokstavligt och dels som en bild för den första.) Vägen mellan Hagsätra och Huddinge vältrar sig i hjärnan, och alla rosa skymningar. Den ljumma vinden på Årstabron gör inget för att göra en verklig, fluff och flyt.

Jag är inte så orolig för galenskapen, mest förskräckt(?) inför den bristande konsekvensen. Hur den gör att man hackar och tar om och upprepar (sig), helt omedvetet. Hur den sänker största delen av flottan (vilken jävla flotta?) till botten i dyigt grönt vatten. Jag menar livet. Jag menar att man är en massa trådar som tas upp och tappas - en oregelbunden, trasslig fläta. Jag menar att lägenheten börjar bli så sval att jag kanske kan sova snart. Längtade efter november häromdagen, när ingen kan kräva att man ska uppfylla eller upprätta eller leva ut nånting, bara stå ut.

Jag menar att: Saker är glättiga, att vara människa är märkligt, att leva gör mig förvirrad. (Parentes: delförklaring kan vara hormonell.) Jag vill att nåt i mitt huvud ska övertyga mig om nånting. (Och jag undrar nu varför jag skriver det här. Jag söker inte medlidande, jag lider inte, är mest bara förvirrad, frustrerad(?). Jag försöker bringa reda, och det går lite sådär, och ni (vem/vilka?) ser på. Kanske är det för att tankarna inte bara ska sjunka i anteckningsblock och filer. Kanske för att jag kanske inte är eller kanske inte vill vara ensam.) Jag skriver listor för att hålla tag i saker. Jag äter vitaminer och naturmediciner för det kanske är nåt kroppen saknar. Det är ett problem, det är inget problem. Jag är här, jag är inte här.

Molniga kvällarna blir så mörka redan. Liten brinnande strimma i obestämbar färg strax höger om där solens går ner.

(Mitt liv är bra men jag känner mig missnöjd. Cykeln är till hjälp. I Virginia-boken har vännerna börjat dö. Jag har svårt med relevans och prioritering. Äter goda saker och blir lycklig av det. Men det brummar och brusar och drar och jag kan inte koncentrera mig.)